17 juni är näppeligen den bästa premiärfredagen i sommar, men på grund av en film kanske den mest spännande. Men vi väntar lite med den.
På antagligen rejält begränsade dukar kan ni se Flykten från Bastøy, en ny norsk film med Stellan Skarsgård. I en fjord utanför Oslo finns ön Bastøy. 1915, när denna film utspelar sig, fanns där en anstalt för landets värsta ungdomsbrottslingar. Här behandlades man inte med utbildning och vård utan med hårt arbete och pennalism. När sjuttonårige Erling (Benjamin Helstad från Engelen) kommer till ön har han bara ett enda mål i sikte – att ta sig därifrån så fort som möjligt. Snart har han samlat de andra pojkarna för ett våldsamt uppror. Gillade du Ondskan gillar du säkert detta med. Så tänkte nog filmbolaget i alla fall.
Nämn Jönssonligans största kupp igen och se vad som händer.
En film som kommer ses, eller i alla fall ha möjlighet att ses, av betydligt fler är Unknown med Liam Neeson. En film som marknadsförs som en uppföljare till populära Taken (finns det egentligen någon skillnad alls på affischerna?) men verkar vara betydligt mindre actionorienterad och mer av en Hitchcock-thriller. Efter en bilolycka i Berlin vaknar Dr. Martin Harris (Leeson) upp utan identitet. Hans fru (spelad av January Jones från Mad Men) känner inte igen honom och är nu med en annan man (Aidan Quinn) som stulit identiteten Dr. Harris. Med endast taxichauffören Gina (Diane Kruger) till hjälp försöker han ta reda på sanningen, medan både myndigheter och lönnmördare gör allt för att stoppa honom. Låter ganska spännande precis som Frantic lät ganska spännande, så den är nog ungefär lika bra/dålig som den.
Liam hade gjort en rejäl tavla och var nu rädd att bli påkommen.
Veckans varning får bli Something Borrowed. Oberoende av om du är i riskzonen att bli medlurad av din flickvän, eller om det är du som funderar på att lura med din pojkvän på denna, bör du nog tänka om. Filmversionen av Emily Giffins novell ska vara en synnerligen charmlös romantisk komedi. Handlingen i en mening: Den kroniskt ensamstående Rachel (Ginnifer Goodwin från Big Love) förälskar sig i bästa vännen Darcys (Kate Hudson) fästman Dex (Colin Egglesfield från Vampires: The Turning). Det enda positiva jag kan se är att John Krasinski från amerikanska The Office är med. Regisserar gör Luke Greenfield som ligger bakom synnerligen urkiga The Girl Next Door och The Animal så det är nog där det sket sig.
Om Mary-Jane skulle kysst ett kvalster.
Veckans biofilm är självklart Super 8 som om ni inte har hört det 800 gånger redan är regisserad av J.J. Abrams och PRODUCERAD AV STEVEN SPIELBERG. Detta är absolut inte min egen amplifiering, då jag är väl medveten om att Spielberg producerar mycket strunt, utan mer en bild av hur filmens mycket enahanda marknadsföring sett ut. Handlingen har nämligen hållits helt hemlig för att den skulle överraska lika mycket som förr i tiden, när man bara gick till biografen, såg en film som verkade spännande på repertoaren och köpte en biljett. Det vi kanske vet om handlingen är att ett gäng barn ska spela in en film i slutet av sjuttiotalet. De blir vittne till en mycket onormal tågolycka och snart börjar folk på bygden försvinna och mycket andra skumma grejer händer med. Det blir inte bättre än så när jag inte vet någonting och inte heller vill veta någonting mer, innan jag ser filmen. Det jag vet är dock att huvudrollsinnehavarna i filmen är väldigt unga (Dakota Fannings lillsyrra Elle från Somewhere är den mest namnkunniga) vilket gör att den ska vara väldigt bra för att jag ska lura mig själv att jag har åldern inne för ett biobesök. Men om ni inte har lika tramsiga bortförklaringar som jag ska ni givetvis gå och se Super 8 då den mycket väl kan vara årets stora matinéäventyr.
