|
||||||
|
1996 kom ”Love and other catastrophers”, 2006 kom ”Love and other disasters” och i år kommer ”Love and other drugs”.
Det känns som att det inte borde vara omöjligt att döpa en romantisk drama/komedi till något lite mer originellt. Det skulle inte förvåna mig om det finns ännu fler filmer som heter ”Love and other…”. Jag talar inte om DI som i Dramatiska Institutet nu. Även om de också får mig att må lite dåligt. Men av helt andra orsaker. Nej, jag talar om det lilla påhittet Digital Intermediate. Ni vet. Det där med att skapa en helt digital kopia av en film genom att skanna filmen man skjutit på in i en dator. Detta i flera fantastiska K. Två. Fyra. Åtta. Underbart. Ostoppbart. Framtidens melodi. Genom detta kan hela filmen finnas i digital form. Man kan leka med diverse datoreffekter. Man kan enkelt i den digitala världen hantera och lagra filmen. Och man kan förstöra den. Precis. Förstöra den. Låt mig stoppa där och tala lite om en man. En regissör. Christopher Nolan. Jag tycker om att måla upp bilden av att jag ogillar honom. Det blir så lätt med saker man tycker är överskattade. Jag avgudar inte The Dark Knight. Inte Batman Begins, The Prestige eller Inception heller. Jag går mot strömmen. Jag är alternativ. En dag hoppas jag att jag är ett alternativ. Jag gillar Memento dock. Men den gjorde han innan han blev känd. Kanske därför jag gillar den. För jag är alternativ. Hur som. Herr Nolan har en kvalité som jag beundrar – utöver hans hantverksskicklighet och intelligenta utstrålning. Han älskar film. Han tycker att så fotografen ljussätter och fotar, så ska det se ut. Så varken The Dark Knight eller Inception (tror jag bestämt) har en fullständig DI gjord. Nu tillbaka till det där med att förstöra. Många filmskapare använder möjligheten till en DI för att leka pajas med looken på filmen. Pajas på ett sätt som vi i framtiden kommer få ångra. För just nu är hela filmvärlden så insnöad i sin digitala teknik att man saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något som är tidlöst hållbart. Detta kan jämföras med hur folk på 80-talet inte insåg hur pajas de såg ut med axelvaddar stora som jag vet inte vad. Så vad är problemet då? Låt oss ta ett exempel som får tydliggöra. Den rätt så meningslösa filmen Live Free or Die Hard. Den ser för jävlig ut. Ful som stryk. Den är så digitalt färgsatt i efterhand att den ser helt artificiell ut. Jämför den med looken från Die Hard With a Vengance. I del3 känns det som att Bruce Willis springer runt i New York. Man kan känna doften, hettan, känslan och smaken av staden. Det är på riktigt. Ingenting i del4 ser ut att vara på riktigt. Det är plast. Tredje filmen kommer hålla i längden, Del4 är daterad inom kort. Ett annat exempel är Lord of the Rings. Jämför första filmen med uppföljarna. Första har scener som är riktigt vackra, medan de två andra har passager som är extremt hårt och fult dragna färgmässigt. Den första filmen har ingen fullständig DI gjord, de två andra har det. Alla dessa moderna filmerna med färger åt dragna åt helvete. Alla nya skräckfilmer med hård kontrast och sin digitala färglöshet. Alla gamla filmer som färgkorrigeras för att passa ett modernt och hippt klimat (French Connection, Bram Stoker’s Dracula och t.o.m Se7en till viss del). Detta kan jämföras med ”remastrade” CD-skivor som i praktiken innebär ”brickwallade”. Det vill säga. Det kanske verkar som en bra idé idag. Imorgon kommer bakfyllan. Om 10 år kommer vi få se restaurerade utgvår där det inte är repor, smuts och mögel som plockats bort. Utan den digitala efterbearbetningen av bilden. För alla är