Best Achievement in Visual Effects har precis som ljud-kategorin Best Sound Editing delats ut högst sporadiskt och under olika namn genom åren. De båda kategorierna delade till och med samma pris under flera år. I takt med den effekttunga science-fiction-vågen i slutet av sjuttiotalet fick dock priset en mer stabil närvaro på galorna.
I år är det första gången som fem filmer nomineras i kategorin. Alice in Wonderland, Harry Potter och Dödsrelikerna – del ett, Livet efter detta, Inception och Iron Man 2 är de som kan plocka priset. Undantaget galans final är det vid utdelningen av Visuella effekter-priset som flest (och oftast skäggigast) personer som delar scenen samtidigt. Samtliga nominerade har fyra eventuella mottagare som står som upphovsmän. I flera av fallen handlar det om att olika effektstudios gjort separata delar av filmens effekter. I år är den stora veteranen Alice in Wonderlands Ken Ralston som har hela fyra statyetter och en special-Oscar i hyllan där hemma.
Kategorin är svårtippad, det finns inga direkta mönster kring vilka som tar hem priset då det både gått till riktiga ”storfilmer” och lite mindre kommersiella succéer på senare år. Kanske har ändå Inception en liten fördel av sina enorma framgångar men även för att den framstår som något mer sofistikerad än de mer storvulna och svulstiga effektfyllda filmerna de delar kategorin med. Clint Eastwoods Livet efter detta räknar jag bort på förväg av samma men omvända anledning. Den känns helt enkelt för lite som en ”effektfilm” för att ha chans att belönas.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa visuella effekter:
Jovars. Nog har det gjorts film av serietidningar tidigare i filmhistorien. Men under 2010 gjordes det film av en rad serier där det saknades riktiga superhjältar, visserligen hade Iron Man 2 premiär. Men de mer intressanta titlarna lade fokus på den vanliga människan och hans kamp med verkligheten.
Av årets skörd är Kick-Ass den som står ut mest. Mark Millar och Matthew Vaughn jobbade ju parallellt med projektet och serietidningen kom ut ungefär samtidigt som filmen. Snacka om växelverkan. Hur effektivt filmbolagets alternativa marknadsföring (män i gröna våtdräkter vandrade runt i storstäder världen över) var kan man ju fråga sig, men det är ju roligt när de prövar något nytt.
Den andra stora serietidningsfilmen var förstås Scott Pilgrim vs the World. En film som var så meta att publiken blödde referenser ur öronen. Edgar Wrights tredje långfilm blev grymt hypad och nådde inte de högt skruvade förväntningarna.
Den tredje stora seriefimen var RED där åldrande skådespelare som Bruce Willis, Helen Mirren och John Malkovich visade ynglingarna var skåpet skulle stå. Rätt hjärndöd action med några roliga one-liners.
Direkt på dvd fick vi se legoknektarna i Losers jaga upprättelse och Christopher Chance rädda vackra damer i Human Target. Även Zombiecalypsen Walking Dead blev seriesuccé i staterna.
2011 blir ett steg tilbaka till de gamla hederliga ”tights och cape”-serierna då Thor, Gröna Lyktan och Green Hornet får chans att visa musklerna på vita duken.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: Freddy Kreuger och Karate Kid, tillsammans med nyversioner av andra gamla filmer så som Wolfman, Clash of the Titans och nu senast Piranha. Att prata om en våg känns inte riktigt relevant längre då den egentligen pågått alldeles för länge och ju definitivt inte är något nytt fenomen heller för den delen. Det vet vi redan.
Något man kan börja fundera kring är ju om man någonstans inte kommer slå i taket snart? Börjar inte alla filmer med en titel tillräckligt välkänd, redan vara gjorda på nytt? För visst handlar det egentligen mest om att ta vara på ett redan väl inarbetat varumärke och därmed få en hel del marknadsföring gratis, än att återberätta en bra historia? Vi lämnar dessa funderingar.
Jag ser egentligen inget större ”fel” med att göra remakes. Inte så länge man faktiskt har som ambition att göra en bra film, något det väl dock kan vara lite si och så med. Den fullständiga andefattigheten och bristen på kreativitet i exempelvis den nya versionen A Nightmare on Elm Street är dock inte reserverad enbart för remakes. Filmer som Iron Man 2, The Last Airbender eller Knight and Day lider i olika grad av exakt samma symptom trots att de inte har någon tidigare förlaga.
