Lite surt att The Girl With The Dragon Tattoo trailern släpptes nu i dagarna när jag var övertygad om att denna var David Finchers absolut bästa. Nu är jag inte lika säker.
Men det är en väldigt vacker trailer. Väldigt vacker. Till en väldigt vacker film. Om än tråkig och stel.
Det finns inte mycket bättre än en riktigt bra teaser. Följande teaser är riktigt bra och hade den varit kopplad till en film från Ridley Scott eller David Fincher hade jag blivit galen. Men efter Emmerichs 10.000 BC och The Day After Tomorrow så visste man väl att följande film i slutändan inte skulle leverera. Och det gjorde den inte heller. Tyvärr, för konceptet är ju utan tvekan ultimat för Emmerich och teasern är perfekt.
När Directors Guild of America delade ut sitt pris till årets bästa regissör tidigare i år var det många bookmakers som reviderade sina odds för årets Oscarsvinnare i regi. Med tanke på att vinnaren av detta pris vid 17 av de 20 senare även kammat hem en Oscarstatyett. Tom Hooper som med The King’s Speech vann årets buckla knaprade sig lite närmare sin första statyett.
Ett annat pris som brukar rikta vidare mot en Oscarstatyett är Golden Globe. Men i år, precis som förra året, var det inte samma person som tog den statyetten. Nej i år var det David Fincher som fick sig en guldglob. Fincher är dessutom lite av en rockstjärna inom Hollywood, en som vågar stå upp mot studios och göra det han själv vill. Något som går hem hos de mängder av assistenter som i många fall är de som röstar på det här priset.
Samma snack går det kring Darren Aronofsky. Han fick dessutom inte ens en nominering för sin The Wrestler som många höll som en av förra årets absolut främsta filmer. Det kan vara något som ger Aronofsky och The Black Swan en hel del sympatiröster.
Många ville att Christopher Nolan skulle nominerats i år för Inception. Men hans namn ersattes med bröderna Coens, i alla fall känns det så då alla andra nominerade även nominerades av DGA. Detta kan betyda att True Grit belönar bröderna Coen med deras andra Oscar för bästa regi. Men samtidigt är det bara Ron Howard de senaste tjugo åren som totalt förbisetts av DGA och sedan tagit hem en Oscarstatyett. Så de får nog anses vara en så kallad outsider.
Största överraskningen skulle det vara om David O Russel skulle vinna för The Fighter. Visserligen är biografifilmer om boxare som till stor del baserats på sanningen normalt Oscarsbete deluxe. Men mot flerfaldigt nominerade regissörer kommer han nog att stå sig slätt.
Det är många gamla parhästar bland de fotografer som är nominerade för årets bästa foto. Det kanske inte är så konstigt att regissörer fortsätter att använda de fotografer som de haft gott samarbete med tidigare. Ser man till tidigare samarbeten leder Roger Deakins som fotat elva rullar tillsammans med bröderna Coen. Det har lett till en fem Oscarnomineringar men hitills ingen vinst. Deakins är dessutom en av få personer som tävlat mot sig själv, 2007 nominerades han för både Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford och No Country for Old Men, utan att vinna.
Libatiques foto får Natalie Portman att stråla.
Frågan är inte om Wally Pfister och Christopher Nolan är ännu tightare. Även om de båda ”bara” gjort sex filmer tillsammans har Nolan sedan Memento förlitat sig enbart på Pfisters hantverk. Fotot i Inception är ju tillsammans med Black Swan de mer spektakulära i kategorin och det kan nog tala för både Pfister och hans konkurrent Matthew Libatique. Libatique plockade BAFTA för foto i år för Black Swan. Han och Darren Aronofsky har samarbetat vid tre tidigare tillfällen med PI, Requiem for a Dream och The Fountain. När Aronofsky gjorde den visuellt mindre spektakulära The Wrestler samarbetade han med franska fotografen Maryse Alberti (Happyness, Velvet Goldmine). Men Libatique återvände till Black Swan och kommer även att filma Aronofskys kommande Wolverine.
Jeff Cronenweth och David Fincher har också lärt känna varandra genom åren. Deras första samarbete var med Seven där Cronenweth jobbade som kameraoperatör. De har även samarbetat på The Game, Fight Club, nu senast The Social Network samt kommande The Girl with the Dragon Tatoo. Även om The Social Network inte är en av filmarnas mest spekatkulära visuella filmer (digital utandningsluft och roddscener till trots) så är det ett gediget hantverk i skolan ”om det inte syns gör vi rätt”.
