Mitten av maj är knappast perioden då filmbolagen pumpar ut titlar. Våren är här och folk är tämligen ointresserade av att sitta inne framför tv’n och det är fortfarande lite för långt kvar till semestern, då det trots allt kan vara mysigt att kura ihop sig i soffan med en bra film efter lång dag på stranden eller i trädgården. Utbudet för veckan är därmed ganska skralt, men inte utan en del pärlor.
Om vi börjar utomlands, närmare bestämt i Criterions förlovade land, så hittar vi deras release av Les Diaboliques, för första gången på Blu-ray och för andra gången på DVD. Deras tidigare utgåva har några på nacken och även om den helt klart var godkänd rent tekniskt, lämnade den en hel del övrigt att önska i frågan om extramaterial. Nya utgåvan verkar mycket fin och har man inte sett Henri-Georges Clouzots iskalla, snudd på cyniska, nagelbitare, kan det vara dags nu.
I Sverige får väl The Walking Dead anses vara det enskilt största släppet kanske. Zombies i tv-serieformat, utan att för den skulle backa för det ack så nödvändiga våldet. Första säsongen utgjordes enbart av sex avsnitt, men dessa kommer i en snyggt förpackad box på såväl DVD som Blu-ray.
”Det är bara sex och blod! Hela tiden!” Hörde jag två tonåringar på tunnelbanan säga om Spartacus: Blood and Sand, en annan tv-serie som når oss på DVD. Jag har inte sett den själv, så om det ligger något i detta påstående kan jag inte bekräfta. Vet inte om den verkar speciellt intressant heller. Eller?
På tal om ointressant så är det ju verkligen vad bioaffischen var för Gudar och Människor. Munkar vid ett bord. Punkt. Såg aldrig filmen, men den överöstes med beröm och låter på papperet intressantare än vad den såg ut att vara. Något om munkar som pratar och sedan dör tror jag. Jag tror den är bra och den är redan här på DVD.
Ifjol recenserade jag Criterions utgåva av The Leopard och var inte jätteimponerad egentligen. Den som är nyfiken på Viscontis mastodontepos om en gammal italiensk greve får nu chansen på billig svensk DVD, vilket kanske passar lika bra. Den är ju trots allt något av en klassiker.
John Carpenter har inte gjort en film sedan (underskattade!) Ghosts of Mars 2001. Inte förrän nu. The Ward heter den och discshop erbjuder en importversion. Jag vet inte jag.
Att Focker låter som Fucker var inte speciellt roligt i första filmen om Ben Stillers ångest inför att träffa svärföräldrarna i Meet the Parents. Sedan dess har jag för mig att det kommit uppföljare där Dustin Hoffman var med och nu släpps en tredje film, Little Fockers, om nu någon är intresserad av det.
Lite roligare känns Johan Carlsson och Pehr Artes dokumentär som Roy Anderssons egensinniga tekniker. Roy Andersson – Det är en dag imorgon också heter den och känns på förhand intressant. Åtminstone om man är nyfiken på vår förmodligen bäste nu aktive regissör.
Naturligtvis släpps det en rad andra titlar också, men som sagt var så är mitten av maj knappast den mest lukrativa perioden att släppa något stort. Diskutera detta på forumet.
Att säga något om den rådande vampyrhysterin är liksom redan gjort. Jag har inget nytt att tillföra den diskussionen. Istället väljer jag ganska skamlöst att slå ett slag för min egen recension av Park Chan-Wook vampyrfilm Thirst som hade svensk release på DVD under året, samt för Andreas Krantz recension av Region 1-utgåvan. Har ni inte läst dessa, gör det.
Med tanke på vilka framgångar wok park skördade med i synnerhet Old Boy, men i viss mån även med ”uppföljaren” Lady Vengeance är det lite märkligt att den fullständigt ignorerades på svenska biografer, speciellt med tanke på den popularitet blodsugare ändå har just nu. Finns det någon vettig förklaring på det, utöver det faktum att det existerar en gigantisk inneboende rädsla hos distributörer att lansera något som inte är svenskt eller amerikanskt?
