Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Millenniumtrilogin

betyg1-5

Om ni inte läst/sett Millenniumtrilogin bör ni inte läsa det här.
Det där med svenska thrillers har jag inte så mycket till övers för. Alla filmserierna om poliser har jag fullkomligt struntat i. Stieg Larssons böcker har inte heller intresserat mig trots att jag troligen hade tyckt de varit hur spännande som helst för stunden. Hysterin kring dem har gjort mig nyfiken och jag har bara läst gott om dem (förutom från Jan Guillou såklart, men jag säger som Peter Wahlbeck: ”Tänk att veta så mycket, men att fatta så lite”) vilket har resulterat i att jag längtat efter att kunna ha en maratonsittning med hela trilogin när den finns tillgänglig på DVD. I veckan släpptes den avslutande delen Luftslottet som sprängdes och för att vara säker på att kunna se alla filmerna till helgen hyrde jag dem redan på onsdagen.
Mitt sug var så stort att jag inte kunde hålla mig till helgen utan började kolla på filmerna redan samma kväll. Jag hade ingen aning om vad filmerna skulle handla om. Vad jag trodde mig veta var att Lisbeth Salander var en arg feminist (kan någon som är för jämställdhet vara annat än arg?) och att trilogin var samhällskritisk.

Pressbild_Gaia1_2

Mina förväntningar försvann ganska tidigt redan i första filmen (Män som hatar kvinnor), vars förutsägbara och övertydliga handling blir fullkomligt förstörd av den krystade dialogen som skådespelarna inte lyckas leverera med någon större övertygelse. Klichéerna duggar tätt från början till slut: en överviktig hackare, en journalist med en axelremsväska och rika svin. Man kan ju tycka att den vänsterorienterade Stieg Larsson kunde nöja sig med att skurken i berättelsen var en rik, vit man. Men mördaren kan givetvis även kryssa för ”kristen” och ”nazist” i sitt CV.
Dialogen i samtliga filmer låter märklig. Någon kommer ”från Hamburg, Tyskland”. Ja, var skulle Hamburg annars ligga? Och brukar man verkligen säga att man ska skjuta någon ”som en hund” på svenska? I mina öron låter det helt fel. I Flickan som lekte med elden gör Ralph Carlsson en fin instats fram till det att han plötsligt ska ge Mikael Blomkvist en massa information på ett sätt som jag trodde skulle dö ut i filmvärlden efter Lars von Triers hårda satir av möten på offentliga platser i Direktören för det hele. Vad har hänt med Michael Nyqvist? Har jag bara inbillat mig att han brukade vara bra en gång i tiden? Kan han inte göra några outsiderroller för Lars Norén igen så han får lite inspiration? I Millenniumtrilogin verkar han mest uttråkad där han lunkar runt och väntar på lönen. Och hur hamnade Paolo Roberto i den här soppan? Jag kan inte neka till att han lockade fram många skratt när han pratade och slogs. Roligast var hans blåtira. Vilken tur att jag inte såg filmerna på bio! Publiken hade nog inte uppskattat mina skratt.
Roligt blev det också när Salander hämnades på sin förmyndare i första filmen. Jag tror det är första gången någonsin som jag jublat i soffan när jag tittat på film. När hon började tatuera honom applåderade jag till och med. Efter detta blev Salander en så stor hjälte för mig att jag inte riktigt kan säga vad jag tycker om Noomi Rapaces prestation. Salanders personlighet ställer sig i vägen för Rapaces skådespel och jag tänker på vänner som blivit våldtagna både av samhället och av män som dras till självstympningsflickor. Det är dessa aspekter av Millenniumtrilogin som fungerar bäst och när allt fokus ligger på Salander i Luftslottet som sprängdes blir jag faktiskt riktigt engagerad. Trots att även den avslutande delen har sina brister är jag beredd att sopa dessa under mattan eftersom Salanders upprättelse lyckas bära upp filmen ända tills hennes bror dyker upp i slutet.
Det ska bli spännande att se den längre TV-versionen, Millennium, som börjar sändas på SVT 20 mars.

Filmhårdingens fader: Dashiell Hammett

DASHIELL HAMMETTDet här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.

En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.

Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.

15c

/AKz