I all denna fantastiska uppvisning av dynamiska duos står Tom Hooper och Danny Cohen lite vid sidan om. De har visserligen gjort två tv-filmer (John Adams och Longford) ihop men detta var det första samarbetet på en långfilm dem emellan. Kanske är det också därför som fotot i The King’s Speech inte känns lika tight som de konkurrenterna i kategorin.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa foto:
Vinnare: The Black Swan Dark Horse: The Social Network Vår favorit: Inception
En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers eleganta kameraarbete allerstädes närvarande.
Hade den bara varit ett drama om en uppfinnare som blir rik och sedermera stämd av sina före detta kompisar hade den varit intressant och spännande, men nu har den en ytterligare dimension i att den också är ett insiktsfullt tidsdokument. I dessa tider av nätverksbyggande via sociala medier ter sig idén om facebook så naturlig och självklar att den i det närmaste framstår som oundviklig. I Sorkins version är det något så enkelt som avundsjuka gentemot de som är födda med en silversked i munnen och viljan att ge igen på flickan som krossade hans hjärta som driver Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg). Det kan låta småaktigt, men det är också starka drivkrafter, och när de kombineras med en extremt hög IQ och en förmåga att inse vad som driver trafik till en sida på nätet så ger det en trovärdig psykologisk bakgrund till ett fenomen som haft en tydlig påverkan på de sociala umgängesformerna för 500 miljoner användare.
Skådespelarna i den här filmen är genomgående utmärkta, och även om Eisenberg skiner i rollen som den socialt obekväme nörden Zuckerberg så matchas han väl av framför allt Andrew Garfield i rollen som Eduardo Saverin, medgrundare till facebook och Armie Hammer som spelar tvillingarna Winklevoss (två distinkta rolltolkningar som fungerar så sömlöst att jag inte vill förstöra illusionen genom att berätta hur de gjorde det). I rollen som Napsters grundare Sean Parker gör Justin Timberlake honom till en charmig skitsnackare men också något av en en parasit utan Zuckerbergs förmåga att skapa något varaktigt. Den där Justin är en ung man med talang – han kan säkert bli något en dag! Goda nyheter också för den som vill veta om Rooney Mara bara är ett vackert ansikte eller om hon kommer klara rollen som Lisbeth Salander i den kommande The Girl with the Dragon Tattoo: Hon är med i tre korta scener och gör ett ganska outplånligt intryck, något som driver Mark Zuckerberg genom hela filmen, och som gör att filmens fantastiska sista scen blir både sorglig och hoppfull.
Skådespelarna har naturligtvis ett försprång genom att de har ett fantastiskt tätt och välskrivet manus att arbeta utifrån, men de får verkligen Sorkins kulsprutedialog att leva och i sann Vita Huset-anda handlar varje konversation om minst två saker samtidigt. Det gör att man som publik alltid är engagerad, och trots att det som sagt är pratigt så kommer filmen aldrig i närheten av att vara trist. Min reaktion när eftertexterna kom var ”är det redan slut?” Då hade den pågått i 1 timme och 55 minuter.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Jag skriver ibland om regissörer som levererar filmer som är bättre än de ser ut på pappret. Gore Verbinski och Matthew Vaughn är de två exempel jag tror att jag använt här i bloggen, men jag skulle säga att det också gäller Fincher, även om jag inte lyckades få med det när jag bloggade honom nyligen. Joe Carnahan är den andra sidan av myntet, han är en regissör med intressanta idéer och ambitioner, men som inte lyckats realisera dem fullt ut.
Tydligast är detta i Smokin’ Aces, en film som ville vara En ding ding ding ding värld, fast med yrkesmördare på jakt efter ett värdefullt kontrakt snarare än dårar på skattjakt. Enstaka scener av inspirerat actionkaos lyckades inte rädda vad som borde varit en lätt anarkistisk och underhållande historia från att bli navelskådande och pretentiöst familjedrama. Den hade sina poänger, som utmärkta insatser av en Ryan ”FUCKING HANNIBAL KING!!!” Reynolds och Chris ”Captain Kirk” Pine, men man kan bara anta att regissörens brist på erfarenhet är vad som ligger till grund för dess inkonsekventa ton.
Det är lite synd, för jag gillar Carnahans ambition, han verkar vara en schysst snubbe och jag föredrar så att säga av naturliga skäl att se bra filmer snarare än halvmisslyckanden.
Vad ska man då säga om The A-Team? Ja, i avseendet förväntningar kontra slutresultat får jag säga att i mina ögon har Carnahan vänt trenden lite. Jag har aldrig varit någon fan av TV-serien, inte för att jag tycker att den är dålig utan för att jag helt enkelt aldrig sett den. Således är det omöjligt för mig att avgöra om filmen träffar rätt i ton och innehåll, men jag inbillar mig att Carnahan inte nödvändigtvis försöker göra exakt samma sak som för 25 år sedan, utan snarare använder upplägget och attityden för att göra modern storbudgetaction.
