Man bör vara aktuell i en blogg och följande tanke är aktuell även om händelserna tog plats för ett tag sedan. Just med det menar jag händelsen när Maria Carey något berusad tog emot pris på en stor filmgala i USA i samband med filmen Precious. Pang pang pang sa världspressen eller eventuellt sades klassiska meningar som Stoppa Pressarna. För herregud vilken nyhet att en kvinna går upp berusad på scenen, i fin galaklänning och allt. Lätt fnittrandes. Carey skyllde det hela på stundens allvar i kombo med för lite käk. En vanlig miss helt enkelt.
För någon vecka sedan fnittrade Whoopi Goldberg friskt i en talkshow i amerikansk tv och skapade enorma rubriker. Goldberg hade tagit lugnande medicin i samband med en flygresa och var fortfarande påverkad. Detta var i alla fall den officiella förklaringen och det skickades som en olympisk fackla runt i världen och gick att se om och om igen på Youtube. För herregud vilken nyhet att en kvinna uppträder påverkad på tv. Hon som var nunna och allt i den där filmen för länge sedan.
För några år sedan skulle Barbra Streisand och Dustin Hoffman dela ut pris på Oscarsgalan. Hoffman var full som en nyblandad grogg. Karln snubblade och uppträdde allmänt förvirrat medan Streisand skötte pratet och knuffade honom i balans. Exakt noll komma noll på intresseskalan. Ingen hit på Internet. Ingen nyhet som gick ut över världen. Inte ens en liten undangömd notis om känd skådespelare som fyllnat till på galan.
Varför detta, jo för att vi gillar att döma kvinnor. Vi lever kvar i ett samhälle där kvinnan är en vacker skapelse som alltid ska vara vacker och hålla käft. En sorts porslinsdocka med hud och gärna fina former och lättklädd. Drömmen är en stum Megan Fox som inte åldras. Män däremot får gärna svina runt. Det är inte känd polischef begår våldtäkt som är snackis i fikasoffan på jobbet utan det är Mariah Carey som inte kunde tänka sig att äta lite mer innan hon svalde champagne. Det är inte känd manlig politiker misstänks köpa sex som ventileras utan en halvt bortglömd kvinnlig skådis som tagit lugnande på planet som skapar den heta debatten. Och skulle någon få för sig att dryfta en full Dustin Hoffman som samtalsämne så skulle någon kontra med ”Jo men alltså såg ni Mariah Carey, snacka om bortgjord.”
Det här handlar inte på en fläck om att något av ovanstående är försvarbart egentligen. Det handlar om en enda sak. Vi gillar verkligen att döma kvinnor. Vilka vi? Jo, hela jävla mänskligheten.
En riktig Michael J. Fox-klassiker. Brantley Foster kommer från landet till storstan och klättrar snabbt till toppen av sin farbrors jätteföretag. Av Herbert Ross som även gjorde Footloose.
Toppenrolig actionfilm med Jackie Chan och Chris Tucker. Möjligtvis får den senare lite väl stor plats på den förstnämndes bekostnad, men det är ändå det bästa Chan presterat i Amerika.
Zappa över och fortsätt Jackie Chan-kvällen med en av mina absoluta favoriter i hans gedigna filmografi. Något så ovanligt som en Hong Kong-film som filmats i Vancouver och med denna film fick Hollywood upp ögonen för actionhjälten.
Uppföljaren kanske är aningen häftigare men visst är det sevärt Guillermo del Toros udda seriespektakel. Ron Perlman föddes till att spela den röda jäveln som uppfostrats att stoppa ondskans makter.
Johns bror Joey Travolta har inte haft det så lätt här i livet så nu när han fått recensera en film tycker jag ni ska se den. Jag har dock aldrig gillat karln så jag slipper.
Riktigt roligt med Jim Carrey när han var som bäst. Max är trött på sin pappa Fletchers ständiga lögner och får sin önskan hörd när advokaten Fletcher helt plötsligt inte kan ljuga.
Småskön surffilm med omvända könsroller. Kate Bosworth, Sanoe Lake och Michelle Rodriguez ser alla riktigt trovärdiga ut på brädorna och Hawaii-miljöerna är underbara.
Troligtvis den första amerikanska filmen med två personer av asiatisk härkomst i huvudrollerna. Koreanska Harold och indiske Kumar röker på och blir sugna på hamburgare på en speciell restaurang, till väldigt roliga följder. Även uppföljaren från 2008 var bra.
Själv har jag bara sett uppföljaren med Michael Rooker och den var helt okej, så jag har ingen giltig anledning att missa Viggo Mortensen som FBI-infiltratören i den japanska maffian.
