Genreindelning alltså. Vilket gissel och vilken jävla oordning!
Jag brukar själva ofta kunna säga att jag gillar skräckfilm, gamla filmer och udda filmer i ett ytligt försök att förklara mina preferenser för någon jag träffar. Bara där blandar jag ganska friskt i kategoriseringarna. ”Skräckfilm” åsyftar vilken känsla eller reaktion filmen förväntas förmedla till tittaren medan ”Gamla filmer” talar om var man skulle placera dem på en tidslinje och ”Udda film” utgör någon slags jämförelse med vad som kan anses vara konventionen. Men även bortsett från mina godtyckliga försök att definiera min egen filmsmak, är det där med genrer huvudvärksframkallande. Jag tänkte försöka bringa någon form av ordning i denna oreda och börjar genom att sålla fram fyra stycken huvudgenrer.
Vi kan väl börja med att kasta fram tre ganska vanliga genrer på prov: Skräck, Action och Drama. Den första har fått sitt namn efter en känsla, antingen den upplevda av karaktärerna i filmen eller så den som den försöker framkalla hos tittaren. Jag väljer att ta fasta på det senare. Den andra återspeglar vad som händer i filmen genom att tala om att det händer ganska mycket, typ. Sista exemplet har fått namnet av att det ska vara dramatiskt, men definieras väl egentligen mest genom att vara icke-skräck, icke-action eller icke-komedi. Inkonsekvens blandas med missvisande namn.
Komedi då? Komik handlar om humor och att få människor att skratta, med andra ord är det på samma villkor denna genre fått sitt namn som Skräck. Gott så. En populär subgenre av denna är ju den Romantiska komedin, som däremot egentligen inte behöver locka till skratt så mycket som att den ska ge tittaren en varm känsla genom ett lyckligt slut. Istället har den ju snarare lånat sitt namn från de gamla grekiska pjäserna, där de två genrer som fanns var Komedi (lyckligt slut) och Tragedi (olyckligt slut). Ett endaste litet steg ner på subgenrenivå och inkonsekvensen breder ut sig direkt.
Om vi bortser från detta, och håller oss till något slags grovt tillyxade huvudgenrer kan väl säga att den sista kan sägas utgöras av Thriller. Här åsyftas den spänning som tittaren förväntas uppleva, och går därmed hand i hand med definitionerna av Skräck och Komedi. Vi har därmed tre genrer som fått sitt namn efter känslan de avser förmedla till tittaren, och kan sortera in filmer under sina vingar på dessa kriterier. Sedan accepterar vi en slags slask-genre eller icke-genre, kallad Drama, som definieras genom att inte tillhöra någon av dessa tre redan nämnda.
Jag väljer för resonemangets skull nu ganska godtyckligt att eliminera Action, genom att stuva in den under Thriller, då den eftersträvade känslan i denna genre är just att tittaren ska uppleva någon form av spänning.
Summan av detta är alltså att vi får dessa huvudgenrer:
Skräck
Komedi
Thriller
Drama
Andra genrer, som exempelvis Western (fått sitt namn efter en epok), Science Fiction (åsyftar en viss tematik) eller Film Noir (tematik samt visuell stil) får sedan helt enkelt sorteras in under någon av ovanstående huvudgrupper beroende på vart en viss specifik film passar in. Även här skulle man ju som synes definitivt kunna göra en rad olika lager av förutsättningar för vidare kategoriseringar. Exempelvis skulle man efter den initiala sorteringen, kunna fortsätta med att dela in efter tematik och sedan efter tidsperiod, för sedan gå in på stil. Men jag nöjer mig med detta första förslag till någorlunda vettig struktur över genrer. Fortsättningsarbetet överlåter jag till någon annan.
Jag är sådan att när jag är på bio så är det popcorn som gäller. Jag äter aldrig godis på bio, jag skulle inte ens komma på tanken när jag står där framme och ska handla. Nej, godis på bio är helt fel, allt utom popcorn är hel fel på bio.
Dock äter jag aldrig popcorn hemma framför en film. Det är inte samma sak.
När jag ser en thriller, action eller äventyrsfilm så är det chips, cheeseballs eller chilinötter som gäller.
Är det en komedi så blir det nästan alltid godis som hamnar på vardagsrumsbordet, till en vanlig drama funkar nästan vad som helst. Fast är den sorglig så är jag tillbaka hos godiset, det går faktiskt inte att äta något knaprigt när man sitter där helt tårögd, det dödar stämningen.
