Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Svensk monsterfilm?

Det är ju många med mig som inte tycker att polisfilmer är vad Sverige egentligen borde hålla på med, men vad är vi istället intresserade av att se? Jag personligen slår gärna ett slag för monsterfilmen. En genre helt klart underskattad av många men som jag samtidigt kan förstå varför man inte fastnat helt för. Men även om det är en lite mindre skara som intresserar sig för att få se monstruösa bestar totalförstöra städer än att se ”Loffe” köra båt – helt otroligt – så finns det väl ändå ett intresse? Många länder har ju redan sina ”egna” monster att luta sig tillbaka på. Japan har en hel uppsjö monster med Godzilla och Gamera i spetsen, USA stoltserar gärna med King Kong men har också så mycket mer (Harryhausen någon?), Nordkorea har Pulgasari och Thailand har sin Garuda. Här i Europa kan vi se filmer med Nessie i huvudrollen och till och med våra danska grannar har fått fram en monstefilm i och med den aningens b-betonade, men ack så underhållande, Reptilicus.

Men här i Sverige har vi alltså inte vad jag vet mycket att falla tillbaka på. Vi har visserligen Jätten Jorm i Dunderklumpen, vildvittror i Ronja Rövardotter och en och annan vampyrfilm. Men rena jättemonsterfilmer har i alla fall inte jag sett. Men jag har såklart en idé.

I Storsjön, Sveriges femte största sjö, bor det enligt legenden ett monster i form av Storsjöodjuret. Detta har liksom Nessie ofta skådats men aldrig fångats på en vettig bild, och därmed har det heller inte gått att bevisa att det överhuvudtaget existerar. Jag tänker mig att det nu är dags, odjuret flippar ut och börjar gå lös på den närliggande stan och sprider skräck. Folk kutar omkring och vet inte var de ska ta vägen, bilar kastas åt alla håll och hus raseras. Militär kallas in för att skjuta besten tillbaka till medeltiden, men utan att göra någon märkbar skada. På kvällen drar sig monstret tillbaka ner i det svarta vattnet och lämnar staden i ett osäkert lugn. Jag har inte klurat ut något vettigt slut, det får någon annan göra, men det ska inte gå ut på att sätta odjuret i en bur för uppvisning. Kanske något annat vidunder kan göra entré och det avslutas med en giganternas tvekamp, alternativt att det blir ett ”bad ending” för människorna och ett triumferande Storsjöodjur brölar ut ett segervrål innan eftertexterna börjar rulla. Huvudsaken är att vi får se ett svenskt monster på duken, sen är åtminstone jag nöjd. (Men ingen är heller gladare än jag om det är helt uppåt väggarna fel att vi saknar den här typen av film, enlighten me)

De tre värsta bad guysen någonsin

Filmhistorien är full av minnesvärda skurkar, monster eller andra elakingar som på olika viss är ute efter att göra livet surt för huvudpersonerna. Darth Vader, Blofeld, Jason Voorhees och Keyser Söze hör till mer kända. Kanske hör de även till de uttjatade? Jag har tre favoriter bland elakingarna på film som dels är riktigt obehagliga och dels inte alls fått den uppmärksamhet de förtjänar:

3. Abbott (Peter Lorre) The Man Who Knew Too Much

peter lorre
Med ett så unikt utseende och sådan magnetisk utstrålning var det alltid svårt att värja sig för Lorres karaktärer på film. I Hithcocks första försök att göra denna film, är han riktigt slemmig och obehagligt galen. I scenen när han kommer in genom en dörr och med ett nonchalant hånflin håller upp händerna, vill jag egentligen bara slå av filmen. Mästerligt provocerande, ondskefullt och obekvämt.

2. Burke (John Lithgow) Blow Out

john lithgow

Numera är Lithgow kanske mest känd från 3rd Rock from the Sun, men han har även en lång karriär av fantastiska prestationer på vita duken bakom sig. I De Palmas stiliga thriller spelar han en fullständigt bindgalen lejd mördare som uppdragsgivarna snabbt tappar kontrollen över. Bland annat får han för sig att dölja ett av sina mord, bland en rad andra mord på rödhåriga kvinnor, genom att helt enkelt börja leka seriemördare. Fullständigt iskall och oberäknelig på ett sätt som verkligen bitit sig fast hos mig.

1. Talos (skapad av Ray Harryhausen) Jason and the Argonauts

talos

En sådan där film jag växte upp med och där de allra flesta nog snarare tycker att skellettarmén eller kanske hydran är det obehagligaste monstren. Inte jag dock. Den gigantiska bronsstatyn som väcks till på grund av våra hjältars girighet kan fortfarande frammana panikkänslor hos mig. Det är något med de tomma ögonen, de gnisslande ljuden när han rör sig och vetskapen om att inget kommer få honom att stanna som är skrämmande. Det och det faktum att han kan trampa en till döds som om man vore en insekt. Hugaligen.