blinda av dagens mode gällande bild och drar i reglage utan att inse hur smaklöst, daterat och fult det blir. Förutom då herr Nolan. Han skjuter på film, för det ska se ut som film och genom det är det framtidssäkrat. Vi har alla suttit med den perfekta filmen i våra tankar. Vi alla vet hur en tredje trilogi med Star Wars-filmer borde starta, hur Ripleys äventyr i en femte Alien skulle se ut och hur man får till en perfekt Hellraiser-film. Vi fantiserar om den perfekta uppföljaren om det så är i duschen, biomörkret eller pendeln på väg till jobbet. Under hela mitt liv har jag suttit och drömt om det. För jag vet hur jag skulle göra uppföljarna perfekta. I min värld så vet jag – precis som ni – alla misstag som borde rättas till och allt man borde hålla kvar vid från tidigare filmer. Jag fantiserade t.o.m. om möten med Robert Shaye, luncher med James Cameron och pitchar inför Warner Brothers ledning. Jag drömde att jag en dag skulle få chansen att ställa allt till rätta. Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag såklart att drömmar bara är drömmar. Jag kommer aldrig få chansen att rädda Child’s Play från sitt tragiska komiska öde eller se till att rätt stuntman befinner sig bakom masken i en Friday The 13th uppföljare. Sorgligt men ack så sant. Så fort jag hade lyckats se alla sju filmer i A Nightmare On Elm Street-serien (vilket var svårare förr i tiden innan Internet och dvd-boxar) så började jag drömma om en revival av filmserien. Och nu när Freddy VS Jason sparkade på det som en gång var Freddy och remaken dödade originalserien och drog titeln genom smutsen så finns bara min dröm kvar. Och den – som legat och grott, alltid återkommit och utvecklats under åren – ser ut ungefär som följande: A Nightmare On Elm Street part 6 (The Dream Chamber kanske som undertitel) Eftersom Freddys Dead: The Final Nightmare var fel på så otroligt många sätt så måste varumärket omstartas. Att sälja och framställa filmen som en nystart som står på egna ben där tidigare kunskap om serien inte är nödvändig tror jag är oundvikligt. Dock har jag aldrig trott att en remake är svaret utan man kan balansera filmen så den lockar till sig en ny publik samtidigt som den fungerar som en del i den ursprungliga serien. Jag skulle starta filmen i nutid (2010). Tonmässigt skulle filmen vara lik den första (och andra) filmen, kanske t.o.m. ännu mer seriös och hårdare. Den skulle placera sig efter del5 i tidslinjen. Ungdomar bosatta på Elm Street drömmer om någonting. De vet själva inte riktigt vad det är. Som oftast med drömmar så minns de inte riktigt dem då de vaknar upp kallsvettiga i sina medelklasshus. Någonting abstrakt och svårförklarat återkommer i drömmarna. Det är Freddy som är på väg tillbaka. Ju mer ungdomarna drömmer om ”honom” desto mer kraft får han och desto mer konkret blir hans form. Men det är länge sedan något mord skedde i Springwood och legenden om det fruktansvärda som hänt har förpassats till att vara en spökhistoria för barnen – ”Have you heard the story of the child killer who lived here?”. Freddy får långsamt mer näring och snart börjar ungdomarna minnas mer konkret; något rött och grönt. En smutsig hatt. Fyra vassa knivar. Långt borta från Springwood bor Alice (från del 4 och 5). Hon är medelålders, har alkoholproblem och tappat kontakten med sin son Jakob. Även hon drömmer om Freddy. Men det är bara vanliga mardrömmar. Alice kan dock inte släppa det hon råkade ut för som ung och bestämmer sig för att återvända till Springwood. Alice tar jobb som lärare och försöker ta reda på om Freddy verkligen är borta. Det visar sig att han inte