Hur är det med er? Kan ni äta vad som helst oavsett genren? Och om inte, hur ser era filmätarvanor ut?
Ellinors bröllop låter i mina öron som en film som ska vara tokromantisk. Precis i början så ser Ellinor (Fanny Risberg) en kille på cykel och hon tittar så väldigt intensivt på honom att jag antog att det var en av de filmerna där två människor stöter på varandra hela tiden, går på en dejt, blir störtkära, gifter sig och är sedan lyckliga resten av livet. Men det var inte alls vad den här filmen handlar om för en liten bit in i filmen så får killen på cykeln, som heter Peter (Jonas Malmsjö), en inbjudan till Ellinors bröllop. Det kommer små flaschbacks då och då som visar att Peter och Ellinor kände varandra när de var små, det är till och med så att Ellinor var Peters första kärlek, men nu har de inte sett varandra på åtta år. Peter undrar varför han har fått en inbjudan, men framförallt undrar han vem killen som hon ska gifta sig med är. Så han börjar spionera och bestämmer sig snabbt för att den här killen inte är bra för Ellinor och det borde vara han själv som ska gifta sig med henne. Det är två veckor kvar till bröllopet så han letar upp henne och förklarar sin kärlek, men då ber hon honom att gå, så istället börjar han dyka upp överallt där hon är för att få henne att inse att de hör ihop. Det hela börjar leda till en besatthet och alla runt omkring honom tröttnar på hans tjat. Men visst kommer det ett lyckligt slut, i alla fall för vissa.
Jag gillar den här filmen, det är en väldigt enkel handling men det är ändå en fin film. Visst är Peter lite läskig men det fick mig ändå att fundera lite, vad gör man för att vinna hjärtat hos den man älskar? Eller gör man ingenting utan låter personen gifta sig med någon annan så att han eller hon blir lycklig? Jag vill tillägga att han absolut inte är läskig på ett sådant sätt att det blir en rysare eller thriller, det här är en drama från början till slut. Och som sagt så tycker jag om den och tycker att ni läsare ska ge den en chans.
När man kollar på baksidan av Numbs fodral så står det ”Genre: Komedi”. Det är ingen komedi, snarare tvärtom. Filmen handlar om en man ( Matthew Perry) som är djupt deprimerad och som inte har någon uppfattning om vad som är verkligt eller inte, jag köpte filmen med tanken ”Den kanske är upplagd på ett lite roligt sätt så att jag i alla fall fnissar lite”. Men grejen är att jag är inte skadeglad, jag är inte heller en sadist, jag finner ingen som helst lycka i att se folk må dåligt. Jag menar inte att Numb är dålig, för det är den inte, men jag förväntade mig en komedi och när eftertexterna rullade mådde jag lite dåligt. Jag planerar att se om den, och då kommer jag förmodligen uppskatta den mer när jag sätter på en film som jag vet är en drama. Just nu funderar jag mest på vem som satte den här filmen i genren komedi, för han eller hon har en väldigt skum humor.
Under hösten har det slumpat sig så att jag tillsammans med några kompisar börjat följa sändningarna av Grey’s Anatomy på tv. För min del handlade det mest om ett tillfälle att umgås, men det är ju samtidigt svårt att undvika det som visas framför en. När sedan chansen gavs att recensera en av säsongerna på Blu-ray tänkte jag att det dels kunde vara lite trevligt och dels skulle ge mig en chans att få ta del av vad som hänt tidigare.
Serien kretsar kring några läkare på Seattle Grace Hospital och intrigerna dem emellan. I denna femte säsong funderar Meredith och Derek på ett framtida liv som sambos, andra upptäcker oväntade känslor för varandra och en ny stjärnkirurg blandas in i leken. Samtidigt börjar sjukhuset få problem med såväl ryktet som ekonomin och det kan komma att krävas omorganiseringar som naturligtvis påverkar alla. På ett sjukhus är död, sjukdom och olyckor en del av vardagen, men det är inte bara patienter som drabbas…
För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Tyvärr är extramaterialet ganska trist. Vi får några exklusiva förlängda avsnitt, som bara återfinns på Blu-ray och två oerhört trista featuretter. Marginellt intressantare är det kanske att kika på outtakes, speciellt om man följt serien slaviskt, men för mig var även detta mestadels bara en axelryckning. Den funktion jag gillade bäst var ”Season viweing”, vilket ger möjligheten att skapa unika användare på säsongen där man kan lägga in markeringar för att hålla reda på vilket avsnitt man ska se härnäst. För mig som börjar ha svårt att minnas sådana saker var det faktiskt guld värt och möjligheten att flera personer kan skapa en egen användare (så man slipper se serien tillsammans med någon) gissar jag kan vara väldigt användbar i vissa hushåll.
