Tillsammans med Easy Rider brukar ”Bonnie and Clyde” anses höra till filmerna som starkast bidrog till att skapa ”det nya Hollywood” i slutet av 60-talet. En råare, konstnärligt friare och mindre studiobunden epok vilken gav oss regissörer som Martin Scorsese eller William Friedkin. Det är en ganska okomplicerad historia om de bankrånande älskarna Bonnie Parker och Clyde Barrett som, ja just det, rånar banker. Mycket mer historia än så är det inte. Istället är det den kompromisslösa stilen, den kreativa och stundtals desorienterande klippningen som tillsammans med det för den tiden ganska extrema våldet som gör den nydanande. Innan Arthur Penn fick jobbet som regissör, var två herrar från ”franska nya vågen” aktuella, nämligen Francois Truffault och Jean-Luc Godard. Det är ganska uppenbart hur mycket den rörelsen kommit att inspirera även ”Bonnie and Clyde” även utan någon av dem vid rodret, när man ser filmens visuellt nervösa stil. Som banbrytande verk och filmhistorisk milstolpe går den knappast att ifrågasätta.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Snyggt och respektfullt återgivet på Blu-ray, utan att någon har fallit för frestelsen att polera bort filmkornen. Scenen där Bonnie hälsar på sin mor fick mig att fundersamt klia mig i huvudet, då den såg extremt mjuk och luddig ut. Efter lite efterforskningar kunde jag dock konstatera att detta var ett medvetet val av regissören, som ville skapa en mer drömlik känsla. Monoljudet är precis vad man kan förvänta sig och leverera all dialog kristallklart.
På extramaterialsfronten kan man hänge sig åt en dryga timmen lång retrospektiv dokumentär om inspelningarna, samt en dokumentär om de verkliga Bonnie och Clyde. Bägge två är definitivt sevärda. Warren Beattys kostymtester och de två borttagna scenerna kan man däremot hoppa över.
Är man intresserad av filmhistoria hör den till måstena, men de allra flesta som gillar action eller gangsterfilmer kommer knappast bli besvikna på denna. Inte lika bra idag som den då den kom, då dess fräschör inte är lika drabbande längre, men fortfarande en bra film i en bra utgåva.
Senaste kommentarer