Veckans släpp, eller mer riktigt onsdagens släpp, bjuder i min mening inte på några riktiga godbitar.
Först ut är filmbolaget Asylums obligatoriska cash-in (in-med-stålarna) på årets första blockbuster (kvartersruinerare). Battle: Los Angeles har blivit minst sagt lättförväxlade Battle of Los Angeles och än en gång får vi räkna med att x antal besvikna ungdomar får en riktig skitpresent, då man knappast kan begära att farmor läser av önskelistan noggrannare än så. Regisserad av mannen som redigerade Titanic II och fotade både 2012 Doomsday och 2012: Supernova, och ett perfekt kompistest att utsätta din lokala videouthyrare för. Om denne inte ens kommenterar ditt val, vet han antingen om din sneda filmsmak, eller så kan du räkna med att han även låter det där lösgodiset med cancerframkallade färgämne sälja klart. Släpps endast på DVD då den enligt en obekräftad tanke jag fick, rann av Blu-rayen.
Näst kommer en film som är en storfilm på riktigt. Berättelsen om Narnia: Caspian och Skeppet Gryningen släpps dels på DVD och dels på en Blu-ray+DVD-utgåva. Jag har bara sett den första filmen i serien så om denna vet jag inget mer om än att jag hoppas att lejonet Aslan sitter uppe i masten på båten i titeln, som i söndagsskolans Noaks Ark-illustrationer. Skulle man kunna hyra ett barn samtidigt som man hyr film hade jag sett tvåan för länge sedan, men jag vet nästan att även denna går att se då den är alldeles för viktig för 20th Century Fox (vilka tog över licensen från Disney som ligger bakom de två första) för att vara riktigt dålig.
Ringu-skaparen Hideo Nakata är tillbaka med en film som han verkar ha gjort sitt bästa med för att den inte ska lägga en skugga över hans amerikanska The Ring 2. Om ni inte läst på så fick hans japanska film en amerikansk kopia i form av The Ring och sen kom han själv till USA för att göra uppföljaren. Den hade dock inte mycket gemensamt med hans egen uppföljare Ringu 2, förutom att båda är mediokra och överflödiga. Och medioker och överflödig verkar tyvärr också nya Chatroom vara. Här måste ett manus ha bollats runt i Hollywood sedan chattrum var hett och stal din tonårings tid, och även om temat manipulation av anonyma personer på nätet fortfarande är aktuellt, så borde man aktualiserat sammanhanget. Aktuell är i alla fall filmens omslagsman Aaron Johnson som borde sparka stjärt i filmer från piggare regissörer. Jag kan ha fel men den kommer lik förbaskat endast på DVD.
Änglagård 3. Eller förlåt, Ssssnake.
Djävla Djur 3 får bli mitt personliga veckans släpp och både Djävla Djur och Djävla Djur 2 finns redan recenserade på Filmforum. Det handlar inte om en filmserie med pajiga svenska titlar utan DVD-boxar av de djurskräckfilmer som Studio S tror de kan sälja en gång till. Sssskojiga Ssssnake recenserade jag själv för något år tillbaks sen och därtill inkluderas mer nysläppta Piraya och Rovdjurens natt. Den sistnämnda har jag inte sett men den verkar halvfet på ett helitalienskt sätt. Piraya har jag aldrig riktigt gillat, den känns så väldigt mycket Hajen Light. Joe Dante brukar göra bra lättsamma skräckfilmer men Piraya är inte tillräckligt lättsam för att den ska bli något annat än en efterfiskning av Spielbergs mästerverk.
Mest av svenskarnas gemensamma filmbudget kommer dock Colin Nutley suga ut. Det är lustigt att någon ens vågar påstå att invandrarna kostar Sverige pengar utan att nämna engelsmannen. Det är inte bara Änglagård – Tredje gången gillt som ska ges ut på både Blu-ray och DVD, utan givetvis även samlingsboxar med samtliga filmer på de båda formaten. Nu har jag inte sett den nya filmen men då vår recensent Mikael Maad, som är en erkänt snäll människa, endast ger den 5 av 10 kan ni räkna med att ni kommer att hata den. Här är det värsta han har att säga om filmen fritt utklippt ur hans recension: ”De första sekunderna i filmen är horribla.”, ”Dock är storyn väldigt platt och innehållslös. I stort sett samtliga av filmens 117 minutrar går åt till att spela på nostalgin.”, ”Det här är en trevlig kopp kaffe i trevligt sällskap”, ”…och får dessutom in Facebook på ett hörn.”