är det och ungdomar börjar snart återigen dö. Under resans gång så kommer någon huvudperson (ung tjej antagligen) tillsammans med Alice på det Nancy kom på i första filmen – för att oskadliggöra Freddy måste man göra honom till en man av kött och blod igen. Så i slutet av filmen lyckas de dra ut Freddy ur en dröm. Tanken har alltid varit att Freddy ska agera förvirrad och rädd väl i den riktiga världen. Han är ovan vid den fysiska världen och beter sig som ett skadat djur. Han springer iväg, kanske ut på en väg och blir påkörd. Han fortsätter springa mot det enda stället han känner trygghet – nancys/sitt hus (vad nu det huset har för egentligen betydelse i filmerna?), kanske något som har med barn att göra eller fabriken där han brändes. Väl där så gör de slut på Freddy på något sätt, kanske bränner de upp honom för att på ett trevligt sätt sluta cirkeln. Åt det håller skulle min film se ut. Den skulle vara mörk och seriös. Den skulle ha kvar Englund som Freddy (fast utan den felaktiga humorn som startade i del3) och respektera originalfilmserien. Den hade varit en hyllning till första filmen samtidigt som den skulle ha varit uppdaterad och modern. Den hade inte varit spydålig som remaken var. Och Robert Englunds karaktär hade fått leva vidare. PS. Fan vad jag inte kan sluta hata remaken .DS Det finns något fantastiskt över att Ridley Scott återvänder till Alien-universumet som han skapade för över 30 år sedan och som ingen annan riktigt kunnat orientera sig i. Att det skulle handla om en prequel var väl rätt naturligt då det med stor sannolikhet inte finns någon drivkraft från Scotts sida att ta vid där t.ex. Alien: Resurrection slutar. Jag är faktiskt inte så intresserad av vad som hände innan Alien, jag är inte en sån där som behöver få allt förklarat för mig. Jag tror allmänt att ju mer man visar och förklarar ”the Boogeyman” desto mindre kraft får han. Det kan man se i flera skräckfilmserier (A Nightmare On Elm Street är ett lysande exempel) och nu när Scott i 2 nya Alien-filmer ska förklara vem och vad ”The Space Jockey” är så känns det lite knepigt för mig. Knepigt och ointressant – dock väger intresset av Scotts återkomst till serien upp detta. Men nu när nyheten kommer om att Scott ska spela in filmerna i 3D – ja då börjar tvivlande ta över. Jag förstår att 3D kan vara ypperligt för att få till häftiga bilder på facehuggers och rymdbilder. Men, då Alien är en av de filmer som ser absolut perfekt ut så är jag rädd att de nya filmerna kommer få ett kitschigt utseende och en ”event liknande” uppenbarelse. Det klassiska, vackra, genuint läskiga och perfekta från den första filmen kommer kanske inte finnas kvar i Scotts nya? Men det finns generellt sett fyra regissörer som jag litar på har kompetensen att få mig att älska en film i 3D – Cameron, Fincher, Scott och Spielberg. Cameron misslyckades i vintras med sitt smurfepos så nu är det väl Scotts tur att försöka. Men framtiden får utvisa om det blir ett biobesök i 3D för mig eller om jag sätter mig i en hederlig salong för att se Alienfilmerna på en 35mm kopia. Någonting är fel när man efter en filmkväll med 3 filmer fått ut mest av Adam Sandlers Click. Jag gjorde misstaget att, förutom Click som av någon anledning fanns här hemma, se svensk film. Ni vet, ibland får man den där dumma tanken om att ge svensk film (ännu) en chans. Likt en blåslagen kvinna som för många gånger förlåtit sin hustrumisshandlande make så kommer den där tanken om att svensk film kanske inte är så dålig ändå? Så när jag skulle låna film inför helgen, och jag utan större problem valt bort Avatar och Ninja