Vi har alla suttit med den perfekta filmen i våra tankar. Vi alla vet hur en tredje trilogi med Star Wars-filmer borde starta, hur Ripleys äventyr i en femte Alien skulle se ut och hur man får till en perfekt Hellraiser-film. Vi fantiserar om den perfekta uppföljaren om det så är i duschen, biomörkret eller pendeln på väg till jobbet.
Under hela mitt liv har jag suttit och drömt om det. För jag vet hur jag skulle göra uppföljarna perfekta. I min värld så vet jag – precis som ni – alla misstag som borde rättas till och allt man borde hålla kvar vid från tidigare filmer.
Jag fantiserade t.o.m. om möten med Robert Shaye, luncher med James Cameron och pitchar inför Warner Brothers ledning. Jag drömde att jag en dag skulle få chansen att ställa allt till rätta. Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag såklart att drömmar bara är drömmar. Jag kommer aldrig få chansen att rädda Child’s Play från sitt tragiska komiska öde eller se till att rätt stuntman befinner sig bakom masken i en Friday The 13th uppföljare. Sorgligt men ack så sant.
Så fort jag hade lyckats se alla sju filmer i A Nightmare On Elm Street-serien (vilket var svårare förr i tiden innan Internet och dvd-boxar) så började jag drömma om en revival av filmserien. Och nu när Freddy VS Jason sparkade på det som en gång var Freddy och remaken dödade originalserien och drog titeln genom smutsen så finns bara min dröm kvar. Och den – som legat och grott, alltid återkommit och utvecklats under åren – ser ut ungefär som följande:
A Nightmare On Elm Street part 6 (The Dream Chamber kanske som undertitel)
Eftersom Freddys Dead: The Final Nightmare var fel på så otroligt många sätt så måste varumärket omstartas. Att sälja och framställa filmen som en nystart som står på egna ben där tidigare kunskap om serien inte är nödvändig tror jag är oundvikligt. Dock har jag aldrig trott att en remake är svaret utan man kan balansera filmen så den lockar till sig en ny publik samtidigt som den fungerar som en del i den ursprungliga serien.
Jag skulle starta filmen i nutid (2010). Tonmässigt skulle filmen vara lik den första (och andra) filmen, kanske t.o.m. ännu mer seriös och hårdare. Den skulle placera sig efter del5 i tidslinjen.
Ungdomar bosatta på Elm Street drömmer om någonting. De vet själva inte riktigt vad det är. Som oftast med drömmar så minns de inte riktigt dem då de vaknar upp kallsvettiga i sina medelklasshus. Någonting abstrakt och svårförklarat återkommer i drömmarna. Det är Freddy som är på väg tillbaka. Ju mer ungdomarna drömmer om ”honom” desto mer kraft får han och desto mer konkret blir hans form.
Men det är länge sedan något mord skedde i Springwood och legenden om det fruktansvärda som hänt har förpassats till att vara en spökhistoria för barnen – ”Have you heard the story of the child killer who lived here?”. Freddy får långsamt mer näring och snart börjar ungdomarna minnas mer konkret; något rött och grönt. En smutsig hatt. Fyra vassa knivar.
Långt borta från Springwood bor Alice (från del 4 och 5). Hon är medelålders, har alkoholproblem och tappat kontakten med sin son Jakob. Även hon drömmer om Freddy. Men det är bara vanliga mardrömmar. Alice kan dock inte släppa det hon råkade ut för som ung och bestämmer sig för att återvända till Springwood.
Alice tar jobb som lärare och försöker ta reda på om Freddy verkligen är borta. Det visar sig att han inte är det och ungdomar börjar snart återigen dö. Under resans gång så kommer någon huvudperson (ung tjej antagligen) tillsammans med Alice på det Nancy kom på i första filmen – för att oskadliggöra Freddy måste man göra honom till en man av kött och blod igen. Så i slutet av filmen lyckas de dra ut Freddy ur en dröm. Tanken har alltid varit att Freddy ska agera förvirrad och rädd väl i den riktiga världen. Han är ovan vid den fysiska världen och beter sig som ett skadat djur. Han springer iväg, kanske ut på en väg och blir påkörd. Han fortsätter springa mot det enda stället han känner trygghet – nancys/sitt hus (vad nu det huset har för egentligen betydelse i filmerna?), kanske något som har med barn att göra eller fabriken där han brändes. Väl där så gör de slut på Freddy på något sätt, kanske bränner de upp honom för att på ett trevligt sätt sluta cirkeln.
Åt det håller skulle min film se ut. Den skulle vara mörk och seriös. Den skulle ha kvar Englund som Freddy (fast utan den felaktiga humorn som startade i del3) och respektera originalfilmserien. Den hade varit en hyllning till första filmen samtidigt som den skulle ha varit uppdaterad och modern.
Den hade inte varit spydålig som remaken var. Och Robert Englunds karaktär hade fått leva vidare.
PS. Fan vad jag inte kan sluta hata remaken .DS
Senaste kommentarer