Resultatet är betydligt mindre fånigt än det verkar när man läser om filmen (och serien). Det betyder inte att det inte är fånigt alls, det här är i allra högsta grad en film som inte tjänar på någon djupare analys av handling, teman, karaktärer och motivationer. Samtidigt är det så underhållande, personkemin mellan de fyra huvudrollsinnehavarna är så klockren och humöret överlag är så gott att det ändå är svårt att värja sig. Liam Neeson är den som mest uppenbart har skoj här, hans Hannibal är spjuveraktig och oförutsägbar men samtidigt är det det som gör honom bra på det han gör – det vill säga utför omöjliga uppdrag med hjälp av invecklade och utstuderade planer, i vad som kan liknas vid en amerikansk soldatversion av Jönssonligan.
De felsteg som filmen gör är relativt harmlösa. Patrick Wilson och Jessica Biel är i det närmaste provocerande färglösa i en film där allting annat är uppskruvat till 11, och handlingen är en handling endast i det att den utgör en ursäkt för all större och mer utflippade actionscener ju längre filmen går. Det är dock hela tiden så underhållande och glatt att filmen aldrig tappar mitt intresse.
Eftersom dvdforum.nu inte får några recensionsexemplar ifrån 20th Century Fox så får ni hålla till godo med mina intryck av min importerade amerikanska utgåva. Jämfört med den utgåva som finns här i Sverige så är skillnaderna efter vad jag förstått minimala, och det är en utmärkt transfer till 1080/24p, med hög detaljnivå och klara, rika färger. Soundtracket är mäktigt, och på det hela taget är det precis vad en modern actionfilm från Drömfabriken bör kunna prestera på BD.
Nu när jakten på de åtråvärda priserna börjar rulla igång har vi kommit till regissörsgillets främsta statyett. Fem regissörer har nominerats som möjliga vinnare. I år är det alltså Darren Aronofsky – Black Swan, David Fincher – The Social Network, Tom Hooper – The King’s Speech, Christopher Nolan – Inception ochDavid O. Russell – The Fighter som kan ta hem det hela. Utan att ha sett varken Black Swan eller The Fighter måste jag säga att startfältet känns väldigt starkt. Men ändå är det lite nedslående att vinnaren återigen kommer vara utrustad med ljus hy och penis. Tre gånger i modern tid har DGA brytit mot den mallen, två gånger var det Ang Lee som fått priset och så Kathryn Bigalow förra året.
Det är svårt att avgöra vem som kommer att ta hem det. I alla fall om man jämför med förra årets tvåhästars-race mellan Cameron och Bigelow. Om jag får ta mig friheten att gissa tror jag att Aronofsky ligger bäst till, att Fincher och Hooper har bra chanser, att Nolan känns som en outsider och att Russel inte har en janne.
Att vinnaren har räkmacka fram till Oscars-statyetten är numera ganska givet (bara tre av de senaste tjugo årens vinnare har bommat farbror Oscar och bara Ron Howard missade nominering helt och hållet med Apollo 13). Så vem som än kammar hem priset den 29:e januari har rätt bra odds för att få sig en statyett. Med tanke på att ingen av de nominerade vunnit varken DGA-pris eller Oscars tidigare är det rätt spännande. Fincher är faktiskt den enda i sällskapet som Oscar-nominerats för regi tidigare.
Få regissörer är så eleganta som David Fincher, har ett så skönt flyt i sitt bildberättande och en så utpräglad visuell stil. Utseendet på Seven (1995) har ju bildat skola, och det är lika omöjligt att göra en seriemördarthriller utan gryniga och kontrastrika bleach bypass-bilder som det är att göra en krigsfilm utan att dra ner slutningsvinkeln på kameran för att åstadkomma den där strob-effekten som var så framträdande iSaving Private Ryan. Det är få regissörer förunnat att kunna på ett så omedelbart sätt kunna fånga essensen i en hel genre, men Fincher har som sagt gjort det. …och även om han kopierats av en hel generation thrillermakare, så har Fincher behållit mycket av det som gjorde den filmen så omedelbart igenkännbar. Det gör att man (nästan) omedelbart känner igen en Fincher-film (eller musikvideo), även om vissa av imitatörerna är så duktiga att jag ibland blir lurad.
Men det är inte bara därför jag gillar honom. Jag är en av de där missledda själarna som tycker att Alien 3 är fantastisk. Jag VET att Fincher själv hatar den, jag ser självklart också de enorma manusluckorna i slutprodukten. Men. Den är ju SÅ snygg, så brutal, så deprimerande, att det inte går att vara annat än imponerad över det mod som krävs för att göra en sådan film. Att jag sedan verkligen gillar alla de här tre egenskaperna är naturligtvis ett plus. Att den dessutom går emot alla förväntningar vi hade efter Aliens gör den bara bättre i mina ögon. Jag gillar att bli överraskad.