Mission, så föll valet på två svenska titlar – Oskar Oskar med Björn Kjellman och Original med Tuva Novotny. Väl hemma så rev jag först av Click. Sedan kom jag till de två svenska filmerna på O – som båda kanske försvann i den svenska filmrepertoaren förra året? Oskar Oskar Jag började med Oskar Oskar, för det finns ändå något lockande i Björn Kjellman och filmens omslag såg halvtrevligt ut. Jag tror filmen handlar om en medelålders man (spelad av en för ung Björn Kjellman?) som äger en papegoja och vars fru dött i en bilolycka. Jag vet faktiskt inte mer om filmen för jag stängde av efter en kvart. Att stänga av en film är ett stort misslyckande, det är verkligen något man försöker undvika (även om min tröskel för en avstängning blivit lägre ju äldre jag blivit). Men när Kjellman står i någon elektronikbutik för att köpa vad-det-nu-var och allting osar ”skolfilm från första årselever på medieprogrammet” så kände jag att jag var tvungen att stänga av eländet. Den fula konsumentvideokameralooken ihop med det totala ointresset för vad som pågick i filmen gav mig ingen anledning att fortsätta låta skivan snurra. Original Jag hade först hört talas om den här filmen i forumet där det länkandes till ett youtubeklipp med Tuva Novotny i ett skumt musiknummer. Det såg lagom crazy ut så ett litet intresse växte fram. Jag satt sedan på en föreläsning med filmens scenograf och kostymör där de diskuterade sitt arbete och visade klipp från filmen. Klippen såg dock riktigt ointressanta ut och jag fick en stark känsla av att alla åhörare i lokalen kände likadant. Så det fanns en skeptisk inställning till filmen när jag stoppade den i spelaren och körde igång. Och, även om jag – tillskillnad från Oskar Oskar – inte stängde av filmen så började jag efter 20minuter fundera på varför jag ens tittade? Vart skulle jag hitta något att hålla upp mitt intresse? Handlingen är ointressant, karaktärerna är platta och tomma och den stilistiska tonen skapar inte ett livfullt universum utan snarare dödar det. Allting är väldigt tråkigt. Tuva Novotny gör en karaktär som helt saknar liv. Det känns verkligen som hon rabblar manussidor per automatik utan vare sig engagemang eller drivkraft. Och Sverrir Gudnason som spelar huvudrollen har liknande problem. Är han en dålig skådespelare? Råkar han spela dåligt just i denna filmen? Handlar det om dålig regi? Dåligt skrivna repliker? Eller är det ett träigt ADR-arbete? Något har i alla fall fått den här karaktären, Henry, att känna så otroligt ointressant och spelad. Jag förstår filmens ambition att vara stilistiskt öververklig när det kommer till karaktärer och filmens skapade universum. Det är något som Wes Anderson klarar galant och även Ulf Malmros kan få till riktigt bra. Men om det dåliga skådespelet, de ointressanta karaktärerna och den meningslösa handlingen är ett en följd av en feljusterad stilistisk teori så är det synd. Filmen känns hafsig, amatörmässig och utan någon klarsynt konstnärlig riktlinje. Och för en film som haft ambition att lägga energi på kostym och scenografi så är filmens efterproduktion tragisk. Efterproduktionen med sin hårda färgjustering ligger verkligen filmen i fatet. Även om det ligger i tiden att dra i reglagen så hårt man kan så ökar det bara uttröttningsfaktorn. Allt utdragande av färg och överdrivet korrigerande ger bara ett digitalt smetigt och ospännande resultat.. Så ja, står ni någonsin i valet mellan Oskar Oskar, Original eller Click så bör ni välja Click. Även om dess inkludering i detta inlägg egentligen enbart handlar om att visa på hur odugliga Oskar Oskar och Original är som filmer.