Jag förstår att Richard Kelly ville göra en Tarantino med ovanliga och tidlösa skådespelarval, men hur kan han träffa fel så många gånger? Jon Lovitz är emellertid perfekt som slav till en galen kvinna men annars är det idel fel. Sarah Michelle Gellar kunde ha bytts ut mot en riktig porraktris för realism. Dwayne ’The Rock’ Johnson (han ska få leva med wrestlingnamnet i min bok) skulle fått sparken om det inte vore för att Kelly ville ha en dålig actionskådis som även tar sig orealistiskt igenom sitt verkliga liv. Christopher Lambert spelar Walter Mung som är en om möjligt träigare gubbe än han själv, så det här är inget som vänder hans karriär. Amy Poehler är väldigt rolig med Saturday Night Live-material, men inte när materialet är en lösnäsa. Seann William Scott ser mest ängslig ut i roller där han inte får vara rolig. Kevin Smith är väl inte den första man sminkar till oigenkänning, man tar väl ett mer oväntat namn som Tom Cruise. Och Justin Timberlake som brukar förvåna med att vara bättre än man tror, verkar tro att fulsmink automatiskt är ett steg närmare en Oscar (det fungerar bara för kvinnor).
2. Dramatiken
Jag hade förväntat mig att det skulle vara något mer uppskakande när världen går under. Berättarens ”Not with a whimper, but with a bang” stämmer inte riktigt. Jag köper att två stycken Seann William Scott är ett ganska tydligt tecken, men ändå.
3. Potentialen
Vi har alla sett Donnie Darko. Nu har många av oss även sett klart sevärda The Box. Varför räddade inte Kelly sin film redan under inspelningen? Han måste väl ha någon känsla för vad som fungerar?
4. General Teena MacArthur
Eller avsaknaden av något så exotiskt som en kvinnlig krigspitt. Janeane Garofalos karaktär är nästintill bortklippt i den brett släppta versionen.
5. Dialogen
” I’m a pimp. And pimps don’t commit suicide.” Har ni sett filmen säger den repliken allt.
6. Handlingen
Jag köper att Irak, Iran, Afghanistan och Syrien är less på USA och tar Nordkoreas hjälp att släppa en atombomb i Texas och på så sätt starta Tredje världskriget. Jag gillar även hur det tvingar amerikanerna att ta fram alternativt bränsle. Det mesta efter det är antingen förvirrat eller ologiskt. Framförallt är den själva definitionen av vad amerikanen skulle kalla ”over-plotted”.
7. Speltiden
Ska man gå över två timmar så bör man ha en ordentlig anledning till det. Den är säkert precis så nedklippt den kan vara i det skick den är nu, men vissa delar/karaktärer borde skrivits ur manus redan i förstaskedet. Då man redan vet hur det slutar känns vägen dit väldigt lång.
8. Referenserna
Det blir för mycket meta-moment och kopplingar till verkligheten, framförallt då till modern film, så jag kommer aldrig in i Southland Tales egen värld. Det störigaste är kanske Amy Poehlers replik ”Just because it’s loud doesn’t mean it’s funny.” Det är inte riktigt läge för personlig självkritik i en science fiction-film.
9. Seriealbumet
Jag tvingas läsa serier för att få de tre första kapitlen av historien. Jag gillar inte serier.
10. Slutet
Jag är säker på att Bibelns Uppenbarelsebok, som Kellys manus är löst baserad på, slutar bättre.
Det har blivit dags att gå igenom den stenhårdaste delen av 2011 års repertoar. Vi snackar alltså actionfilmer. Två distinkta teman genomsyrar utbudet; B-filmsvibbar och bilar. Båda kategorierna finns med i en av de mest lockande av titlarna.
Snajdig teaser-poster
Faster handlar om en före detta kåkfarare (Dwayne ”The Rock” Johnson) som är ute efter att hämnas sin brors död. Anledningen till att jag ser fram emot den rullen är att filmen helt uppenbart totalt avsaknar självdistans. Det är så jämrans hårt att till och med titeln får testosteronet att rinna till. Filmen kommer nog inte till svenska biografer, även fast den är gjord med 3D, så vi får nog nöja oss med en underbar hemmabiokväll istället.
