|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 Losers Jovars. Nog har det gjorts film av serietidningar tidigare i filmhistorien. Men under 2010 gjordes det film av en rad serier där det saknades riktiga superhjältar, visserligen hade Iron Man 2 premiär. Men de mer intressanta titlarna lade fokus på den vanliga människan och hans kamp med verkligheten. Av årets skörd är Kick-Ass den som står ut mest. Mark Millar och Matthew Vaughn jobbade ju parallellt med projektet och serietidningen kom ut ungefär samtidigt som filmen. Snacka om växelverkan. Hur effektivt filmbolagets alternativa marknadsföring (män i gröna våtdräkter vandrade runt i storstäder världen över) var kan man ju fråga sig, men det är ju roligt när de prövar något nytt. Den andra stora serietidningsfilmen var förstås Scott Pilgrim vs the World. En film som var så meta att publiken blödde referenser ur öronen. Edgar Wrights tredje långfilm blev grymt hypad och nådde inte de högt skruvade förväntningarna. Den tredje stora seriefimen var RED där åldrande skådespelare som Bruce Willis, Helen Mirren och John Malkovich visade ynglingarna var skåpet skulle stå. Rätt hjärndöd action med några roliga one-liners. Direkt på dvd fick vi se legoknektarna i Losers jaga upprättelse och Christopher Chance rädda vackra damer i Human Target. Även Zombiecalypsen Walking Dead blev seriesuccé i staterna. 2011 blir ett steg tilbaka till de gamla hederliga ”tights och cape”-serierna då Thor, Gröna Lyktan och Green Hornet får chans att visa musklerna på vita duken.
Precis som Gore Verbinski har Matthew Vaughn en förmåga att göra filmer som är bättre än de ser ut att vara på pappret. Han inledde sin karriär med att producera Guy Ritchies filmer, men har sedan gått vidare och har hittills gjort tre filmer, inklusive den här. Layer Cake och Stardust är snyggt regisserade genrefilmer som tar var sitt försynt steg framåt för att utmärka sig, utan att sätta världen i brand. Det har gjort att Hollywood ändå fått upp ögonen för honom som regissör, och han var under en period anställd för att göra X-Men 3. Han hoppade sedermera av och vi fick en halvdan historia signerade medelmåttan Brett Ratner (och nej, jag ska inte hacka för mycket på Ratner, det finns många regissör som gör sämre och mindre sympatiska filmer, Ratners stora styrka ligger i casting, förmågan att locka bra folk till rollerna) i stället.
Kick-Ass vill vara en dekonstruktion av den moderna superhjältegenren, baserad på en serie med sam ma namn skriven av Mark Millar och ritad av John Romita, jr. Den handlar om en ung kille som inte är populär i High School, som köper en våtdräkt på Internet och ger sig ut för att bekämpa brott under som superhjälten Kick-Ass. Hans medfödda brist på superkrafter leder dock till att han under sitt första ingripande åker på storstryk, men tack vare att åskådare filmar honom med kameratelefoner blir han internetkändis. Så långt är det, ärligt talat, ganska ooriginellt, åtminstone på ytan. Däremot är det agerat och regisserat på ett mycket charmigt och underhållande sätt, och tonen är precis lagom självironisk för att filmen ska få komma undan med det. Utan att avslöja för mycket om handlingen kan jag säga att den därefter vrider upp tempot ett snäpp, tar steget ifrån high school-komedi till superhjältefilm, med riktigt roliga karaktärer och en del ultravåld utövat av 11-åriga Hit Girl och hennes något störda farsa Big Daddy (spelad av en nedtonad men grymt bra Nic Cage, en roll som jag får intrycket att han verkligen älskar). Filmen jonglerar med genrekonventionerna, lyckas vara underhållande rakt igenom, innehåller (bitvis över-) tydliga blinkningar till kända superhjältefilmer och landar i slutänden på ett betyg som är ”klart godkänt, över medel”, även om jag kanske hade något högre förväntningar. Om man ska jämföra den med andra moderna filmer som tar sig en titt på, kommenterar eller parodierar genren, så kommer jag på rak arm på två stycken. Utan att ha sett Superhero Movie tänker jag säga att den här är bättre, men mot den episka och excentriska Watchmen står den sig slätt. Förankringen i någon sorts realism när det gäller karaktärerna och deras känsloliv delar den med Watchmen, men Kick-Ass saknar den riktiga tyngden och blir därmed en film som inte riktigt dröjer sig kvar. Väl värd att se, och ännu en film som är något bättre än den ser ut på pappret för Vaughn. /AKz Det var animerat i topp på den svenska topplistan för april år 2010. Föga förvånande kom även Alice i Underlandet (som hade best besök i mars) högt upp på listan. Uppenbarligen var 3D nyckelordet i april. Enbart Shutter Island tog sig in på topp 5 utan att ha 3D-dopats.
Jag har precis skrivit något av en hyllning till underbara Zombieland, så inte vet jag om det är ett lyckorus som bubblar inom mig. Å andra sidan är filmen jag nu tänker hylla, en film jag såg för några veckor sedan och jag känner mig fortfarande lycklig. Det tyder väl ändå på något extra?
Filmens stora behållning är till viss del Nicolas Cage som gör en sorts karikatyr på tidigare roller, men bättre än någonsin. Likaså är Aaron Johnson i huvudrollen underbar, men jag liksom så många andra är helt tagen av Chloe Moretz som karaktären Hit-girl. Att gå från produktioner som Mina vänner Tiger och Puh till att döda vuxna män med spetsiga spjut är en rätt skön vandring. Hon kickar egentligen mer ass än någon och får alla andra 12-13 åringar att framstå som riktiga mesar (gäller även personer över 13 år bör tilläggas). Kick-Ass handling är inte så konstig. Så läs inte om den utan se filmen för sjutton. Tvillingfilmer är ett intressant och svårförklarat fenomen i filmvärlden. Kanske är det den gamla devisen ”great minds think alike” som skvallrar om sanningen, även om det i många fall snarare är två skitfilmer än två succéer med samma tema som dyker upp samtidigt. Men inte den här gången. Den här gången är det bara jäkligt bra, två gånger om. Egentligen är det grymt taskigt att ställa Kick-Ass och Defendor mot varandra. För när Kick-Ass är baserad på en serie av Mark Millar har Defendor sina rötter snarare i filmens värld. Men eftersom att inget är så roligt som att göra listor kommer här på klassisk Sportbladetmanér
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Copyright © 2012 Blogg :: Filmforum - All Rights Reserved |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kick-Ass, denna underbara film som hyllas av fler och fler människor och än så länge inte verkar hatas av allt för många. En film som egentligen inte är någon enkel historia (fast den ändå är det), men som precis som Zombieland har förstått att det handlar om essensen. Det handlar om det viktiga, att skala av för att framhäva. Kick-Ass lyckas förmedla allvar och humor i en salig blandning och det är faktiskt inte varje dag man får den kakan att bita i. Aktuella filmer som Hurt locker, Avatar, Clash of the Titans lyckas förmedla saker och ting, men de blandar inte upp det. Hurt locker är fylld av tyngd, men ingen humor. Avatar är fylld av action och effekter, men egentligen ingen humor och rätt påklistad dramatik. Clash of the Titans har jag inte ens sett, men kan inte tänka mig att den bjuder på varken humor eller allvar, däremot action. Kick-Ass då? Ja den får fram allt det där, plus action.
Senaste kommentarer