Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Ett första inlägg om Thor

Jag tror det här är mitt första inlägg om filmen Thor. Jag tror det. Är inte helt säker.

Även om Thor, för mig, är en riktigt tråkig hjälte att plocka fram från Marvels galleri så såg det hela så lovande ut. Istället för en McG, Ratner eller Kate Beckinsales make så fick vi Kenneth Branagh. Lite ovanligt, tillhöftat men visade på att Marvel hade något på gång. Det regissörsvalet toppade både Favreau (Iron Man), Johnston (Captain America) och Leterrier (Hulk) och castingen av skådisar låg jämsides. Det fanns en vilja och en potential.

Det fanns plötsligt förhoppningar.

Men så kom den där första bilden. Som hämtad ur en leksakstidning. Detta var inte Asgård som jag trodde. Detta var ju ett Asgård tillhörande Brett Ratner. Vart var det Middle Earth-osande landskapet och de stridsmärkta rustningarna?

Alla förhoppningar var borta. Folk pratade om att postproduktionen inte var klar, mycket väl kunde gudarna få en digital uppgradering som i Clash Of The Titans. Tack för den.

Men så kom Comicon med sina trailers, paneler, hype och The Avengers-gruppfoton. Här valde Marvel att visa den första videon från filmen. Varken i Asgård eller på jorden ser det bra eller intressant ut. Och Anthony Hopkins dialog är bara för mycket.

Förhoppningarna ligger kvar på noll. Det vi kommer få är en Flash Gordon för vår generation – dock utan Queen-soundtracket eller Max Von Sydow. Allt ser lika billigt, plastigt och trist ut som i den filmen.

Och lite arg blir jag. The Avengers med sina syskonfilmer kan bli något av det bästa som hänt filmvärlden. Det kan faktiskt det. Det är ett unikt projekt och hela idén om att skapa ett filmuniversum för Marvels karaktär är genialt. Men Thor – ihop med Hulk och Joe Johnston – irriterar. Det gör mig besviken. Gör mig arg. Och Marvel borde inte vilja se mig arg.

Ett första inlägg om Captain America

The Avengers byggs långsamt upp. Inte världens coolaste superhjälte-All-Star. Men ändå det coolaste superhjälte All-Staret hittills på film. Eller, kanske det enda?

Det började med Iron Man. Lite ledtrådar gavs och Hypen startades. Det fortsatte med The Incredible Hulk som var mindre intressant. Men man hade startat någonting. Man befolkade sitt Marvel-universum med bra skådespelare och man rörde sig sakta men säkert mot The Avengers.

De två sista pusselbitarna innan denna superduperfilm skulle få inta våra biografer var en film om åskguden Thor och en om Captain America. Jag vet inte så mycket om någon av dem. Jag har sett en gammal Captain America film som gick på TV då jag var yngre. Den var lagom underhållande. Red Skull var med. Han spelas av Hugo Weaving i nya filmen. Det känns som ett snäpp upp.

Men det jag vill komma till om Captain America är detta; det finns något vackert över hela det projektet. Det är inte att medelmåttan Joe Johnston regisserar. Det är inte att Tommy Lee Jones har en roll – eller Hugo Weaving.

Det är att Chris Evans har fått rollen som Kaptenen. Många tycker han saknar karaktär och att han är för ung. Jag kan kanske hålla med om det. Jag tycker inte Evans varit dålig i någon film jag sett honom i. Men, han borde enligt alla naturlagar som finns bli skådespelarmässigt överkörd av Ruffalo och Downey JR i The Avengers.

Men. Det är bra att han fått rollen som kaptenen. För det säger någonting om Marvel, deras syn på saker och vision. Att han fick den rollen säger att 20th Century Fox Fantastic Four och dess uppföljare är dåliga filmer, Marvel står inte bakom dem och de kommer inte vara i närheten av att tillhöra deras universum.

Att anställa Chris Evans var en markering. Hans Human Torch i Fantastic Four är inte på riktigt. Den filmen har inte Marvels Seal of Approval. Den filmen finns inte på riktigt. Och då kanske inte Sam Raimis plastiga Spider-man filmer finns heller. Eller Daredevil.

Och då kanske det finns hopp om någonting. Att en dag har Marvel makt att göra om. Göra rätt. Göra på riktigt. Det gudomligt gigantiska Marvel-universumet kan ta form.