Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Michael Gough 1917-2011

gough

Michael Gough är död. Han blev 94 år gammal och var i princip aktiv ända in i det sista då han lånade ut sin röst åt en liten roll i Tim Burtons Alice in Wonderland så sent som förra året. Senast han faktiskt syntes på vita duken var i Sleepy Hollow från 1999, även den regisserad av Tim Burton. Det är väl även just från dennes filmer som Gough är mest känd, närmare bestämt som butlern Alfred i Batman och Batman Returns. Han repriserade även rollen i de ofta utskällda uppföljarna regisserade av Joel Schumacher.

Gough hade en lång karriär som varade över sju decennier, hundratalet filmroller och även en hel del TV. En trygg och skicklig brittisk karaktärsskådespelare som jag inte kan erinra mig ha sett göra en dålig prestation. För mig, som är sådär lagom förtjust i Tim Burton, ligger det närmare till hands att lyfta fram Dracula från 1958 där Gough spelar tredjefiol bakom legenderna Christopher Lee och Peter Cushing, utan att någonsin hamna i deras skugga. The Man in the White Suit från 1951, med bland andra Alec Guinness, är en annan kuriositet väl värd att titta närmare på.

Även om nyheten om hans bortgång knappast kom någon chock, har filmvärlden blivit lite fattigare.

De tjugo bästa vampyrfilmerna

I dessa tider är det kanske mer patetiskt än vältajmat att skriva en topplista för vampyrfilmer, men det struntar jag faktiskt i. Tack vare att det kommit en uppsjö med filmer och TV-serier med vampyrtema de senaste åren (känns det i alla fall som) blev jag inspirerade till att fundera på vilka som egentligen är mina favoriter. Jag har kommit fram till att det nog är följande:

The Addiction (1995). Pretentiös, filosofisk, en smula pratig men fascinerande film från knäppgöken Abel Ferrara. Christopher Walken har en liten roll.

Blood and Roses (1960). Roger Vadims film, som likt många andra vampyrrullar är baserad på Sheridan Le Fanus ”Carmilla”, är den första som öppet visar lesbiska vampyrer. Mycket stämningsfull, surrealistisk och inflytelserik.

Blood for Dracula (1974). I Paul Morrisseys dumma, fåniga men samtidigt vackra och poetiska eurotrash är det Udo Kier som gestaltar den blodtörstige greven. Fast här är han en sjuk och bräcklig varelse som reagerar våldsamt (överdrivna men minnesvärda kräkkaskader) när han får i sig blod från något annat än oskulder.

Andy_Warhol_s_Dracula-1974-Blood_for_Dracula-b

The Blood Spattered Bride (1972). Vicente Arandas drömlika, gotiska och erotiska film är en bortglömd pärla fler borde se.

Dance of the Vampires (1967). Roman Polanskis bästa film tillsammans med ”Chinatown” och ”The Tenant” är framförallt rolig och mysig men lyckas ändå på något sätt få till en ”obehaglig” (eller kanske snarare spännande) stämning.

Daughters of Darkness (1971). Finns det någon vampyr som är elegantare än Delphine Seyrigs gestaltning av Elizabeth Bathory? Fast Harry Kümels erotiska arthousemästerverk är kanske inte något för alla, framförallt inte om man letar efter något skrämmande eller fartfyllt.

Dracula (1979). Frånsett den fluffiga hårfönsfrisyren är Frank Langella riktigt bra som Dracula, detsamma kan man tyvärr inte säga om Laurence Olivier som Van Helsing. Scenografin och fotot är riktigt fint precis som John Williams musik. John Badham står för den kompetenta regin.

Dracula Has Risen from the Grave (1968). Många fina skådespelare har gestaltat Dracula genom åren, men för mig kommer alltid Christopher Lee att vara den ultimata greven. Tror jag gick i fjärde klass när jag såg den på TV3 (har jag för mig att det var) och den lämnade ett outplånligt minne. Regi: Freddie Francis.

Fascination (1979). Stod i valet och kvalet mellan ”Lips of Blood” och ”Fascination”, men det som tippade över till fördel för den senare är scenen där Brigitte Lahaie endast iförd svart kåpa, skinnstövlar och lie går mot kameran. En vampyrfilmslista är inte komplett om Jean Rollin utelämnas.