Scooby-Doo och mysterigänget har funnits i olika varianter ända sedan 1969. På denna dvd får vi fyra stycken äventyr med våra vänner ifrån de olika serierna. The New Scooby-Doo Mysteries: The Nutcracker Scoob från 1984, Scooby and Scrappy-Doo: Alaskan King Coward från 1980, The Scooby Doo Show: A Scary Night With a Snow Beast Fright 1978 och The All-New Scooby and Scrappy-Doo Show: That’s Snow Ghost 1984. Alla fyra avsnitt har ett tydligt vintertema och som vanligt fullt av monster som Scooby och Shaggy tvingas fly ifrån. Det som är fascinerande med Scooby-Doo är hur alla avsnitt går i samma mönster, gänget anländer till en sömnig liten håla och upptäcker en urgammal legend om ett hemsk monster, sagda monster dyker upp och jagar Scooby och Shaggy medan resten av gruppen försöker hitta ett sätt att fånga in och avslöja skurken. Jag har länge velat skriva något om nedgången i filmposterskvalitet som vi under de senaste 15 åren fått uppleva. Men jag har aldrig riktigt känt mig arg nog. Vissa skulle säkert säga att för alla vedervärdiga Photoshopfiaskon till posters som hängs upp på världens biografer och pryder våra dvdfilmer så fanns det lika motbjudande motsvarigheter på 60- och 70-talet. Jag tror faktiskt inte på det. För jag har aldrig sett maken till så ful grafik som spottas ut från filmbolagen idag. Jag vet inte om det är för att filmbolagen själva inte inser det eller för att de bara inte bryr sig men jag kan inte komma över hur billig och äckligt ful den mesta grafiken är. Det bör sägas att det är till hemmavideomarknaden som problemet är störst, helt OK grafik från en bioposter kan skrotas för ett avskyvärt alternativ på dvdomslaget – jämför bara t.ex. biopostern till Last Action Hero och dvd/bluray motsvarigheten. Vilken grafik vill du helst se pryda omslaget i hyllan? Vilken grafik får dig att vilja spy?
DVD-omslagen idag är allt som oftast så taffliga att de känns som hemmagjorda kopior från en zigenarmarknad i Rumänien. Skådespelares huvuden inklippta på andras kroppar – ofta i helt fel proportion, ”Floating Heads” och så konstigt användande av filter och liknande att det inte går att urskilja vilken skådespelare man tittar på. Hur fan kan detta arbete godkännas av producenter och marknadsföringsavdelningar? Nej fy fan för missbruket av Photoshop som pågår idag. Kommer vi någonsin igen få se så ikoniska och minnesvärda posters som dem till Star Wars, Jaws, Alien, Indiana Jones eller A Clockwork Orange? Eller kommer det framöver bestå i 99% av mer eller mindre gräsligt och oengagerat Photoshopskräp? Inte nog med att alla dagens filmer ska innehålla en överdos av taskig och icke framtidssäker CGI och digital färgkorrigering – måste verkligen den digitala överanvändningen och tillhörande kvalitetssänkningen påverka filmposters också? Och Sverige är inte bättre. Här känns varje filmposter som en sista minuten idé. Oinspirerad typografi och ett halvtrist foto som täcker hela ytan. Filmerna skulle marknadsföras bättre med svart text på vit grund. För seriöst, hur många genomarbetade och bra (svenska och internationella) filmposters/dvdomslag har du sett den senaste tiden? Och hur många får dig att vilja spy? Miramax Dör Miramax slår igen portarna. För oss som växt upp på 90-talet och med filmer som Pulp Fiction, The Crow och Scream så har Miramax en liten plats i hjärtat. För känns det inte lite speciellt när de upplysta fönstren i New Yorks natthimmel formas till filmbolagsnamnet? Är inte det någon sorts försäkran om filmens underhållningsvärde? En sorts kvalitetstämpel som inte Universals jordglob eller Paramounts berg kan garantera. Eller är det här bara nostalgiska känslor som infinner sig nu när de väl är borta? Men det är väl alltid tråkigt när ett filmbolag lägger ner sin verksamhet. Eller ja, det finns ju undantag. Skulle Platinum Dunes råka ut för