Freddie (Christian Cooke) tar anställning som försäkringsförsäljare och när stora drömmar om ett bättre liv en sin fabriksarbetande far. På fritiden umgås han med bråkstaken Bruce (Tom Hughes) och kufen Snork (Jack Doolan), som även de har sina bekymmer i tillvaron. Året är 1973 och i den lilla hålan Cemetary Junction finns det inte många valmöjligheter i livet.
Manusförfattare och regissör till denna är Ricky Gervias samt hans ständige vapendragare Stephen Merchant. Gervais spelar även en mindre roll som Freddies far. Detta är en film som följer en tradition av dramakomedier, ungefär i samma anda som exempelvis Brassed Off eller The Full Monty. Tanken är helt enkelt att du ska må bra när eftertexterna rullar.
Gervais/Merchant har verkligen inte gjort några försök att förnya genren, utan promenerar bekymmersfritt fram mitt i vägen, utan att ens vara i närheten av att provocera någon eller gräva lite djupare. Förutsägbarheten blir då ett hinder, då alla ingredienser är så tydliga. Här finns den tokrolige kompisen, den rakt igenom onde chefen och naturligtvis den perfekta flickan som bara måste inse att mannen hon är förlovad med är fruktansvärt fel för henne. Ni vet hur det är. Även berättelsen följer pliktskyldigt kartan mer eller mindre slaviskt, vilket leder till att man alltid är steget före filmen. Man vet precis vad varje scen kommer leda till redan innan den startat, vilket gör filmen lite för uppenbar för mitt tycke. Hade man inte kunnat ta ut svängarna bara lite?
Däremot har den en slags värdighet och jordnära känsla. Den känns inte lika förljugen som dess amerikanska släktingar kan göra och de överlag skickliga skådespelarna ger karaktärerna en viss tyngd. Delar av den puttrigt roliga dialogen är faktiskt riktigt bra den med, speciellt scenerna hemma hos Freddie där Gervais själv får vara med och sucka sarkasmer.
Utgåvan är en angenäm överraskning. Både ljud och bild håller riktigt hög nivå samtidigt som extramaterialet är oväntat väl tilltaget. Förutom lite små intervjuer och bloopers, får vi ett kommentarspår med regissörerna samt ett med skådespelarna.
Gillade man exempelvis The Boat that Rocked och vill ha mer brittisk humor, med en lagom lite dos lättviktig diskbänksrealism, kommer denna inte att göra en besviken. Knappast lyrisk heller dock.
Producenten Emmanuel Benbihy fortsätter sin satsning på korta kärleksberättelser av respekterade och spännande regissörer – som alla skildrar varsin storstad. 2006 fick vi en rundtur i den franska huvudstaden i Paris, je t´aime. På två timmar rymdes tjugo små berättelser som verkligen värmde och fascinerade. Ingen kortfilm var den andra lik, men kvaliteten och realismen fanns där hela tiden. Det kändes som jag var på besök i Paris och hamnade mitt i all den härliga kärleksturbulensen. Det korta formatet kräver ett rappare tempo för att hinna nå fram till höjdpunkterna. Att stapla tjugo stycken filmer på varandra på det sätt som gjordes i Paris je t´aime var en fullträff som jag sent kommer glömma.
Nästa storstad som skildras är givetvis New York, men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda. I New York, I love you är berättelserna färre men istället lite längre. De är heller inte lika tydligt avgränsade utan smälter delvis ihop med varandra. Smart eller bara rörigt? Jag tycker att det ger en fräsch knorr till en film som annars inte är en riktigt lika självklar framgång som sin föregångare.
Elva historier utan tydlig kronologisk ordning, regisserade av Fatih Akin, Mira Nair, Brett Ratner, Shekhar Kapur, Allen Hughes, Natalie Portman med flera. Det handlar som sagt om kärlek i alla möjliga skepnader. Natalie Portman inte bara regisserar, hon skådespelar också i en sekvens om en ortodox kvinna som gör affärer med en judisk man på sin bröllopsdag. Här möter vi också en författare som hinner med tidernas raggningsförsök innan han faller av stolen, ett pars inre monologer efter ett one-night-stand, en ung killes överraskande upplevelser på självaste balkvällen, ett gammalt par som kärleksfullt träter sig igenom ännu en bröllopsdag – med flera.
Det är hjärtligt, trevligt och många gånger väldigt skickligt och originellt, men det finns också bitar som svajar. Skolbalsfilmen är till exempel rätt tramsig och en del berättelser känns både bekanta och ganska ytliga, det är helt enkelt inte riktigt samma fräschör som i Paris je t´aime. Snabba vändningar och oanade överraskningar är något som återkommer, ibland hade man vunnit på en enklare vardaglighet som också lämnat fler dörrar öppna. Det fina med just New York och dess stadsdelar kommer inte heller riktigt till sin rätt, bortsett från kanske de gula taxibilarna. Men det är ändå välspelad underhållning och jag ser med glädje fram emot de fortsatta projekten från både Shanghai, Rio och Jerusalem.
Den underskattade avslutningsdelen i trilogin. För det första har de fått ihop de grymmaste cameorollerna typ någonsin, och för det andra tycker du också det är kul och inte äckligt att han äter sitt eget skinn.