Fright Night (1985). Tom Hollands film är en kul favorit från årtiondet när tonårsfilmerna hellre skulle vara fartfyllda och roliga än fyllda med tonårsångest och urtrista och stela modeller, förlåt skådespelare.

Ganja & Hess (1973). Väldigt udda och, tyvärr, bortglömd amerikansk vampyrfilm som ofta beskrivs – felaktigt tycker jag – som blaxploitationskräck. Regi: Bill Gunn.

Let’s Scare Jessica to Death (1971). John D. Hancocks B-filmsskräckis är mycket stämningsfull och har en skön krypande obehagskänsla av att något är väldigt fel i det lilla samhället Jessica flyttat till.

Låt den rätte komma in (2008). Tjusigt foto, intressant variation på temat samtidigt som det ändå är ganska traditionellt. Sedan har Tomas Alfredsson dessutom fått till en fantastisk tidskänsla.

Near Dark (1987). Kultklassiker och fint fotad västern- och vampyrkombination från högaktuella Kathryn Bigelow.

Night of the Devils (1972). Giorgio Ferroni förflyttar Tolstoys “La Famille du Wurdulak” till “nutid” och får till en mörk och väldigt stämningsfull film. Kanske rentav bättre än Mario Bavas version, om än inte lika tjusig.

Nosferatu: Phantom der Nacht (1979). I och för sig gillar jag F.W. Murnaus film från 1922, men för mig är ändå Werner Herzogs remake bättre. Musiken och dödsskallarna i katakomberna i början i kombination med Herzogs typiska foto och Klaus Kinski som vampyrgreven gör att det blir magiskt.

Salem’s Lot (1979). Vampyrerna i Tobe Hoopers utmärkta TV-film är mycket mer djuriska än i många andra filmer, men det gör ingenting, snarare ökar det på spänningen.

Valerie and Her Week of Wonders (1970). Helt klart listans mest udda bidrag, där Jaromil Jires blandar friskt mellan skräck, surrealism och symbolism. Helt otroligt fint foto och musiken går inte heller av för hackor.

Vampyr – Der Traum des Allan Grey (1932). Danske Carl Theodor Dreyers film måste ha varit en stor inspirationskälla för Jean Rollin, men även sådana vitt skilda regissörer som David Lynch (”Eraserhead”) och Sergio Leone (”Once Upon a Time in America”) har låtit sig inspireras av detta mardrömslika mästerverk.

Vampyres (1974). Härligt sjaskig film från sleazemästaren José Ramón Larraz som utspelas i ett fuktigt och höstligt brittiskt landskap. En hel del sex och naket, precis som det ska vara.

Alex Proyas Dracula… eller Vlad

Har vi inte sett alla sidor av Dracula? Vi har fått Lugosis eleganta tolkning, den råttlika och motbjudande porträtteringen i Nosferatu och en mix dem emellan i Coppolas film. Vi har till och med fått se Gerard Butler spela Dracula i Cravens och Lussiers teenslasherversion. Är inte karaktären uttömd?

Tydligen inte, för nu ska Knowing regissören Alex Proyas ge sig på Dracula – fast dock inte fokusera på mannen i kappa och vassa gaddar utan på den verkliga och grymma Vlad the Impaler. Det och en budget på över 100miljoner dollar kanske kan ge oss storslagna stridsscener och pålspetsande?

Alex Proyas som byggde upp sitt varumärke med The Crow och Dark City körde ju det sedan i botten med glättiga I, Robot och Knowing. För även om I, Robot var måttligt underhållande är det ju en Conversebesudlad petitess och Knowing var ju skrattretande amatörmässig. Men stoppar man in Nicholas Cage i huvudrollen så kan det allt för ofta bli så.

Mitt förtroende för Proyas är inte stort och jag tippar på att vi kommer få se ett glättig, B-filmsosande CGI-fest utan vare sig tyngd eller kvalité. Och valet av Sam Worhington som Vlad får mig att tro ännu mindre på projektet. Har absolut ingenting emot Worhington utan tycker han gjorde en bra insats i skitdåliga Terminator: Salvation, en bra insats i undermåliga Avatar och troligtvis en bra insats i den förhoppningsvis bra Clash Of The Titans. Men Vlad borde väl inte se så snäll och söt ut som Worhington – han borde väl mer ha utseendet som Todd McFarlanes actionfigur. Eller?