Från Faster till Fast Five som jag faktiskt också ser fram emot. Första Fast and the Furious innehåller precis lagom mängd vackra människor, ännu vackrare bilar och tillräckligt tunga actionsekvenser för att utgöra en smaskig guilty pleasure. 2 Fast 2 Furious blev rätt meningslös till stora delar, främst framför att Vin Diesel på den tiden hade ambitioner om att bli en ”seriös” skådespelare och inte ville göra uppföljare. Paul Walker gjorde sin vanliga ”korkmatta”-imitation backad av kalsongmodellen Tyrese, vilket ledde till att det bara var de skickligt utförda actionscenerna som gav någon form av behållning. Fast and the Furious Tokyo Drift missade jag helt. Fast & Furious tappade tyvärr bort allt vad tunga bilar och coola stunts hette för att förlita sig på lika uppenbart datoranimerade som menlösa biljakter.. Det verkar dock som att Fast Five fattat vad som gäller. Förutom att Tyrese är tillbaka tycker jag nog att det här är helt rätt riktning om man över huvud taget ska göra fler ”snabba och arga”-filmer.
Drive Angry skulle rent rubrikmässigt kunna varit ytterligare en spinoff. Men faktum är att Nic Cages ”hämnd från andra sidan graven”-rulle är en ”orginell” historia om en man som flyr från helvetets käftar för att att kunna rädda sin mördade dotters barn från en hemskt ond sekt. William Fichtner som helvetets egna revisor/inkastare räcker ju egentligen för att få mig till biografen, men sättet man pakteterat filmens trailers med klassisk grötröst, idiothårda oneliners och Amber Heard (All the Boys Love Mandy Lane) i Daisy Dukes gör att det inte går att motstå. Sen att även den här filmen förmodligen kommer att nå oss via videohyllorna är bara att beklaga.
ARG!!!
Sen kommer vi till en rulle som skulle kunnat handla om bilar, men som istället är en remake på en gammal Charles Bronson-historia från 1972. ‘Mechanic’ - en människojägare hette den i Sverige på den tiden. The Mechanic handlar om en yrkesmördare/städare som får sin gamla chefs son som lärling. Jason Statham fortsätter att röja vidare som akrobatisk hårding med hes röst och en handfull ansiktsuttryck. Mer intressant är därför att Ben Foster, som är på väg att bli en av Hollywoods riktigt stora, väljer renodlad action. Vi hoppas att hans medverkan höjer filmen istället för att sänka Foster.
Slutligen har vi två tunga kvinnliga bidrag i kategorin Actionrökare. Colombiana är skriven av Luc Besson och den franska actionälskarens tumavtryck syns överallt. Historien om den unga flickan vars föräldrar mördas som sedan växer upp till att bli lönnmördare har potential att bli en oäkta storasyster till den mästerliga Leon. Zoe Saldana kan onekligen göra bra insatser i filmer, men håller hon för att bygga en hel film kring? Vi kan bara hoppas och vänta.
Den andra rullen är oväntat nog signerad Steven Soderbergh. I Haywire spelar MMA-fightern Gina Carano übersoldaten Mallory Kane som hamnar i trångmål efter att hon blivit förrådd under ett uppdrag. Carano har onekligen både fysiken och pondusen för rollen (se klippet nedan) och den manliga uppvaktningen i filmen är imponerande. Vad sägs om Michael Fasbender, Ewan McGregor, Channing Tatum, Michael Douglas, Antonio Banderas, Bill Paxton och unge veteranen Michael Angarano? Soderberghs första riktiga utflykt i actiongenren är ett måste på bio och än så länge verkar SF hålla med.
Jag älskar Breaking Bad. Det är kabeltv-kanalen AMCs andra stora trumfkort i kampen om dagens tittare, efter den monumentala Mad Men.
Breaking Bad är skapad av Vince Gilligan, och om ni känner igen hans namn beror det på att ni antagligen följde Chris Carters framfart under 90-talet. Han var en av de som befann sig i eller runt Ten Thirteen-gänget (90-talets motsvarighet till J.J. Abrams Bad Robot eller Joss Whedons Mutant Enemy), och han har skrivit för såväl X-Files som Lone Gunmen och Harsh Realm. Under 2000-talet har han bland annat skapat den utmärkta nystarten av den serie som stod som främsta inspiration för X-Files, nämligen Kolchak: The Night Stalker från 70-talet. I nytappning fick den serien den kortare titeln Night Stalker, och den hade Stuart Townsend och Gabrielle Union i huvudrollerna. Den var inte alls dum, men som så många andra serier lades den ned precis när den började bli riktigt intressant.