Själv har jag som sagt bara sett delar av säsongen som följer efter denna, innan jag satte mig ner för att recensera. Innan dess kan jag möjligtvis ha zappat förbi något avsnitt, men aldrig känt det minsta intresse av att följa en dramaserie i sjukhusmiljö. Även om jag aldrig sett någon annan sådan, kunde jag uppleva en viss mättnadskänsla bara av att höra talas om Grey’s Anatomy. Nåväl, när man tvingar sig in i den upptäcker man ju att den definitivt har vissa kvaliteter. När det är som bäst, blir det en snygg, nästan lite drömlik och fragmentarisk känsla över den, som sedan blandas upp med en del lyckade komiska poänger. Tyvärr dras alla relationer i långbänk och idéerna handlar mest om vem som legat med vem eller vem som trånar efter vem, vilket känns tröttsamt även för en nybörjare som undertecknad. Det finns faktiskt andra aspekter av människor att ta itu med och även om det famlas en del kring död, prestationsångest eller trassel med föräldrarna (som förvisso känns nästan än mer slitet), upplever jag det aldrig som något annat än utfyllnad kring alla sju miljoner kärleksintriger.
Då jag är en nybörjare med serien, valde jag att få en second opinion genom att prata med de kompisar jag nämner i inledningen och som följt den sedan starten, för att kanske kunna förmedla en rättvisare bild. Det första jag får höra är att det mest är en serie som man fortfarande följer, just eftersom man varit med från början, utan att riktigt känna den där riktiga glöden längre. Femte säsongen får dock en del lovord som en av de bästa (tillsammans med säsong två, tydligen), mest för att en del frustrerande utdragna trådar äntligen hamnar rätt och att finalen är en tårdrypare av sällan skådat slag.
Den hundralapp som i skrivandets stund skiljer i pris mellan säsongen på DVD och Blu-ray, kan man gott spara. Visserligen delar av extramaterialet unikt för den högupplösta varianten, men detta är i mina ögon inte tillräckligt intressant för att motivera ett inköp, speciellt inte då bildkvaliteten knappast är något att höja på ögonbrynen åt.
I det här läget är det antagligen att slå in öppna dörrar (alt. predika för kören) att hylla denna serie. Men med DVD:ns (och nu senast Blu-ray) intåg i våra hem har också kommit en möjlighet att se TV i ett format som börjar närma sig film mer och mer, och serieskaparna har tagit fasta på detta. TV blir allt mer visuellt raffinerat, och Mad Men är bara en i en lång rad serier där miljöer, kläder och foto får lika hög uppmärksamhet som det fantastiska manusarbetet. Mad Men ger oss en delvis idealiserad och stiliserad vy av livet på 60-talet sett genom en knivskarpt kritisk backspegel, och den är lika rolig, upprörande, obehaglig och dramatisk som den är snygg. Allting, ifrån inredning och kläder till bilar och popkonst är designat och utvalt med den största noggrannhet. Efter att ha suttit och avnjutit första säsongen på Blu-ray nyligen och njutit av den coola stämningen, det lågmälda och långsamt uppbyggda men mot slutet oerhört intensiva dramat, den smarta samhällskritiken, den fyndiga dialogen och de extremt vackra kvinnorna (”va-va-voom”-rödtoppen Joan som virar Sterling Coopers samtliga män kring sitt lillfinger, och Dons hustru Betty Draper är en klassisk Hitchcockblondin, om man nu gillar sånt) kan jag inte annat än stämma in i den i princip unisona hyllningen. Det här är det klart bästa som går på TV just nu, och att missa den är att göra sig själv en otjänst.
TV gör sig just nu bäst på Blu-ray, och det här är en orsak så god som någon att skaffa sig en spelare och börja samla säsongsboxar. Jag kan inte nödvändigtvis rekommendera den svenska utgåvan för den som önskar textning, då översättningen är under all kritik. Jag betade av min USA-import av säsong 2 på bara ett par dagar, och längtar som en tokig efter nummer 3, som ännu inte dykt upp på köpformat.
