Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Ordning och reda på genrer

Genreindelning alltså. Vilket gissel och vilken jävla oordning!

Jag brukar själva ofta kunna säga att jag gillar skräckfilm, gamla filmer och udda filmer i ett ytligt försök att förklara mina preferenser för någon jag träffar. Bara där blandar jag ganska friskt i kategoriseringarna. ”Skräckfilm” åsyftar vilken känsla eller reaktion filmen förväntas förmedla till tittaren medan ”Gamla filmer” talar om var man skulle placera dem på en tidslinje och ”Udda film” utgör någon slags jämförelse med vad som kan anses vara konventionen. Men även bortsett från mina godtyckliga försök att definiera min egen filmsmak, är det där med genrer huvudvärksframkallande. Jag tänkte försöka bringa någon form av ordning i denna oreda och börjar genom att sålla fram fyra stycken huvudgenrer. 

Vi kan väl börja med att kasta fram tre ganska vanliga genrer på prov: Skräck, Action och Drama. Den första har fått sitt namn efter en känsla, antingen den upplevda av karaktärerna i filmen eller så den som den försöker framkalla hos tittaren. Jag väljer att ta fasta på det senare. Den andra återspeglar vad som händer i filmen genom att tala om att det händer ganska mycket, typ. Sista exemplet har fått namnet av att det ska vara dramatiskt, men definieras väl egentligen mest genom att vara icke-skräck, icke-action eller icke-komedi. Inkonsekvens blandas med missvisande namn.

3779184_33

Komedi då? Komik handlar om humor och att få människor att skratta, med andra ord är det på samma villkor denna genre fått sitt namn som Skräck. Gott så. En populär subgenre av denna är ju den Romantiska komedin, som däremot egentligen inte behöver locka till skratt så mycket som att den ska ge tittaren en varm känsla genom ett lyckligt slut. Istället har den ju snarare lånat sitt namn från de gamla grekiska pjäserna, där de två genrer som fanns var Komedi (lyckligt slut) och Tragedi (olyckligt slut). Ett endaste litet steg ner på subgenrenivå och inkonsekvensen breder ut sig direkt. 

Om vi bortser från detta, och håller oss till något slags grovt tillyxade huvudgenrer kan väl säga att den sista kan sägas utgöras av Thriller. Här åsyftas den spänning som tittaren förväntas uppleva, och går därmed hand i hand med definitionerna av Skräck och Komedi. Vi har därmed tre genrer som fått sitt namn efter känslan de avser förmedla till tittaren, och kan sortera in filmer under sina vingar på dessa kriterier. Sedan accepterar vi en slags slask-genre eller icke-genre, kallad Drama, som definieras genom att inte tillhöra någon av dessa tre redan nämnda.

Jag väljer för resonemangets skull nu ganska godtyckligt att eliminera Action, genom att stuva in den under Thriller, då den eftersträvade känslan i denna genre är just att tittaren ska uppleva någon form av spänning.

frontpic

Summan av detta är alltså att vi får dessa huvudgenrer:

  • Skräck
  • Komedi
  • Thriller
  • Drama 

Andra genrer, som exempelvis Western (fått sitt namn efter en epok), Science Fiction (åsyftar en viss tematik) eller Film Noir (tematik samt visuell stil) får sedan helt enkelt sorteras in under någon av ovanstående huvudgrupper beroende på vart en viss specifik film passar in. Även här skulle man ju som synes definitivt kunna göra en rad olika lager av förutsättningar för vidare kategoriseringar. Exempelvis skulle man efter den initiala sorteringen, kunna fortsätta med att dela in efter tematik och sedan efter tidsperiod, för sedan gå in på stil. Men jag nöjer mig med detta första förslag till någorlunda vettig struktur över genrer. Fortsättningsarbetet överlåter jag till någon annan.

Filmhårdingens fader: Dashiell Hammett

DASHIELL HAMMETTDet här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.

En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.

Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.

15c

/AKz