En rak actionthriller där Seth (George Clooney) och hans yngre bror Richard (Quentin Tarantino) jagas efter ett bankrån i Texas. För du som liksom jag är trött på overkliga filmer.
En av de tio bästa filmerna någonsin och jag kan inte rekommendera den nog. Park Chan-wook ligger bakom historien om Dae-Su som blir inlåst i en lägenhet i 15 år till synes utan anledning. När han släpps ut finns all anledning att hämnas.
Den första filmen om familjen Griswold är kanske inte min största favorit, men den är ungefär 100 gånger roligare än den i Las Vegas. Harold Ramis regi, John Hughes manus och Chevy Chase idiot är ingen tråkig kombo.
Missade ni den på annandag påsk MÅSTE ni se den nu. ”Sjukt rolig dansk tecknad film för den unga tonåringen till den barnsliga vuxna. För dig som gillar South Park och Felix Herngren (som gör samtliga röster i den svenska versionen).”
Eli Roths debutfilm är en ojämn historia som underhåller. Både blodigt och roligt när ett köttätande virus attackerar några ungdomar i den klassiska skräckmiljön – en stuga i skogen.
Osvenskt rolig komedi med Björn Kjellman, Helena af Sandeberg och Per Morberg. Om hur svårt det är att göra film när dina tyska finansiärer förväntar sig porr. Se den och förundras över att den inte finns utgiven på DVD ännu.
Kanske inte världens bästa starttid och lider du av sömnlöshet är inte denna fartfyllda brittiska ungdomsfilm botemedlet. Uppföljaren Adulthood kom 2008.
Jag kände inte igen den svenska titeln på nyligen bortgångne John HughesSixteen Candles. Molly Ringwald är kär i skolans snyggaste kille men är förföljd av skolans töntigaste. Inte riktigt så bra att man vill se den två gånger samma kväll, men nästan.
Inte riktigt lika bra som filmen Stephen Chow följde upp denna med, Kung Fu Hustle, men ändå en riktigt underhållande och originell film. Jag tänkte tipsa om Bend It Like Beckham men helgen är för kort för två fotbollsfilmer.
Ett familjeäventyr jag faktiskt inte har sett men som jag hört mycket gott om. Då det inte finns en chans i världen att jag är vaken innan halv åtta på annandagen får du se den åt mig.
Bra ungdomsfilm av Amy Heckerling som gjorde ännu bättre ungdomsfilmen Häftigt drag i plugget. Alicia Silverstone spelar blondinen som har mer bakom pannbenet än man kan tro, i en film som har mer bakom pannbenet än man kan tro.
Ny chans att se John Hughes kanske bästa film. Matthew Broderick har utstrålning större än Godzilla när han utnyttjar sin ”lediga” dag från skolan optimalt.
En av de bästa skräckfilmerna som någonsin producerats och självklart även en av de läskigaste. Det kommer aldrig komma en ny Stanley Kubrick och det finns bara en Jack Nicholson.
Eastwood visar verkligen upp vad han lärt sig av mästaren Leone och regisserar något som mest kan liknas vid en amerikansk spagettivästern. Geoffrey Lewis gör en helt strålande skurk och Clintan är elakare än vanligt, vilket uppskattas mycket.
En av de klart bästa musikalerna någonsin med coola skådespelare som John Savage, Treat Williams och Beverly D’Angelo. Flera låtar som är tidlösa och stabil regi av geniale Milos Forman. Inget man missar på annandagen.
Hollywoods mest lyckade missförstående av kinesisk kultur hittills. Kurt Russell regisseras för fjärde gången av John Carpenter i en magisk actionfest utan like.
Minns den som otroligt spännande och ”larger than life” när jag var liten. Den enda Pippi-filmen som kan konkurrera på ett fantasiplan med filmer som Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta.
Rolig komedi med Bill Murray baserad på Charles Dickens En julsaga. Räcker gott om du inte har lust att ta dig in till biografen och se den senaste versionen med Jim Carrey.
Inte alls dum dramakomedi av och med Edward Norton som har med sig Ben Stiller och Jenna Elfman. Blir ni klara med julfirandet tidigt, är det här absolut inga fel att bädda ned sig i TV-soffan till.
Trots nya filmer som Avatar kanske det här är filmen som genom alla tider kommer att kännas störst. Massor av maffiga scener som vore helt omöjliga att återskapa och en, om inte karismatisk, så i alla fall respektingivande Charlton Heston i titelrollen.
För dig som behöver bearbeta frustrationen efter en misslyckad julklappsutdelning. Betydligt mer underhållande än den överskattade tvåan och sätter nivån på hur dum en Rambo-uppföljare bör vara.
Riktigt kul komedi med Mike Myers som nu för tiden är mer känd som Austin Powers. Wayne och Garth är två välvuxna tonåringar som gör liten hårdrocksshow från Waynes källare, tills de upptäcks av en stor TV-producent.
Nästa storstad som skildras är givetvis New York, men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda. I New York, I love you är berättelserna färre men istället lite längre. De är heller inte lika tydligt avgränsade utan smälter delvis ihop med varandra. Smart eller bara rörigt? Jag tycker att det ger en fräsch knorr till en film som annars inte är en riktigt lika självklar framgång som sin föregångare.
Senaste kommentarer