Vad har TV-serierna LOST, Millennium, FlashForward och Warehouse 13 gemensamt med (500) Days of Summer och David Finchers Fight Club? Jo, alla innehåller referenser till eller låtar av ett av mina absoluta favoritband – Pixies*.
Det är klart, massor med filmer innehåller massor med musik och referenser till sånt som skaparna gillar, vad är det som gör just Pixies så speciella?
Jo:
De är ett relativt obskyrt band – många känner till dem, men det är ändå relativt få som faktiskt lyssnar på dem.
De hade ett ganska unikt sound, som vid den tiden (slutet av 1980-talet, början av 1990-talet) tjänade som ett enormt stort inflytande på många av den tidens största band. Nirvanas Nevermind är ett exempel, en skiva där bandet medvetet försökte kopiera Pixies blandning av punkiga gitarrer, poppiga melodier och dynamiska låtstruktur.
Deras texter – bandet (främst då sångaren Black Francis) skrev om UFO, ESP, spöken, rymdvarelser, past-life regression, självmord, sadomasochism och surrealism och han behandlade ämnen som miljöförstöring, religion, knark, tonårsångest, feminism, rasism med mera. Grejen är att texterna är underhållande och mångbottnade, och att de av förklarliga skäl gör sig extra bra i scifi-sammanhang.
Deras image har alltid varit att de är väldigt ”vanliga” i sin framtoning, väldigt få divalater och strul, även om det naturligtvis fanns konflikter och annat som gjorde att de blev så kortlivade (första gången). De är inte heller kända som några ”stora” musiker, men det hindrade dem aldrig från att göra grym musik.
De är helt enkelt jävligt coola, och med tanke på att alla som faktiskt har hört dem verkar gilla dem så är det märkligt att de inte blev större. Kanske är det en del av tjusningen? Jag vet inte, men jag älskar att leta upp referenser till dem, lika mycket som vissa serieskapare verkar gilla att slänga in dem. Om ni inte känner till Pixies ska ni lyssna på skivan ”Doolittle” från 1989. Det kanske tar ett par lyssningar innan den ”sätter sig”, men när man väl kommit så långt finns där inte en dålig låt.
/AKz
P.S.
Det har gjorts en del usla covers på Pixies-låtar, men den här är det enskilt värsta jag hört. Pretentiöst, fånigt, bortser helt ifrån den humor som finns i ”Monkey gone to Heaven”, och allmänt trist. Den här covern kan dra åt helvete!
D.S.
Det har blivit så löjligt billigt att köpa film att det numera är någonting jag gör på ren rutin. När filmerna väl är sedda står de bara och tar plats i hyllan. (Fel! Jag har inte plats i hyllorna längre utan samlar dem på hög.) Det händer alltmer sällan att jag ser om filmer och de gångerna jag gör det är det för det mesta äldre filmer. Kanske är det med film som det är med musik: de filmerna som man kommer att älska resten av livet är de som man såg fram till 25 års ålder. Visst kan man hitta guldkorn i det nya, men det är i Pulp Fiction och Fight Club man har sin trygghet.
Och nu har jag gjort det igen: Jag har shoppat loss. Givetvis är det hos näthandlarna jag gör mina mest onödiga inköp. På nätet är pengar någonting väldigt abstrakt som jag oroar mig för först när fakturan ska betalas. Om jag står i en fysisk butik är jag betydligt snålare. I dag fick jag levererat The Mummy Trilogy (den kostade faktiskt bara 99 kronor) och National Treasure: Presidential Edition (199 kronor för denna läckerbit). Jag minns att jag såg första Mumien-filmen på bio, tänkte att jag hellre hade velat se om Evil Dead och Indiana Jones och tyckte det var slöseri med tid att se sådant trams. Ändå sitter jag och beställer hela trilogin! ”Kan ju vara mysigt att krypa ihop i soffan och kolla igenom dem i jul”, tänkte jag. Det gjorde jag också. De där Mumien-filmerna stod jag inte ut med hela vägen och stängde av spelaren en bit in i tredje filmen. Då var National Treasure-filmerna mycket roligare. Ganska spännande små äventyrsfilmer. Men vad jag ska med den där lyxiga utgåvan till har jag ingen aning om. Chansen att jag någonsin skulle få för mig att titta på extramaterialet är minimal.