Scarface kommer inte sällan högt upp mångas lista över favoritfilmer. Samma sak kan sägas om The Untouchables och någonstans kan man kanske även hävda att Carrie är något av en klassiker inom skräckfilmsgenren (eller åtminstone inom subgenren Stephen King-filmatiseringar). Jag tycker alla dessa är bra filmer, men ingen av dem intresserar mig egentligen speciellt mycket. Regissören Brian DePalma har intressantare, och mindre omtalade, strängar på sin lyra och här är mina tre favoriter bland dessa:
Phantom of the Paradise. Lite som en mindre tramsig Rocky Horror Picture Show och på något vis än mer bisarr. En slags skräckmusikal eller rockopera eller vad man nu ska kalla det, med inspirerat bildspråk, galenskap och Jessica Harper från Suspiria i en stor roll. En kultfilm man kan bli lite smygförälskad i.
Body Double. Inspirerad av såväl Peeping Tom som valfri Hitchcock-film (vilket man egentligen kan säga om allt DePalma gjort). Lite kinky film om en b-skådis som lånar en lägenhet och börjar smygtitta på en kvinna i lägenheten mitt emot. Naturligtvis med ödesdigra konsekvenser. En ganska konstig film, men även väldigt spännande och definitivt stämningsfull.
Femme Fatale. Även om man definitivt kan argumentera för att DePalma skulle vara slut, har han faktiskt levererat en tät film noir så sent som 2002. Rebecca Romijn spelar kvinnan som vill lämna det kriminella livet och tar tilla alla knep för att lyckas. En hel del vändningar, cynism och svekfullhet. Spännande och faktiskt ganska utmanande!
Någon kanske har läst boken ”Hitchcock by Truffaut – The definite study of Alfred Hitchcock by Francois Truffaut”, som tar avstamp i den franske regissörens många intervjuer med en av sina förebilder. Någon kanske även sett, eller lyssnat på, fragment av dessa intervjuer som extramaterial på någon utgåva av Hitchcocks filmer. Nu finns intervjuerna, inspelade 1962, att lyssna på gratis i sin helhet här. Innan man kastar sig över dem i hopp om att hinna avklara det på en lunchrast, bör man ha i åtanke att det rör sig om tolv timmars material.
Jag har inte lyssnat på dem i sin helhet, så mycket fritid har inte ens jag, men de brottstycken jag hört är bitvis riktigt intressant. Hitchcock hade ganska hög status hos regissörerna i den franska nya vågen, just på grund av att han av dem ansågs vara en äkta auteur (en regissör med en egen konstnärlig vision som sätter sin stämpel på sina filmer) och dessutom en skicklig sådan. Rekommenderad lyssning för den som är intresserad av antingen Hitchcock eller Truffaut eller rejält insnöade diskussioner om film i största allmänhet.
Hamnade spontant i biomörkret framför den där filmen med Johnny Depp och Angelina Jolie som man sett en massa tråkiga posters för, men inte hört någon prata om. The Tourist heter den visst och handlar om fel-man-på-fel-plats i Europa, identitetsförvecklingar, gangsters, Interpol med mera. Lättsamt och ganska rejält sneglande åt Hitchcock.
Fördelen med att bestämma sig för ett biobesök strax innan den börjar och dessutom få gå extra billigt eftersom ens sällskap råkar vara SF-anställd, har sina fördelar vad gäller förväntningar. Jag hade inga som helst, och kunde då kosta på mig att faktiskt bli lite positivt överraskad. Tempot är lagom högt, berättelsen sådär lagom medryckande och skådespelarna lagom duktiga i sina roller. Det är ganska barnvänligt, aldrig speciellt överdrivet och helt utan explosioner. Som Hitchcockfantast blev det bitvis faktiskt ganska mysigt med alla förvecklingar som man nästan hela tiden känner igen. Johnny Depp har visserligen lika låg trovärdighet som Average Joe, som Cary Grant skulle haft i samma film 1955 och egentligen är det ju precis så det ska vara. Gissa om det även kommer några pliktskyldiga twistar?