Inte kan det väl vara tematiken med en minst sagt sexuellt aktiv och dessutom blodtörstig, katolsk präst, som gjort att man dragit öronen åt sig? Nej, så stort inflytande vill jag inte tro att Katolska kyrkan har i vårt land faktiskt. Kan det möjligtvis vara våldet? Nej, om våldet i Thirst är för mycket för somliga, är det en hel del andra filmer som borde stoppas vid gränserna också. Fick den väldigt dåliga recensioner i resten av världen? Återigen nej. Den fick visserligen inte samma översvallande mottagande som Old Boy, men samtidigt var det allt annat än ljummet och i skrivandets stund snittar den 7.2 på imdb (vad det nu är värt). För att hitta ett svar måste jag nog tyvärr återgå till frågeställningen huruvida det är så att biodistributörerna inte vågar satsa på ett så pass ”osäkert kort” som något producerat utanför Sverige eller USA och besvara denna med ett ja.
Att vi aldrig fick chansen att se den på bio utgör ju tack och lov inget större hinder längre, så leta upp den på DVD och Blu-ray om den låter intressant. För att sammanfatta min egen recension så tycker jag definitivt att den är sevärd.
När hans pappa blir mördad framför hans ögon, tvingas Jimmy flytta till sin morbror Leonard. Denne ger honom arbete på sitt lager, där folk kan hyra förråd för saker som de av någon anledning inte vill ha hemmavid. Med andra ord en verksamhet som gjord för ljusskygg verksamhet och när Jimmy börjar ana att en av kunderna döljer något riktigt suspekt i ett av utrymmena, börjar han själv att undersöka saken. Händelseförloppet tar dock en minst sagt oväntad och brutal vändning.
Att det är en lågbudgetfilm från Australien är inget man egentligen tänker på, bortsett från accenterna, då den egentligen precis lika gärna kunnat utspela sig i Los Angeles eller Brighton eller Södertälje för den delen. Större delen utspelar nämligen sig i ganska anonyma källarlokaler eller lägenheter. Inga kängurur, bumeranger eller ökenlandskap här inte. Det är heller inte speciellt bra, utan sådär lagom ljummet.
Skådespelarinsatserna är godkända, historien är tight berättad och bjuder på ett par oväntade vändningar. Jag gillar även konceptet med alla förråd längs vindlande korridorer och de mörka hemligheter som kan dölja sig där. Den låga budgeten visar sig främst genom att filmen känns extremt glesbefolkad, något som verkligen drar ner spänningen i ett par scener. Vem skulle kunna dyka upp liksom? Det bor ju bara fem personer i staden. I vissa filmer kan det fungera och skapa en klaustrofobiskt stiliserad stämning, men här känns det bara tomt. Regissören tillika manusförfattaren Michael Craft vill uppenbarligen säga något om hämnd och om att ta lagen i egna händer, men det blir inte direkt någon slagkraft. Han lyckas med konststycket att det både känns luddigt i budskapet, samtidigt som det blir en smula predikande. En bedrift i sig kan man tycka och inte heller genererar det någon tankeprovocerande ambivalens.
Lågbudgetutgåvan bjuder inte på något extramaterial utöver en trailer, men har klart godkänd bild och ljud.
Som spänning fungerar den definitivt och det är ett gott hantverk, speciellt med tanke på att det inte kan vara mycket pengar som spenderats. Däremot är det ingenting jag kommer att minnas speciellt mycket av om någon vecka.
Dario Argento är i uppförsbacke. Efter mindre lyckade utflykter i tv-thrillerns förlovade land, med The Card Dealer (som kändes som en tv-thriller) och Do You Like Hitchcock? (som faktiskt var en tv-thriller), prövade han att återvända till sina mordiska häxmödrar i The Mother of Tears, utan att det blev speciellt mycket bättre. När han valde att döpa sitt nästa projekt till Giallo, var det inte utan att man lurades att få någon form av förväntningar. Tyvärr blev man just lurad, igen.
En taxiburen mördare kidnappar unga vackra kvinnor, torterar dem några dagar innan jag slutligen mördar dem. När Lindas (Emmanuelle Seigner) syster Celine försvinner efter att ha tagit en taxi, korsas hennes vägar med den lätt besatte polisen Enzo (Adrien Brody). Tillsammans börjar de leta efter mördaren, innan tiden hinner rinna ut för Celine.
