Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
”Roxy Sorkin, your father just won the Academy Award, I’m going to have to insist on some respect from your guinea pig!”
Nummer 2, då, nyligen korad Oscarvinnare, en snubbe som gjort sig en karriär av att undersöka det amerikanska samhället genom att granska dess institutioner utifrån en liberal synpunkt. Hans goda inblick i hur politiska institutioner fungerar, vad som driver den politiska processen i USA på dess allra högsta nivå, det är drivkraften och existenberättigandet bakom A Few Good Men, The American President, TV-serien West Wing och Charlie Wilson’s War. Han låg också bakom Studio 60 on the Sunset Strip, en TV-serie som var betydligt mer ”meta” än hans tidigare alster, men som icke desto mindre var rolig, välskriven och underhållande. Det var också hans första kommersiella felsteg, men vad mig anbelangar hade det aldrig med kvaliteten på serien att göra, den led framför allt av det faktum att den inte var West Wing.
Förutom den satiriska udd som han tar med sig in i sina manus om det amerikanska samhället så bidrar Sorkin med en förmåga som många författare i Hollywood verkar sakna: han kan skriva intelligenta karaktärer. De flesta som tar sig tid att läsa den här bloggen vet troligtvis att jag hatar Oscarvinnaren A Beautiful Mind just för dess kompletta oförmåga att förstå eller porträttera intelligens, och i stället framstår som en osäker och avundsjuk hjärnas patetiska försök att rationalisera sin egen otillräcklighet (ja, jag spyr galla på Akiva Goldsman igen, stäm mig!). Sorkins manus har en förmåga att fånga upp och förmedla intelligens - vanligtvis gör han det genom rapp dialog som gärna ska handla om minst två olika saker samtidigt, men även om det kan verka som ett enkelt trick att genomskåda så hade det varit mycket mer vanligt förekommande om det hade varit lika enkelt att utföra.
När jag insåg hur länge sedan det var jag hade sett På Heder och Samvete så sprang jag iväg till Discshop och handlade en billigt, just för att jag inte hade funderat på Sorkin som manusförfattare till den. Det är en mycket bra film, med en ung och hungrig Cruise, en Nicholson som verkligen njuter av att få spela en bad guy som är HELT övertygad om att han är just den historians verklige hjälte och en extremt vacker Demi Moore (tyvärr är det allt hon bidrar med i filmen, hon känns helt utbytbar). I alla fall, Sorkins dialog smattrar fram, ända till filmens centrala scen, den där Tom Cruise skall förhöra Nicholson inför rätten och få honom att erkänna att han begått ett brott. Det är en 15 minuter lång dialogscen, mer spännande och underhållande än den allra mest högljudda actionscen, och den är ett perfekt exempel på vad som gör Aaron Sorkin så bra.
Jag ville också exemplifiera genom att visa en scen ur Oscarvinnaren The SocialNetwork, just för att jag tycker att inledningsscenen är väldigt typisk, för såväl författaren som regisören, för att Eisenberg och Mara båda är så bra och för att det är en grym scen. Enjoy:
Nomineringarna i kategorin Best Performance by an Actor in a Leading Role delas i år av en relativt homogen grupp män. Det handlar om kaukasiska män med västeuropeisk eller amerikansk bakgrund. Ålderspannet är från 27 (Jesse Eisenberg) till 61 (Jeff Bridges) med nästan perfekta trappsteg på tio år dem emellan. Ungefär som det brukar vara.
First BAFTA, then Oscar?
Vi börjar med Bridges som ju faktiskt tog hem en Oscar förra året, det var hans första på fem nomineringar där de tre första kom i början av 70- och 80-talen. Han fick en birollsnominering för rätt förbisedda politiska thrillern The Contender 2000. Däremot förbisågs han helt 1998 för ”The Dude” i Coenbrödernas The Big Lebowski som åter gav honom kultstatus. Vinner Bridges i år är det inte första rollen som Rooster Cogburn belönas. John Wayne fick nämligen en Oscar för sin insats i den första True Grit (De sammanbitna). Bridges egna statyett för Crazy Heart var tveklöst en välförtjänt sådan, men många menade att det var en yngre förmåga som skulle vinna förra året.