I alla fall: Breaking Bad handlar om en kemilärare som blir diagnosticerad med långt framskriden cancer, och prognosen han får är inte god. Rädd att kostnaderna för vård och mediciner skall ruinera familjen bestämmer han sig för att använda sitt kemikunnande för att börja tillverka metamfetamin, ”meth”. Det visar sig att hans utbildning gör honom extremt lämplig att framställa meth, eftersom hans produkt får en grad av renhet och kvalitet som ingen på marknaden kan matcha. Det som återstår är att distribuera knarket, och till det tar han hjälp av den unge Jesse, en före detta student, wannabe-gangster och en äkta klantskalle.
Resultatet är ångestladdat, absurt, våldsamt, ibland roligt och ALLTID oförutsägbart. Den kommer antagligen för evigt att betraktas som Mad Mens ouppfostrade lillebror, men i båda serierna märker man att någon på kanalen AMC har ett bra öga för kvalitet och en förmåga att låta de kreativa krafterna verka utan inblandning. Resultatet är att de har två av de bästa serierna som pågår just nu, och om de kan tjäna som någon indikation har vi något alldeles extra att se fram emot i Frank Darabonts projekt The walking Dead för kanalen.
Också värt att nämna är att serien har en svensk koppling: Johan Renck (allas vår Stakka Bo) har regisserat två avnsitt av serien, och det var riktigt kul att se hur väl han har förvaltade det ansvaret. Också bland avsnittsregissörerna finns Rian Johnson, som gjort den coola noir-pastischen Brick och den lättsamt underhållande The Brothers Bloom – han är verkligen en regissör att hålla ögonen på, så det kan vara en anledning att söka upp serien, det också.
Jag har precis skrivit något av en hyllning till underbara Zombieland, så inte vet jag om det är ett lyckorus som bubblar inom mig. Å andra sidan är filmen jag nu tänker hylla, en film jag såg för några veckor sedan och jag känner mig fortfarande lycklig. Det tyder väl ändå på något extra?
Kick-Ass, denna underbara film som hyllas av fler och fler människor och än så länge inte verkar hatas av allt för många. En film som egentligen inte är någon enkel historia (fast den ändå är det), men som precis som Zombieland har förstått att det handlar om essensen. Det handlar om det viktiga, att skala av för att framhäva. Kick-Ass lyckas förmedla allvar och humor i en salig blandning och det är faktiskt inte varje dag man får den kakan att bita i. Aktuella filmer som Hurt locker, Avatar, Clash of the Titans lyckas förmedla saker och ting, men de blandar inte upp det. Hurt locker är fylld av tyngd, men ingen humor. Avatar är fylld av action och effekter, men egentligen ingen humor och rätt påklistad dramatik. Clash of the Titans har jag inte ens sett, men kan inte tänka mig att den bjuder på varken humor eller allvar, däremot action. Kick-Ass då? Ja den får fram allt det där, plus action.
Filmens stora behållning är till viss del Nicolas Cage som gör en sorts karikatyr på tidigare roller, men bättre än någonsin. Likaså är Aaron Johnson i huvudrollen underbar, men jag liksom så många andra är helt tagen av Chloe Moretz som karaktären Hit-girl. Att gå från produktioner som Mina vänner Tiger och Puh till att döda vuxna män med spetsiga spjut är en rätt skön vandring. Hon kickar egentligen mer ass än någon och får alla andra 12-13 åringar att framstå som riktiga mesar (gäller även personer över 13 år bör tilläggas).
Kick-Ass handling är inte så konstig. Så läs inte om den utan se filmen för sjutton.
Inte helt bra actionfilm av Wayne Kramer som gjorde vassare The Cooler. Ni måste dock se den på grund av en minst sagt malplacerad pedofiliscen som är nästan lika bra som den är vansinnig.
Enligt mig är detta Michael Manns bästa film. Digitalt foto har aldrig rört sig snyggare än över Los Angeles gator när Jamie Foxx kör en lönnmördande Tom Cruise i sin taxi.
Ingen av Robert De Niros bästa roller men definitivt en av hans mest underhållande filmer på senare tid. Tillsammans med Edward Burns måste han stoppa två ryssar på mediebevakad mordturné.