Märkligt lång men ändå aldrig tråkigt övernaturligt drama av Martin Brest (Snuten i Hollywood och *host* Gigli). Brad Pitt spelar dödens ängel i mänsklig skepnad och William Parrish (Anthony Hopkins) är han som ska, men inte har tid att, dö.
Även om ni såg Suspiria senast igår är den värd att se om bara för den coola svenska titeln. Dario Argentos rysarklassiker skildrar Suzy Banyons tid på en häxinfekterad dansskola.
Om du tillhör den promillen som tycker om att se på film innan jobbet har du chansen i natt. Helgens höjdare ligger tyvärr riktigt illa i tablån men denna danska actionkomedi med Kim Bodnia måste du bara se!
Ennio Morricone får Polarpriset! Varför har detta inte hänt tidigare?
+25
Lost är äntligen över! Tack för det, dags att gå vidare.
+20
Veckans 4:e mest sedda film på bio är Terror på Elm street och Kick Ass ligger 9:a. Det finns hopp för svensk biopublik trots allt.
+15
Brad Pitt battlar Will Ferrell i kommande Dreamworks Animations-rullen Megamind. Juldagspremiär i Sverige fastställd redan nu, kan det bli bättre?
+10
MacGyver får kanske äntligen sin egen film, trots att MacGruber bombade i USA. Vi håller alla våra tummar för att Richard Dean Anderson överlever tills produktionen är över.
+5
Shia LaBeouf spyr först på Transformers 2, nu senast på Indy 4. Filmvärlden darrar av skräck inför den allsmäktiges nästa attack.
+-0
Megan Fox får inte vara med i Transformers 3. Vem lider mest av det uppbrottet; filmen, bolaget, skådespelerskan eller publiken?
-5
Cannes-festivalen. Inga skandaler, inga stora nyheter och bara en massa fransmän som vinnare. Enda behållningen; Apichatpong Weerasethakul fick Guldpalmen. Jag tror jag talar för alla när jag säger – Äntligen!
Det enda sajter som inriktar sig på rykten om film och TV rapporterar om nu för tiden gäller CSi-spinoffs.
-30
Beck – levande begravd läckte ut på internet. Har vi inte lärt oss efter Rhoca-Gil-katastrofen i Hallandsåsen och oljeplattformen utanför Florida? Man måste täta ordentligt så att inte skadligt material drabbar allmänheten och miljön.
Vacker, sexig och lite drömsk thriller av François Ozon. En brittisk succéförfattare lånar sin förläggares sommarhus i Provence, men skrivfriden uteblir när förläggarens dotter dyker upp.
Kanonbra dramathriller av Alan Parker (Midnight Express) med Kevin Spacey och Kate Winslet. Universitetsprofessorn David Gale har vigt sitt liv till att kämpa mot dödstraffet men står, efter att ha anklagats för mord, själv inför avrättning.
Jag tycker filmen är helt i klass med serien. Många har klagat på David Lynchs prequel förklarar saker som inte borde förklaras, men jag anser att den gör det med så mycket glimt i ögat att jag tolkar den som ”hans egen teori”.
I en perfekt värld skulle Ryan Gosling ha snuvat Forest Whitaker på Oscarsstatyetten för hans enorma rollprestation som knarkande lärare. Drogpåverkan har aldrig skildrats så avskalat realistiskt.
Jag har inte sett filmen men det vore tjänstefel att inte tipsa om en för mig helt okänd komedi av William Friedkin. Om det inte ringer några klockor så ligger han bakom hyfsat framgångsrika rullar som Exorcisten och The French Connection.
Allt för lite sedd film av Fred Schepisi (Roxanne) med Timothy Hutton (The Dark Half). En nedfryst stenåldersman tinas upp av ett forskarteam, där endast Hutton ser honom som den människa han är.
Ungdomar undkommer döden, men döden vägrar undkomma dem. Nyskapande när den kom, men nu är den fjärde filmen aktuell på DVD och Blu-ray. Läs Erik Nyströms recension här.
Inte världens bästa film men inte heller den kalkon den har rykte att vara. Actionkomedin med Bruce Willis är härligt over-the-top och har ett par oförglömliga scener.
Snäppet vassare än Roman Polanskis film med samma namn som kom året efter. Michael Haneke chockar återigen med ett ytterst svart drama om en ung mans relation till hans masochistiska pianolärare, otroligt välspelad av Isabelle Huppert.