Problemet är som jag ser det snarare en brist på faktisk talang och en ökad strömlinjeformning inom produktionerna, är att remakes i sig skulle vara något dåligt. Förhoppningsvis når vis någonstans en kritisk punkt, likt den på det tidiga 60-talet, då bolagens ständiga felsatsningar leder till något slags konstnärlig renässans. Hoppas kan man ju alltid.
Ett annat förslag är ju annars att släppa fokus på Hollywood och istället njuta av filmer från resten av världen. Jag lovar och svär att den kreativa torkan inte alls är en global farsot.
Det var en kamp mellan en typisk ”killfilm” och en typisk ”tjejfilm” i maj. Till slut segrade Robin Hood men det var verkligen på håret och för att mannen i tights hade ungefär två veckor extra på sig att skrapa ihop guldet. Både Iron Man 2 och Prince of Persia tog sig förbi Draktränaren och in på topp 5. Avatar segar sig kvar på sista plats.
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Efter att lite drygt halva 2010 har gått är det Pixars första threequel som tronar på förstaplatsen över mest inspelade pengar i USA . Föga förvånande är även den tredje Twilight-filmen högre upp på listorna. Den har faktiskt dragit in mer pengar per biograf än Toy Story 3. Lite roligt är att Lasse Hallströms Dear John kommer in på en hedrande 20:e plats. På en ytterst modest 66:e plats hittar vi Flickan som lekte med elden, som faktiskt är den högst placerade icke-amerikanska filmen på topplistan. Den har spelat in drygt nio och en halv miljoner dollar i USA.
#
Film
Intäkter
Dollar/biograf
Dollar/speldag
1
Toy Story 3
364 856 662
90 580
11 056 262
2
Alice in Wonderland
334 191 110
89 380
2 673 529
3
Iron Man 2
310 110 316
70 640
4 134 804
4
The Twilight Saga: Eclipse
266 828 360
59 720
12 128 562
5
Shrek Forever After
234 444 701
53 453
3 721 344
6
How to Train Your Dragon
217 431 252
53 554
1 811 927
7
The Karate Kid
169 615 492
45 352
3 854 898
8
Clash of the Titans
163 197 116
42 924
1 419 105
9
Grown Ups
130 585 795
36 951
4 080 806
10
Shutter Island
128 012 934
38 144
1 153 270
11
Despicable Me
123 318 450
35 224
6 851 025
12
The Last Airbender
116 185 633
36 274
4 468 678
13
Valentine’s Day
110 485 654
30 146
1 331 152
14
Robin Hood
104 865 055
29 919
1 417 095
15
Date Night
98 278 163
29 076
901 635
16
Sex and the City 2
94 951 655
27 562
1 556 585
17
The Book of Eli
94 835 059
30 484
803 687
18
Prince of Persia: The Sands of Time
89 317 852
24 497
1 488 631
19
Percy Jackson & The Olympians:
88 768 303
26 139
537 990
20
Dear John
80 014 842
26 132
964 034
Statistiken är tagen från Box Office Mojo den 21:a juli 2010. Listan gäller enbart filmer haft premiär under 2010.
Jag visste inte vem regissören Ryan Murphy var, men jag vet nu att han jobbat mest med Tv-serier. Jag vet vem Julia Roberts är och trots hennes charmiga vida leende så är hon inte någon personlig favorit. Men ändå tänker jag rekommendera, och själv se fram emot, deras film Eat, Pray, Love.
Jag vet inte vad filmen handlar om. Den bygger på en bok och har ett par intressanta skådespelare i biroller men mer vet jag inte. Det behöver jag dock inte heller för att se fram emot filmen. För det finns en kvalitetsstämpel på projektet som gör att det kommer att vara värt ett biobesök för mig.
För någon vecka sedan så råkade det läcka ut en ny låt med titeln Better Days från vad som troddes vara Pearl Jam. Det framkom dock senare att låten var inspelad av sångaren Eddie Vedder solo för soundtracket till filmen Eat, Prey, Love. Detta nya Julia Roberts projekt.
Och det är inte det att låten är underbart fantastisk. För mig låter det lite som en lagom blek kopia av något av spåren till Into The Wild-soundtracket. Men, det handlar snarare om kvalitén på de filmerna som Vedder & Co bidragit med musik till. Dessa inkluderar; I’m Not There, Into The Wild, Big Fish, Almost Famous, Dead Man Walking och I am Sam.