Samtidigt känns det inte direkt som Florian Henckel von Donnersmarck (ni vet han som gjort Das Leben der Anderen) lagt ner sin själ i detta projekt. En film vars ambition är att vara en lagom trivsam och lite lätt klassisk thriller, utan några som helst spektakulära, minnesvärda, eller ens speciellt spännande scener, lämnar ganska få intryck. Fullt duglig underhållning för stunden, men ack så lätt att glömma bort. När TV4 tappat sändningsrättigheterna till Beck på Söndagarna, är The Tourist som gjuten att fylla den luckan. Ingen kommer att bli upprörd.
Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!
…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.
Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.
Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.
Filmhistorien är full av minnesvärda skurkar, monster eller andra elakingar som på olika viss är ute efter att göra livet surt för huvudpersonerna. Darth Vader, Blofeld, Jason Voorhees och Keyser Söze hör till mer kända. Kanske hör de även till de uttjatade? Jag har tre favoriter bland elakingarna på film som dels är riktigt obehagliga och dels inte alls fått den uppmärksamhet de förtjänar:
Med ett så unikt utseende och sådan magnetisk utstrålning var det alltid svårt att värja sig för Lorres karaktärer på film. I Hithcocks första försök att göra denna film, är han riktigt slemmig och obehagligt galen. I scenen när han kommer in genom en dörr och med ett nonchalant hånflin håller upp händerna, vill jag egentligen bara slå av filmen. Mästerligt provocerande, ondskefullt och obekvämt.
Numera är Lithgow kanske mest känd från 3rd Rock from the Sun, men han har även en lång karriär av fantastiska prestationer på vita duken bakom sig. I De Palmas stiliga thriller spelar han en fullständigt bindgalen lejd mördare som uppdragsgivarna snabbt tappar kontrollen över. Bland annat får han för sig att dölja ett av sina mord, bland en rad andra mord på rödhåriga kvinnor, genom att helt enkelt börja leka seriemördare. Fullständigt iskall och oberäknelig på ett sätt som verkligen bitit sig fast hos mig.
En sådan där film jag växte upp med och där de allra flesta nog snarare tycker att skellettarmén eller kanske hydran är det obehagligaste monstren. Inte jag dock. Den gigantiska bronsstatyn som väcks till på grund av våra hjältars girighet kan fortfarande frammana panikkänslor hos mig. Det är något med de tomma ögonen, de gnisslande ljuden när han rör sig och vetskapen om att inget kommer få honom att stanna som är skrämmande. Det och det faktum att han kan trampa en till döds som om man vore en insekt. Hugaligen.
TCM 18:45 I sista minuten (1959)
En perfekt start på helgen. Hitchcocks mästerverk ser oskyldige Cary Grant jagas över USA fram till en oförglömlig final på Mount Rushmore.
TV6 21:00 Blade II (2002)
En av de bästa serietidningsfilmatiseringarna någonsin och ett undantag i en annars ganska kass filmserie. Guillermo del Toro tar framförallt med sig svärta och skapar en fantastisk actionskräckis.
TV4+ 23:50 Spartacus (1960) Stanley Kubricks mest underskattade film är kanske även hans mest lättillgängliga. Jag tycker den är fantastisk, helt i klass med Ben-Hur och Gladiator.
Någon kanske har läst boken ”Hitchcock by Truffaut – The definite study of Alfred Hitchcock by Francois Truffaut”, som tar avstamp i den franske regissörens många intervjuer med en av sina förebilder. Någon kanske även sett, eller lyssnat på, fragment av dessa intervjuer som extramaterial på någon utgåva av Hitchcocks filmer. Nu finns intervjuerna, inspelade 1962, att lyssna på gratis i sin helhet 
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
Senaste kommentarer