Helt okej historielektion av Oliver Stone. Lite märkligt rollbesatt, javisst, men ingen kan påstå att en film där Rosario Dawson lättar på kläderna inte är sevärd. Troja kan f.ö. inta sig själv i röven.
Jag gissar att jag har majoriteten mot mig i det här fallet. Men jag tycker att de sista två säsongerna av Vita Huset är de överlägset bästa. Förmodligen handlar det om att verkligheten och fiktionen flätas samman på ett för mig oemotståndligt sätt i säsong sex, och fortsätter in i den sista säsongen.
Jag åsyftar förstås det faktum att John Spencer, denna fantastiska skådespeler, dog av en hjärtattack under inspelningen av den sjunde säsongen. Men att hans karaktär fick utstå en hjärtattack redan i säsong sex. Med kunskapen om Spencers verkliga öde färskt i minnet blev avsnittet där Leo McGarry faller samman ensam i en dimhöljd skog för mycket för mig. Jag grät som ett barn. Något jag inte gjort tack vare/på grund av en tv-serie sedan Michael J Fox sista avsnitt av Spin City.
Händelsen gör att president Bartletts förhandlingar för att få hållbar fred mellan Israel och Palestina hamnar i skymundan, men ärligt talat är det den segaste delen av serien. Förmodligen för att det för första gången blir lite för mycket ”Hollywood” över Vita Huset. Det känns tyvärr lite för otroligt, vilket i sig är ganska deprimerande.
Anledningen till att den sjätte säsongen fått förhållandevis dålig kritik handlar ofta om att serien anses bli väldigt ”splittrad” i och med att man väljer att följa det nästa presidentvalet. För mig är detta raka motsatsen. Jag tycker att man tyngden från händelserna i och kring det Ovala rummet ger valkampanjdelen stabilitet samt att röstfiskandet bidrar med den speciella dynamik som serien varit känd för, men i mina ögon börjat tappa under senare år. Dessutom är både Alan Alda och Jimmy Smits utmärkta tillskott till serien, men mer om det i säsong sju.
Det var 2000-2001 och två serier slog igenom på ett sätt som ingen kunde väntat sig. 24 med Kiefer Sutherland blev en succé trots att 11 september hade hänt någon månad innan pilotavsnittet hade premiär. Publiken tog kanske inte emot den med öppna armar men kritikerkåren var enade om att den var nyskapande och frisk fläkt. Det var först när serien släpptes på DVD som det blev en succé bland vanligt folk. Det många inte vet kanske är att 24 var bara tolv avsnitt från början. FOX visste inte om de ville satsa på serien och det spelades bara in 12 avsnitt. Sedan bestämdes att ytterligare 12 avsnitt skulle spelas in och serien blev komplett. Det fanns inget manus för de 12 sista delarna. Kiefer själv hade från början varit tveksam att medverka över huvud taget och hoppat på främst för han trodde den skulle läggas ner efter piloten. 24 är uppe på säsong 8 för närvarande och det verkar inte vara något slut i sikte.
Den andra serien var Jerry Bruckheimers CSI eller Crime Scene Investigation om en grupp kriminaltekniker som löser brott genom att undersöka bevisen på brottsplatser. Serien utspelar sig i Las Vegas och idag när det finns en hel drös med spinoffs kallas ursprungsserien CSI Las Vegas för att inte skapa förvirring. Den första säsongen av CSI har letat sig till Blu-ray och presenteras tillslut i widescreen. Bilden är helt ok men tampas bitvis med en del tekniska undermåligheter mot nyare utgåvor av TV-serier. Ljudet är bättre än bilden och det finns inte mycket att klaga på. Jämfört med den risigare DVD-utgåvan så är det ett klockrent köp ifall man är fan av CSI.
Avsnitten håller inte alls samma tempo som CSI av idag och berättelserna lunkar fram bitvis. Dessutom är manusen och främst dialogerna något övertydliga. Har du sett CSI i någon form tidigare eller Dexter så känns det lite dammigt, men trots det stör det inte. Å andra sidan skall det ses mot att då krävdes en del allmänbildning av publiken för att de skulle förstå och hänga med i tekniksnacket. Jämfört med dagens avsnitt är första säsongen av CSI ganska oteknisk och low tech i jämförelse. Det är inte flashiga apparater (som är produktplacerade) som spottar ut svar i parti och minut. Nej det är enklare lösningar och tekniker som används. De första fyra avsnitten (skiva ett) handlar främst om att etablera karaktärer och berätta vad en kriminaltekniker gör. CSI från början handlade mer om karaktärerna än hitta häftiga lösningar på mysterier och sedan försöka överträffa dessa i nästa avsnitt. Något som de senare serierna och säsongerna mer och mer fokuserat på och de har blivit långsökt och parodiskt.
