Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: Freddy Kreuger och Karate Kid, tillsammans med nyversioner av andra gamla filmer så som Wolfman, Clash of the Titans och nu senast Piranha. Att prata om en våg känns inte riktigt relevant längre då den egentligen pågått alldeles för länge och ju definitivt inte är något nytt fenomen heller för den delen. Det vet vi redan.
Något man kan börja fundera kring är ju om man någonstans inte kommer slå i taket snart? Börjar inte alla filmer med en titel tillräckligt välkänd, redan vara gjorda på nytt? För visst handlar det egentligen mest om att ta vara på ett redan väl inarbetat varumärke och därmed få en hel del marknadsföring gratis, än att återberätta en bra historia? Vi lämnar dessa funderingar.
Jag ser egentligen inget större ”fel” med att göra remakes. Inte så länge man faktiskt har som ambition att göra en bra film, något det väl dock kan vara lite si och så med. Den fullständiga andefattigheten och bristen på kreativitet i exempelvis den nya versionen A Nightmare on Elm Street är dock inte reserverad enbart för remakes. Filmer som Iron Man 2, The Last Airbender eller Knight and Day lider i olika grad av exakt samma symptom trots att de inte har någon tidigare förlaga.
Problemet är som jag ser det snarare en brist på faktisk talang och en ökad strömlinjeformning inom produktionerna, är att remakes i sig skulle vara något dåligt. Förhoppningsvis når vis någonstans en kritisk punkt, likt den på det tidiga 60-talet, då bolagens ständiga felsatsningar leder till något slags konstnärlig renässans. Hoppas kan man ju alltid.
Ett annat förslag är ju annars att släppa fokus på Hollywood och istället njuta av filmer från resten av världen. Jag lovar och svär att den kreativa torkan inte alls är en global farsot.
Senaste kommentarer