Det positiva jag kan säga om Giallo, är att den åtminstone inte har den där plastigt digitala looken som ovan nämnda filmer har. Här känns det faktiskt som att det är fotat på film och Argentos visuella stil passar faktiskt bättre i det formatet. Tyvärr har jag svårt att hitta något annat bra att säga om filmen. Det är en tråkig och extremt händelsefattig dussinthriller, helt utan något som egentligen får den att kännas unik. Återigen känns som Argento suttit och tittat för mycket på tv-deckare innan han satte sig i registolen. Med tanke på hur lite som händer i denna och hur tunt allt som kretsar kring polisarbete är, misstänker man att han även passat på att sova lite framför tvn, istället för att göra minnesanteckningar.
En del moment är faktiskt som direkt hämtade ur parodins allra dunklaste vrår. Något geni tyckte det vore en bra idé om Adrien Brody även spelade mördaren, vilket resulterat i han dränkts i smink. Tänk er en drunknad Svante Grundström utklädd till Rambo, fast med en huvtröja. Dessutom knarrar han omkring med en komisk italiensk accent, som hade kunnat vara riktigt rolig om det inte bara känts så sorgligt att Argento numera gör sådant här skräp. Nämnas bör även Emmanuelle Seigner, som måste ha tagit sikte på en Razzie. Hon ser trött, ointresserad och lite klädsamt drogad ut genom hela filmen.
Den Region 1-utgåva jag såg, innehöll inget extramaterial, utöver en massa trailers för andra filmer som man irriterande nog måste skippa sig förbi innan man kommer till huvudattraktionen. Bildkvaliteten är lite muggig, med medioker svärta och en del komprimeringsartefakter. 5.1-spåret är godkänt, men inte mycket mer och av någon anledning har man även inkluderat ett 2.0-spår.
Kanske bör man se den om man, som jag, är ett stort fan av Argento. Eller så borde man låta bli och inte behöva känna sig så beklämd som jag gör nu. Alla andra kan med gott samvete hålla sig borta.
När man pratar om dåliga DVD-släpp så kommer ofta bolaget Noble på tal. Vet inte om de har fått något smeknamn likt Scambox än men har de inte fått det så lär det komma.Här finns en tråd bland flera om Nobles bristfälliga berhandling av sina filmer.
Och ja, Noble kanske suger med sina TV-transfers, uppspeedade filmer, filmer som inte fungerar och det där debaklet med Rambo 4.
Men, det finns en sak där Noble ligger före konkurrenterna. För öppna valfri SF eller SONY DVD – eller ännu bättre Paramount - och titta på DVD-skivan. Öppna nu en av Nobles filmer och titta på skivan. Här finns en skillnad, Noble bryr sig faktiskt om grafiken som pryder själva skivan. De leker med matta och blanka färger och använder ofta DVD-skivans naturliga silverfärg i grafiken.
Vet inte något annat bolag som tar sig tid att tänka på själva skivgrafiken så som Noble, och de ska de ha en (liten) eloge för.
Några personliga favoriter är Teeth, Black Water och REC. Men det finns fler som utmärker sig med små subtila grafiska effekter. Jämför det med t.ex. Paramounts grå och trista grafik.
Det lät ju så spännande när Lucasfilm presenterade den kommande utgåvan av första säsongen av Star Wars: The Clone Wars. Den skulle släppas på både Blu-ray och DVD och innehålla massor av extramaterial. Dessutom visade det sig att avsnitten animerats i formatet 2.40:1 och inte i 1.78:1 som den visats i på TV. I boxen skulle man äntligen kunna se avsnitten i det riktigt breda formatet. De flesta hade nog varit nöjda där, men inte Lucasfilm. De skulle även bjuda på förlängda versioner av sju avsnitt. Jag, som till en början varit besviken på The Clone Wars, har med tiden upptäckt att serien fungerar bäst när man ser många avsnitt i sträck och då lät det fantastiskt med längre avsnitt.
För att tjäna lite extrapengar släppte Lucasfilm först ifrån sig några samlings-DVD:er. I Sverige fick vi fem avsnitt på den första samlingen till skillnad från släppet på region 1, som endast innehöll fyra. Det var ju roligt till en början, men sedan började det bli lite konstigt. Vi fortsatte få samlingar som inte släpptes i USA. Det är egentligen fel av mig att kalla dem samlingar eftersom avsnitten gavs ut kronologiskt på utgåvorna.