en våldsam och smärtsam död skulle jag väl inte klaga. Här finns info om Miramax och deras död, här finns möjlighet att diskutera saken. Veckans trailers Under veckan kom det två trailers som fångade mitt intresse. Den första är till Roman Polanskis nya film The Ghost Writer som handlar om en författare, spelad av Ewan McGregor, som får I uppgift att skriva en politikers, Pierce Brosnan, memoarer. Det ser helt klart ut att vara en spännande thriller. Första teasern till Wall Street: Money Never Sleeps har också släppts. Jag har tyvärr missat den första filmen så hela det “Indiana Jones 4-trailer” aktiga presentationen av huvudkaraktären ger mig ingenting. Men jag antar att alla som diggar Michael Douglas porträtt av Gordon Gekko får ut något av det. Jag får väl helt enkelt försöka se första filmen innan jag sätter mig I biomörkret för att se den andra. Filmbolaget Miramax har inte lyckats hålla sig flytande utan nu har Weinsteinbrödernas klassiska, och senare Disney-ägda, independentbolag gått i graven. Vem bryr sig om svensk bilindustris framtid när sånt här händer? Ska ett filmbolag som uppfostrat Quentin Tarantino och Kevin Smith få gå i konkurs? Förutom deras filmer har bolaget även varit inblandade i Sex, Lies & Videotapes, Scream, No Country For Old Me och The English Patient. Vi summerar detta sorgliga besked med ett citat från Kevin Smith: “What Harvey and Bob built from scratch resembled an old studio star-factory; but this time, the stars were the filmmakers. It was a gang (of New York), and like any good gang, it was dripping with street cred. Just being a part of that gang sent a message: I run with rebels.” Diskutera gärna på forumet. Verkar som Sony kommer att låta nykomlingen Marc Webbs regissera debn plötsliga rebooten av Spider-Man. Så fort beslutet offentliggjordes kom kritik mot regissörsvalet där man uttryckt oro för Webbs rutin och erfarenhet av actionsekvenser och CGI. Det borde seriöst inte vara något att oroa sig för. Man borde som filmälskare oroa sig mer när en effektsälskande, uddlös eller medelmåttig regissör får chansen. Att en bra regissör rör sig mellan genrer ser jag aldrig som ett problem, en kvalitetsregissör är en kvalitetsregissör oavsett genre. Därför är Sam Mendes ett så intressant val som regissör till Bond23 och samma sak gäller med Webbs till denna film. Jag har tyvärr inte haft möjligheten att se (500) Days of Summer än men tycker Sonys beslut att anställa en regissör som arbetat med dramer/ungdomsfilmer är ypperligt. Eftersom man vill återgå till att skildra Peter Parkers High School-tid så kommer troligtvis och förhoppningsvis spänningen mellan Parker, Flash, MJ och (snälla) Gwen Stacy stå i fokus, då måste man ha en regissör som kan hantera det. Webbs har nog potentialen att göra detta till något realistiskt och kännbart tillskillnad från Sam Raimis försök där det kändes påklistrat och fiktivt. Actionsekvenserna och det fantastiska är så klart också en förutsättning för en bra spindelmannenfilm men här tror jag det mer handlar om vision än om erfarenhet. Jon Favreau lyckades riktigt bra med Iron Man trots sin relativa brist på erfarenhet och ser inte varför detta skulle vara ett problem för Webbs? Jag är av princip emot remakes då de görs tills 99% med tanke på profit och tar upp en så stor plats i filmutbudet att vissa genrer på ett incestuöst sätt kommer lida av den krympande genpoolen. Men som ett fan av serien så var jag aldrig nöjd med Raimis plastiga universum och Tobey Maguires gnälliga porträtt av Peter Parker. Jag tror och hoppas att Sony nu gör om och gör rätt och Webbs är en stor anledning till hopp. Hoppas bara Webbs förstår vikten av att hålla sig trogen serien och inte behandla Gwen Stacy och annat som skit. |
|
|||||
|
Copyright © 2012 Blogg :: Filmforum - All Rights Reserved |
||||||
Senaste kommentarer