CSI Las Vegas säsong ett är ett kärt återseende då jag totalt tappat intresse för de nya CSI som i mina ögon tappat fokus. Första säsongen är kanske något trevande och kommer inte upp i samma klass som säsongerna två till fyra. Å andra sidan har jag något att se fram emot när de kommande säsongerna släpps på Blu-ray.
Varför skulle en kvinna få spela en betydelsefull roll i en låt oss säga storfilm? En kvinnlig skådespelare kan aldrig komma upp i samma stjänglans som en man och att se en kvinna rädda världen verkar mest korkat. Total idioti egentligen eftersom att det är så tydligt varför en kvinna ska vara med i en film. Hon ska se bra ut, vara ögongodis för oss män så att vi kan ha något att fantisera om där vi går runt i våra gråa trista liv.
Självklart vill vi se Shia LaBeouf rädda världen tillsammans med Optimus Prime i Transformers och då ska Megan Fox vara klädd i ett tajt linne och kort kjol så att vi kan få hennes bröst och hennes rumpa i närbild, för att krydda det hela bland alla metallkukar. Och sedan kan vi gå ut från salongen och drömma om samma Fox och ha vår egen räv bland vardagens förbannade hermeliner.
Vi behöver inga kvinnor!
Hur skulle det ha sett ut egentligen om det fanns en vettig kvinnoroll i katastroffilmen 2012? Som är en katastroffilm när det kommer till just manligt och kvinnligt, för det finns nämligen inte en enda vettig kvinnoroll i Roland Emmerichs supersnygga skitfilm. Den ser ju fantastisk ut och har effekter som ger en örfil till 28-åringen som sitter där och förväntansfullt inväntar nästa motorväg som ska gå åt helvete och det skulle SJÄLVKLART störa min effektrogivande sagostund om det helt plötsligt vid sidan av John Cusack fanns en kvinna som hade en idé om hur man skulle kunna komma vidare. Ja det skulle störa något helt kopiöst och det skulle få mig att ifrågasätta min världsbild, för hur skulle en kvinna kunna komma på hur man ska komma vidare från en katastrofsituation? Det finns väl inga kvinnor som kan det? Det funkar ju inte när de faktiskt ska ha det tajta linnet. Vi vill ju se bröst snälla nån och vi vill helst av allt se linnet åka av och vi vill skåda en svart bh där under och…………….
Vi vill….
Vi vill be Hollywood, Roland Emmerich, Michael Bay och deras polare att växa upp, ta sig i kragen och använda hjärnorna.
Det skulle gå att avsluta där, låta ovanstående bara vara och låta dig som läser forma en idé om att jag antingen är sexistisk och härstammar från ett manskletigt 60-tal eller så skulle du förstå och instämma i raseriet. För snälla rara filmindustri, sluta någon gång upp med att göra kvinnor till objekt, världen snälla sluta krama ut allt sexuellt i varje situation. För det är total sanning i att det faktiskt inte finns en enda vettig kvinnoroll i 2012, varför vet jag inte, men det måste ju handla om rädsla och inpräntade föreställningar. 2012 är inte ensam film, det har nog egentligen inte funnits en vettig kvinnoroll i någon actionladdad storfilm någonsin. Helen Hunt i Twister, men det vette fan, för det är mest Bill Paxton som får hålla låda. Linda Hamilton, Geena Davis och Sigourney Weaver måste vara undantag. Eller ska vi vara tacksamma för att det funnits hela tre actionstjärnor som inte bara visat brösten?
Och det handlar inte om Megan Foxs skönhet, för även om jag är man och tycker om skönhet så tycker jag det är tråkigt, osexigt och rent av vidrigt när Fox gnider sig mot en motorcykel i Transformers 2. Jo, jag tycker det på riktigt, men det kan ju inte vara någon som håller med mig eftersom att liknande scener alltid kommer att finnas med när det blir för grabbig atmosfär. Grabbighet har en charm, snygga personer i tv och film har charm de med, men det finns ingen charm över att göra hela det kvinnliga släktet till objekt.
Och vi behöver kvinnor.
Ehhh say that again.
Kvinnor som tar plats och får klä sig hur de vill och som får rädda världen. Vi behöver dom.