När hela första säsongen utannonserades i Sverige visade det sig att boxen inte hade samma omslag som den har i andra länder och Warner hade nöjt sig med att trycka ihop samlingsvolymerna i ett vanligt, tråkigt keep case. Allt det där fina extramaterialet som man gått och väntat på var borta. Likaså 2.40:1-formatet. På Blu-ray finns det, men inte på DVD.
Väldigt tråkig behandling av en serie som bara blir bättre och bättre. Om man vill ha den riktiga utgåvan av första säsongen behöver man inte vända sig till region 1. Den riktiga boxen finns utgiven i England. Alltid någonting. Men det är ju tråkigt för småttingarna som vill ha svenska röster. De förlängda avsnitten finns dubbade på Blu-ray, varför inte på på DVD?
Det har blivit så löjligt billigt att köpa film att det numera är någonting jag gör på ren rutin. När filmerna väl är sedda står de bara och tar plats i hyllan. (Fel! Jag har inte plats i hyllorna längre utan samlar dem på hög.) Det händer alltmer sällan att jag ser om filmer och de gångerna jag gör det är det för det mesta äldre filmer. Kanske är det med film som det är med musik: de filmerna som man kommer att älska resten av livet är de som man såg fram till 25 års ålder. Visst kan man hitta guldkorn i det nya, men det är i Pulp Fiction och Fight Club man har sin trygghet.
Och nu har jag gjort det igen: Jag har shoppat loss. Givetvis är det hos näthandlarna jag gör mina mest onödiga inköp. På nätet är pengar någonting väldigt abstrakt som jag oroar mig för först när fakturan ska betalas. Om jag står i en fysisk butik är jag betydligt snålare. I dag fick jag levererat The Mummy Trilogy (den kostade faktiskt bara 99 kronor) och National Treasure: Presidential Edition (199 kronor för denna läckerbit). Jag minns att jag såg första Mumien-filmen på bio, tänkte att jag hellre hade velat se om Evil Dead och Indiana Jones och tyckte det var slöseri med tid att se sådant trams. Ändå sitter jag och beställer hela trilogin! ”Kan ju vara mysigt att krypa ihop i soffan och kolla igenom dem i jul”, tänkte jag. Det gjorde jag också. De där Mumien-filmerna stod jag inte ut med hela vägen och stängde av spelaren en bit in i tredje filmen. Då var National Treasure-filmerna mycket roligare. Ganska spännande små äventyrsfilmer. Men vad jag ska med den där lyxiga utgåvan till har jag ingen aning om. Chansen att jag någonsin skulle få för mig att titta på extramaterialet är minimal.
För några veckor sedan var jag på väg att beställa den kompletta Seinfeld-boxen när det tipsades om var man kunde köpa den för under 500 kronor. Jag stod emot den gången men jag vet att jag hade suttit och sett varenda avsnitt om jag köpt den. Då ska man tänka på att jag aldrig någonsin har skrattat åt Seinfeld.
Snälla distributörer och försäljare, chockhöj priserna på DVD och rädda mitt liv!
Att säga något om den rådande vampyrhysterin är liksom redan gjort. Jag har inget nytt att tillföra den diskussionen. Istället väljer jag ganska skamlöst att slå ett slag för 
Att det är en lågbudgetfilm från Australien är inget man egentligen tänker på, bortsett från accenterna, då den egentligen precis lika gärna kunnat utspela sig i Los Angeles eller Brighton eller Södertälje för den delen. Större delen utspelar nämligen sig i ganska anonyma källarlokaler eller lägenheter. Inga kängurur, bumeranger eller ökenlandskap här inte. Det är heller inte speciellt bra, utan sådär lagom ljummet.
När hela första säsongen utannonserades i Sverige visade det sig att boxen inte hade samma omslag som den har i andra länder och Warner hade nöjt sig med att trycka ihop samlingsvolymerna i ett vanligt, tråkigt keep case. Allt det där fina extramaterialet som man gått och väntat på var borta. Likaså 2.40:1-formatet. På Blu-ray finns det, men inte på DVD.
Senaste kommentarer