Alla filmer har eller skulle ha varit värt ett biobesök för mig. Och under det sämsta filmåret i mannaminne, där varken Iron Man 2 eller Robin Hood gjorde speciellt djupa avtryck och Inception är det enda att se fram emot så har ett nytt hopp tänts. Och det hoppet heter Eat, Pray, Love – gjord av en TV-seriesregissör och med Julia Roberts i huvudrollen.
Filmen går upp den 13 Augusti (i USA) och låten Better Days går att lyssna på här.
Jag brukade försvara Michael Bay. Jag gillade verkligen den första Transformers, sådär på riktigt och blev barnsligt förtjust i hela grejen som Bay gjorde. Dessutom gillar jag hans idé om att göra remakes på gamla skräckisar och låta unga regissörer stå vid spakarna, men efter Transformers 2 vette fan om det går att försvara Bay och nu går Jon Favreau och gör samma misstag som Bay genom Iron Man 2.
Visseligen gör inte Favreau en lika katastrofal film. Iron Man 2 är inte i närheten så dålig som den riktigt usla Transformers 2. Men ändå, det är långt ifrån bra och det Bayiska i det hela är let´s go bananas-tanken. Som en treåring som får stå själv i köket framför kryddorna. Öppna och se vad som händer, ja inte blir det lagom i alla fall och inte i Iron Man 2 heller. Det charmiga från ettan, det lite kaxiga uttrycket och den maxade insatsen från Robert Downey Jr är bortblåst och kvar blir effekter, färgpalett och de sämsta skurkarna någonsin. Återkommer om skurkar framöver, men varför är de inte onda, ordentligt onda?
Förutom att spruta färg, effekter och tappa kontrollen över filmen gör Favreau en mesig film. En mesig film doppad i färg. Kritik har getts för att Scarlett Johansson är degraderad från duktig skådis till sexobjekt, men det är helt fel. Hon är inte alls ett sexobjekt, utan hon är ingenting alls. En oerhört märklig roll där Johansson inte på något sätt är dålig, men hon får inte vara med särskilt mycket och hon får inte göra särskilt mycket. Visserligen får hon visa sig i svart BH, men det ska till en ordentligt sur person för att kalla det att visa enbart sex. Otroligt oskyldigt. Bättre hade varit en nakenscen och mer attityd, fler sparkar och lite jävla go.
Mesfilm helt enkelt. Ingen känsla, bitvis underhållande men spretig som få filmer. Det hade nästan varit bättre om de kopierat det mörka konceptet från de senaste Batman-filmerna.
Miley Cyrus AKA Hannah Montana AKA Miley Cyrus AKA….ja ni hajar grejen. Miley Cyrus hoppar ur söta Montana-skimret, lämnar den blonda peruken på sminkbordet och tar plats i Nicholas Sparks senaste manus, som huvudroll i filmen The Last Song. Det är något särskilt med Nicholas Sparks manus. Jag är ett stort Sparks fan och kan nästan ta på mig att kalla The Notebook för kanske den bästa kärleksfilmen någonsin. Det är sällan man får kritik för sådant. Hade jag skrivit att Aliens är bättre än T2 så hade jag fruktat för mitt liv bara sekunder efter publicering, men det där med kärlek, ja det är lite mer safe ground. Onekligen en vacker film och Sparks är onekligen en het manusförfattare.
The Last Song har med Miley Cyrus och Greg Kinnear i rollerna och handlar om en ung tjej som är arg, bitter, hatisk mot sin pappa efter en skilsmässa. Som om det inte var nog med problem bestämmer hennes mamma att dottern ska spendera sin sommar med pappan.
Jag vet inte, men efter att nyss anlänt hem efter en besvikelse i form av Iron Man 2, är jag ytterst sugen på att se en Sparks-film.
För vad är en guldfärgad plåthög jämfört med en riktigt bra kyss?
Best Achievement in Visual Effects har precis som ljud-kategorin Best Sound Editing delats ut högst sporadiskt och under olika namn genom åren. De båda kategorierna delade till och med samma pris under flera år. I takt med den effekttunga science-fiction-vågen i slutet av sjuttiotalet fick dock priset en mer stabil närvaro på galorna.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: 
Jag brukade försvara Michael Bay. Jag gillade verkligen den första Transformers, sådär på riktigt och blev barnsligt förtjust i hela grejen som Bay gjorde. Dessutom gillar jag hans idé om att göra remakes på gamla skräckisar och låta unga regissörer stå vid spakarna, men efter Transformers 2 vette fan om det går att försvara Bay och nu går Jon Favreau och gör samma misstag som Bay genom Iron Man 2.
Senaste kommentarer