Jag fick nyligen hem Transformers: Revenge of the Fallen på Blu-ray, och som alltid i huset Krantz är ett nytt Michael Bay-alster en alldeles utmärkt anledning att testa hemmabion såväl som grannarnas tålamod. Det som slog mig när jag såg filmen var framför allt två saker:
1. Michael Bay är en trettonårig pojke.
2. Michael Bays öga för action är ett av branschens absolut bästa.
Den första poängen är nog inte särskilt kontroversiell. Borde i alla fall inte vara det. Filmen innehåller inte mindre än tre tillfällen då ”humorn” består av juckande, två gånger utfört av Shia la Beoufs chihuahua Mojo, en gång av en liten tramsig robot som blir kär i Megan Fox karaktär Mikaela. Mitt i den stora slutstriden får vi…
OBS! SPOILER!
Hoppa Över om ni inte sett filmen, jag skämtar inte, det här är det viktigaste som händer under hela sista timmen av filmen.
…en bild på den enorma roboten Devastator underifrån, två enorma rivningsklot hänger mellan hans bakben och ”klonkar ihop” samtidigt som John Turturro klämmer fram repliken ”I’m right beneath the enemy’s scrotum” med endast ett minimum av självförakt. Bland extramaterialet finns det tillfälle med då Bay talar om för robotdesignern att det är exakt det han vill ha. Det är ett fantastiskt bakom kulisserna-ögonblick, Bay flinar förtjust och designern tittar på honom som om han var ifrån Jupiter.
SLUT PÅ SPOILER
Introduktionen till Mikaela är också filmad på ett sätt som uttryckligen (Bay beskriver hur och varför på kommentarsspåret) är designat för att… tilltala tonårspojkar (eller möjligen tonårspojken inom oss), om man säger så. Jag sade bokstavligen ”wow” rakt ut i rummet när jag såg det. Tror jag i alla fall, för sedan blev allt svart.
Skämt åsido, Bay är helt skamlös, men vem kan klandra honom – det är uppenbarligen vad hans publik vill ha. Den som inte tror mig kan kolla upp hur mycket pengar de två filmerna har tjänat. Han gör en film om jätterobotar från rymden, baserad ursprungligen på en leksak för smågrabbar. Hyperkommersialism finns inbyggt i konceptet, det utgör basen för själva grundidén med filmen: ”Sälj fler plastleksaker genom att göra en film som tilltalar de som skall köpa grejerna.” Och, här är grejen: Det är inget fel med det.
Som amatörkritiker och pretentiös surkart kan jag naturligtvis rynka på näsan och gnälla, men som någon som en gång gått på mellanstadiet kan jag säga att jag inte ens kan låtsas vara förvånad att det går hem. Inget av det jag nämnt är tillräckligt för att sänka en film som levererar så fullständigt på actionfronten. Bay staplar actionscener ovanpå varandra, filmen pågår i två och en halv timme och den är som ett frakttåg som blåser på i 200 km/h – den stannar inte för någonting. Skalan är, från den allra första scenen i filmen, helt enorm. Han lyckas också något bättre med att ge robotarna personligheter än i första filmen, och när Optimus Prime slåss med Megatron, Starscream och Blackout ungefär halvvägs in i filmen är det förvånansvärt effektivt, trots att det vi ser är kameraåkningar över en skog som i efterhand och med hjälp av datorer fyllts av robotslagsmål.
…och 13-åringen mig kan inte låta bli att tycka att det är underbart.
Man bör vara aktuell i en blogg och följande tanke är aktuell även om händelserna tog plats för ett tag sedan. Just med det menar jag händelsen när Maria Carey något berusad tog emot pris på en stor filmgala i USA i samband med filmen Precious. Pang pang pang sa världspressen eller eventuellt sades klassiska meningar som Stoppa Pressarna. För herregud vilken nyhet att en kvinna går upp berusad på scenen, i fin galaklänning och allt. Lätt fnittrandes. Carey skyllde det hela på stundens allvar i kombo med för lite käk. En vanlig miss helt enkelt.
Jag gissar att jag har majoriteten mot mig i det här fallet. Men jag tycker att de sista två säsongerna av Vita Huset är de överlägset bästa. Förmodligen handlar det om att verkligheten och fiktionen flätas samman på ett för mig oemotståndligt sätt i säsong sex, och fortsätter in i den sista säsongen.
Varför skulle en kvinna få spela en betydelsefull roll i en låt oss säga storfilm? En kvinnlig skådespelare kan aldrig komma upp i samma stjänglans som en man och att se en kvinna rädda världen verkar mest korkat. Total idioti egentligen eftersom att det är så tydligt varför en kvinna ska vara med i en film. Hon ska se bra ut, vara ögongodis för oss män så att vi kan ha något att fantisera om där vi går runt i våra gråa trista liv.
Vi vill….
Senaste kommentarer