Colin Firth som nu vid 50 år ålder fått sin andra nominering skulle enligt många haft en Oscar för den mycket tillbakadragna men starka rollprestation han gjorde i Tom Fords regidebut En enda man. Rollen i The King´s Speech är dock snäppet vassare än den han fick sin första nominering för. Firth förmedlar både kunglig styrka och pojkaktig svaghet i rollen som kung George VI. Att han förlorade förra året kan vara det som väger över så att han får plocka hem sin första stayett. Det är inte oförtjänt.
Ytterligare tio år yngre är Javier Bardem som vann en Oscar för bästa biroll 2007. Han är tillsammans med Jeff Bridges främsta utmanare till Firth men har nackdelen att spela i en icke-engelskspråkig film. Förutom Roberto Benignis statyett för Livet är underbart 1998 har enbart skådespelare i engelskspråkiga filmer vunnit bästa manliga huvudroll de senaste 50 åren.
Slutligen har vi då de två ”ynglingarna” i kategorin. Jesse Eisenbergs insats i The Social Network är tveklöst mycket välspelad, men Jerry Zuckerberg framstår både som lite av en skurk och är dessutom rätt okarismatisk, vilket brukar vara en nackdel när man ska vinna huvudrollspriser. Lite av samma problem har James Franco i 127 timmar så även om hans roll är helt klart prisvärd får han precis som Eisenberg vänta minst ett år på sin första statyett.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa manliga huvudroll:
En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers eleganta kameraarbete allerstädes närvarande.
Hade den bara varit ett drama om en uppfinnare som blir rik och sedermera stämd av sina före detta kompisar hade den varit intressant och spännande, men nu har den en ytterligare dimension i att den också är ett insiktsfullt tidsdokument. I dessa tider av nätverksbyggande via sociala medier ter sig idén om facebook så naturlig och självklar att den i det närmaste framstår som oundviklig. I Sorkins version är det något så enkelt som avundsjuka gentemot de som är födda med en silversked i munnen och viljan att ge igen på flickan som krossade hans hjärta som driver Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg). Det kan låta småaktigt, men det är också starka drivkrafter, och när de kombineras med en extremt hög IQ och en förmåga att inse vad som driver trafik till en sida på nätet så ger det en trovärdig psykologisk bakgrund till ett fenomen som haft en tydlig påverkan på de sociala umgängesformerna för 500 miljoner användare.
Skådespelarna i den här filmen är genomgående utmärkta, och även om Eisenberg skiner i rollen som den socialt obekväme nörden Zuckerberg så matchas han väl av framför allt Andrew Garfield i rollen som Eduardo Saverin, medgrundare till facebook och Armie Hammer som spelar tvillingarna Winklevoss (två distinkta rolltolkningar som fungerar så sömlöst att jag inte vill förstöra illusionen genom att berätta hur de gjorde det). I rollen som Napsters grundare Sean Parker gör Justin Timberlake honom till en charmig skitsnackare men också något av en en parasit utan Zuckerbergs förmåga att skapa något varaktigt. Den där Justin är en ung man med talang – han kan säkert bli något en dag! Goda nyheter också för den som vill veta om Rooney Mara bara är ett vackert ansikte eller om hon kommer klara rollen som Lisbeth Salander i den kommande The Girl with the Dragon Tattoo: Hon är med i tre korta scener och gör ett ganska outplånligt intryck, något som driver Mark Zuckerberg genom hela filmen, och som gör att filmens fantastiska sista scen blir både sorglig och hoppfull.
Skådespelarna har naturligtvis ett försprång genom att de har ett fantastiskt tätt och välskrivet manus att arbeta utifrån, men de får verkligen Sorkins kulsprutedialog att leva och i sann Vita Huset-anda handlar varje konversation om minst två saker samtidigt. Det gör att man som publik alltid är engagerad, och trots att det som sagt är pratigt så kommer filmen aldrig i närheten av att vara trist. Min reaktion när eftertexterna kom var ”är det redan slut?” Då hade den pågått i 1 timme och 55 minuter.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Senaste kommentarer