Som uppladdning inför gårdagens rekordmatch i hockey mellan Färjestad och Frölunda plockade jag i söndags fram något av en personlig klassiker ur filmhyllan. Miracle (här recenserad på DVD och här på Blu-Ray), fortfarande inplastad sedan inköpet. Jo, så tokiga är nog många av oss filmköpare. Köper alla de där filmerna ”som man ju bara måste ha!”, får hem dem med posten, ställer in dem i samlingen och glömmer bort att de finns där. Sedan kanske det är att ta i när jag kallar den klassiker trots att det bara gått fem år sedan, men nu får det stå som det gör.
Skådespelet är visserligen lite hattigt från någon karaktär här och var, men man bör ta i beaktning att detta var många av skådespelarnas första film då de valts ut främst för sin hockeymässiga skicklighet. Överlag tycker jag ändå att det är en väldigt bra insats av samtliga inblandade, och Russell framställer sin version av Brooks som en karaktär stundtals svår att tycka om i sin stenhårda hockeyfilosofi. Precis om en huvudtränare ska vara – mindre kompis och mer chef. Mindre morot och mer piska.
Se den om du får möjlighet. Och glöm för bövelen inte att se The Rocket, eller Maurice Richard som originaltiteln väl lyder. Fantastisk sportfilm. Sedan är jag av någon anledning svag för filmer med sporttema, då ursäktar jag cheesy inslag, halvkassa skådespelarinsatser och annat. Det blir oviktigt.
Ni vet väl alla hur jäkligt det är med halvroliga filmer, eller hur? Och med halvroliga filmer menar jag inte sådana som är lite roliga, utan jag snackar om dem som bara är roliga halvvägs för att sedan mynna ut i någon slags dramasmörja som inte alls passar sig. Inte för att jag har något emot dramer, men om Mel Gibson ägnar halva rullen åt att läsa kvinnors tankar och vara rolig mansgris är jag inte intresserad av sedan se honom försöka lösa sina kärleksbekymmer med Helen Hunt. Detta är ett gissel, för man anar alltid när det håller på att hända men när man väl är där så har det gått för lång tid för att att man ska kunna släppa filmen (och när det händer i biosalongen är man dessutom fast på riktigt).
Gissa därför om jag blev ledsen när Adam Sandler började härma pirat och bli riktigt kärleksfull efter halva Funny People, en film som fram tills dess hade varit underbart Apatowesque (ja, det är ett ord). Here we go again, tänkte jag, halva filmen var i alla fall njutbar. Men det finns undantag som bekräftar regeln, och här har vi ett lysande exempel på det. Ni ska slippa få filmen förstörd för er, se den istället och upplev att det faktiskt är möjligt att göra en komedi till drama och sedan återigen växla över till komedispåret.
och som inte har någon uppfattning om vad som är verkligt eller inte, jag köpte filmen med tanken ”Den kanske är upplagd på ett lite roligt sätt så att jag i alla fall fnissar lite”. Men grejen är att jag är inte skadeglad, jag är inte heller en sadist, jag finner ingen som helst lycka i att se folk må dåligt. Jag menar inte att Numb är dålig, för det är den inte, men jag förväntade mig en komedi och när eftertexterna rullade mådde jag lite dåligt. Jag planerar att se om den, och då kommer jag förmodligen uppskatta den mer när jag sätter på en film som jag vet är en drama. Just nu funderar jag mest på vem som satte den här filmen i genren komedi, för han eller hon har en väldigt skum humor.
För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Ni vet väl alla hur jäkligt det är med halvroliga filmer, eller hur? Och med halvroliga filmer menar jag inte sådana som är lite roliga, utan jag snackar om dem som bara är roliga halvvägs för att sedan mynna ut i någon slags dramasmörja som inte alls passar sig. Inte för att jag har något emot dramer, men om Mel Gibson ägnar halva rullen åt att läsa kvinnors tankar och vara rolig mansgris är jag inte intresserad av sedan se honom försöka lösa sina kärleksbekymmer med Helen Hunt. Detta är ett gissel, för man anar alltid när det håller på att hända men när man väl är där så har det gått för lång tid för att att man ska kunna släppa filmen (och när det händer i biosalongen är man dessutom fast på riktigt).
Senaste kommentarer