Schysst framtidsfilm som genererat en massa TV i sitt livsfarliga kölvatten. James Caan och Terence Stamp i en inte direkt subtil rasismallegori som vinner på att den filmats som en vanlig polisfilm.
Så våldsam motorcykelaction att den faktiskt förbjöds av Statens Biografbyrå när det begav sig. Till slut släpptes den dock igenom nedklippt med fyra minuter. Med hårda herrar som Brian Bosworth, Lance Henriksen och William Forsythe.
Wes Andersons näst bästa film efter The Life Aquatic with Steve Zissou. Jason Schwartzman gör ett jättegenombrott som den extremt engagerade eleven Max Fischer, inte i studierna utan i alla andra aktiviteter på skolan.
V-mannen Kenneth Johnson är tillbaka med Shaquille O’Neal som stålklädd superhjälte. Innan du klagar här för att filmen var dålig kan du fråga dig om du hade gjort det bättre själv. Antagligen.
När regissören Kevin Smith och hans (nästan) eviga producent Scott Mosier startade sin SModcast (döpt av Mosier som i ett genialiskt drag tog S från Smith och M från Mosier och kombinerade det med podcast) för nästan tre år sedan gjorde de det av helt själviska orsaker. Smith kände att han aldrig han sätta sig ner och prata med sin producent och beslutade sig för att ta ett par timmar per vecka för att bara snacka skit. De spelade in samtalet, klippte materialet, lade på musik och erbjöd det för gratis nedladdning.
Det geniala är att paret är så pass väloljade tillsammans, de har verkligen roligt och det märks när man lyssnar. De är dessutom brutalt ärliga och håller inte tillbaka mycket. Eftersom att de är så personliga får man komma ”bakom kulisserna” på ett sätt som väldigt få inom filmbranschen bjuder på. När Zack and Miri make a Porno bombade spenderades nästan två hela avsnitt på att försöka komma fram till varför det gick åt pepparn.
Men framför allt är de små sketcher som Smith hela tiden propsar på SModcasts stora styrka. När Smith försöker skälla ut sångaren i Foreigner (spelad av Mosier) för att han sjunger på sina egna låtar för sig själv när han väljer frukostflingor är det underhållning på stor nivå. Likaså när de spelar upp en scen hos faniljen Hilton där Paris (Mosier) konfronterar pappsen (Smith) om hennes livsverk.
Nu har SModcast nått till avsnitt 101 och fått en helt egen betydligt mer användarvänlig hemsida. Vilket skapar ett utmärkt tillfälle att börja beta av avsnitt. Mosier deltar i drygt 70 av avsnitten och de är tveklöst de bästa. När han inte är med vikarierar istället Smiths kompisar Brian Johnson och Walt Flanagan, dokumentärfilmaren Malcom Ingram, skådespelaren Jason Mewes och Smiths fru Jennifer Schwalbach. Vid två tillfällen har SModcast sänts live och nummer 97 finns med exklusivt på Blu-ray-utgåvan av Chasing Amy.
Alla avsnitt har sin charm men det här är mina favoriter:
Smodcast #90: Forgeticus – Harry Potter och Ron Weasleys eventuella homosexuella relation reds ut och den underbara magiformeln ”Forgeticus” uppfinns.
SModcast #52: The (c)Rapture – Smith utmanar Mosier att slåss för mänsklighetens skull mot en hämnande Jesus genom att låna Satans krafter, som visar sig vara ganska värdelösa.
Kick-Ass, denna underbara film som hyllas av fler och fler människor och än så länge inte verkar hatas av allt för många. En film som egentligen inte är någon enkel historia (fast den ändå är det), men som precis som Zombieland har förstått att det handlar om essensen. Det handlar om det viktiga, att skala av för att framhäva. Kick-Ass lyckas förmedla allvar och humor i en salig blandning och det är faktiskt inte varje dag man får den kakan att bita i. Aktuella filmer som Hurt locker, Avatar, Clash of the Titans lyckas förmedla saker och ting, men de blandar inte upp det. Hurt locker är fylld av tyngd, men ingen humor. Avatar är fylld av action och effekter, men egentligen ingen humor och rätt påklistad dramatik. Clash of the Titans har jag inte ens sett, men kan inte tänka mig att den bjuder på varken humor eller allvar, däremot action. Kick-Ass då? Ja den får fram allt det där, plus action.
Senaste kommentarer