För några veckor sedan var jag på väg att beställa den kompletta Seinfeld-boxen när det tipsades om var man kunde köpa den för under 500 kronor. Jag stod emot den gången men jag vet att jag hade suttit och sett varenda avsnitt om jag köpt den. Då ska man tänka på att jag aldrig någonsin har skrattat åt Seinfeld.
Snälla distributörer och försäljare, chockhöj priserna på DVD och rädda mitt liv!
Jag vet. Det finns de som tror att sådant här är öppet för debatt. Att det är en fråga om tycke och smak eller att man kan rådfråga populasen om deras åsikt och diskutera fram ett gemensamt resultat. Så är det naturligtvis inte. Jag ger er sanningen – 5 element vars närvaro i en film alltid gör filmen bättre:
Naket. Det är ett faktum, sex säljer. Nu är naket naturligtvis inte detsamma som sex, men eftersom de två inte direkt är ömsesidigt uteslutande är det inte heller alldeles lätt att skilja dem åt. Således kan bonuspoäng ges för sex, samt för ”full frontal”. Typexempel kanske borde vara Watchmen, men det känns för enkelt, så jag väljer två stycken Troopers, nämligen Starship och Super.
Ninjor. Vad ska man säga? Ninjor är grymma. Ni ska inte tro på pirat-lobbyn (politisk humor på dvdforum!) eller cyborgförespråkarna. Bonuspoäng ges för kaststjärnor och om de klättrar med huvudet nedåt. Utan ninjor hade till exempel The last Samurai varit historieförfalskning med pekoralvarning, men nu är det historieförfalskning med pekoralvarning och ninjor!
Halshuggningar. Det är bland det mest extrema våld som kan utövas, och just därför ser man det inte så ofta som man kanske vill. En bra halshuggning kan förgylla varje actionscen eller skräckfilm. Bonuspoäng ges för realism och för om det avhuggna huvudet visas i närbild efter fullbordad dekapitering. Ju bättre grimas, desto högre poäng. Jag har alltid gillat när Aragorn tar huvudet på en stor orch i slutet av Sagan om Ringen.
The Pixies på soundtracket. Ganska självförklarande, egentligen. Världens grymmaste band lyfter naturligtvis såväl den genomsnittliga kvaliteten på soundtracket som filmens coolhetsfaktor. Bonuspoäng kan ges beroende på hur klockrent låten passar in i sammanhanget. Exempel: Fight Club och den tredje säsongsavslutningen av LOST.
Svordomar. Fula ord är väldigt roligt, och lite förbjudet. Dock kommer det med en liten brasklapp, om språket är fel hanterat blir det bara tröttsamt, och ett riktigt storsvärjande kräver en skådespelare av Dennis Farinas eller Robert de Niros kaliber. Bonuspoäng ges för repliker som i sig själva är tillräckliga för att ge filmen en amerikans R-rating, eller barnförbjudetstämpel (ordet ”fuck” får inte användas mer än max 2 gånger, och endast i dess icke-bokstavliga mening, alltså inte i betydelsen ”att kopulera”). Typiska exempel: Get Shorty och Midnight Run.
Ninjor. Vad ska man säga? Ninjor är grymma. Ni ska inte tro på pirat-lobbyn (politisk humor på dvdforum!) eller cyborgförespråkarna. Bonuspoäng ges för kaststjärnor och om de klättrar med huvudet nedåt. Utan ninjor hade till exempel
Senaste kommentarer