Samma mod uppvisar han gång på gång. I Fight Club, ett ekonomiskt risktagande som dessutom kunde blivit så fel, så fel, men som i stället är en både rolig och brännande intelligent uppgörelse med moderna mansideal och den nihilistiska världsbild som den erbjuder som alternativ. I The Game, där svaret på frågan ”what do you get for the man who has everything?” är ”suicide intervention” tar han en risk att lita på att publiken skall vilja gå under ytan på något som vid första anblick är en ganska banal katharsis-historia om en rik man som lär sig att leva ett bättre liv (han var inte helt framgångsrik, men ett risktagande var det icke desto mindre). Han vägrade att backa ifrån det mörka och antiklimaktiska slut som Panic Room har, och han vågade lita på att publiken skulle ta till sig en 2½ timme lång studie i hans eget maniska sinne för detaljer i Zodiac.
Kort sagt, han har många bra egenskaper (varav jag varken kan eller vill ge sken av att kunna ge rättvisa åt dem alla), men det att han alltid varit en modig regissör, egensinnig på gränsen till obstinat, är något som jag tror gör honom unik, och som bidrar till att han hamnar bland mina husgudar. Hans kommande The Social Network är av naturliga skäl en av de mest emotsedda filmerna i år (Fincher + Sorkin = Guld!), men de extremt positiva förhandsreaktionerna som börjat bubbla upp höjer mina förväntningar ytterligare ett steg
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Det finns något fantastiskt över att Ridley Scott återvänder till Alien-universumet som han skapade för över 30 år sedan och som ingen annan riktigt kunnat orientera sig i.
Att det skulle handla om en prequel var väl rätt naturligt då det med stor sannolikhet inte finns någon drivkraft från Scotts sida att ta vid där t.ex. Alien: Resurrection slutar.
Jag är faktiskt inte så intresserad av vad som hände innan Alien, jag är inte en sån där som behöver få allt förklarat för mig. Jag tror allmänt att ju mer man visar och förklarar ”the Boogeyman” desto mindre kraft får han. Det kan man se i flera skräckfilmserier (A Nightmare On Elm Street är ett lysande exempel) och nu när Scott i 2 nya Alien-filmer ska förklara vem och vad ”The Space Jockey” är så känns det lite knepigt för mig. Knepigt och ointressant – dock väger intresset av Scotts återkomst till serien upp detta.
Men nu när nyheten kommer om att Scott ska spela in filmerna i 3D – ja då börjar tvivlande ta över. Jag förstår att 3D kan vara ypperligt för att få till häftiga bilder på facehuggers och rymdbilder. Men, då Alien är en av de filmer som ser absolut perfekt ut så är jag rädd att de nya filmerna kommer få ett kitschigt utseende och en ”event liknande” uppenbarelse. Det klassiska, vackra, genuint läskiga och perfekta från den första filmen kommer kanske inte finnas kvar i Scotts nya?
Men det finns generellt sett fyra regissörer som jag litar på har kompetensen att få mig att älska en film i 3D – Cameron, Fincher, Scott och Spielberg. Cameron misslyckades i vintras med sitt smurfepos så nu är det väl Scotts tur att försöka. Men framtiden får utvisa om det blir ett biobesök i 3D för mig eller om jag sätter mig i en hederlig salong för att se Alienfilmerna på en 35mm kopia.
Ett annat pris som brukar rikta vidare mot en Oscarstatyett är Golden Globe. Men i år, precis som förra året, var det inte samma person som tog den statyetten. Nej i år var det David Fincher som fick sig en guldglob. Fincher är dessutom lite av en rockstjärna inom Hollywood, en som vågar stå upp mot studios och göra det han själv vill. Något som går hem hos de mängder av assistenter som i många fall är de som röstar på det här priset.
Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.
Jag skriver ibland om regissörer som levererar filmer som är bättre än de ser ut på pappret. Gore Verbinski och 
Nu när jakten på de åtråvärda priserna börjar rulla igång har vi kommit till regissörsgillets främsta statyett. Fem regissörer har nominerats som möjliga vinnare. I år är det alltså Darren Aronofsky – Black Swan, David Fincher – The Social Network, Tom Hooper – The King’s Speech, Christopher Nolan – Inception och David O. Russell – The Fighter som kan ta hem det hela. Utan att ha sett varken Black Swan eller The Fighter måste jag säga att startfältet känns väldigt starkt. Men ändå är det lite nedslående att vinnaren återigen kommer vara utrustad med ljus hy och penis. Tre gånger i modern tid har DGA brytit mot den mallen, två gånger var det Ang Lee som fått priset och så Kathryn Bigalow förra året.
Senaste kommentarer