Säsong tre börjar med ett fristående avsnitt som inte ska räknas med i övrig kanon. Isaac and Ismael är ett avsnitt som sändes den tredje oktober 2001. Den handlar om rädsla för det okända, om en skör nation och om att terrorist och religiös inte är samma sak. Som en teoretisk diskussion kring ”det muslimska hotet” är den utmärkt. Ett avsnitt som borde visats, med följande debatt, för skolungdomar runt om i hela västvärlden.
När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.
Förutom Silver introduceras även Amy Gardner (Marie-Louise Parker) som en kvinnorättskämpe av rang. Det finns helt klart lite Nancy Botwin från Weeds i hennes rolltolkning. Men här får Parker vara mer bestämd och vinna fler strider, framför allt mot Josh Lyman. En annan karaktär som dyker upp för första gången är Bartlets nya sekreterare Deborah Fiderer (Lily Tomlin). En knasig, lätt medicinerad men mycket kompetent person som egentligen inte vill jobba för presidenten men som övertygas av Charlie Young. I mindre, men inte desto mindre färgstarka, roller ser vi storheter som Hal Holbrook, Josh Brolin, Laura Dern, James Hong, Héctor Elizondo och Ian McShane.
Det är i säsong tre som det privata livet får mer och mer utrymme. Dejtande i Vita Huset är dock inte helt okomplicerat. Josh Lymans personliga sekreterare Donna Moss (Janel Moloney) försöker sig på dejtlivet men prickar en politisk motståndare som granskar presidenten Bartlett. CJ Cregg utsetts för ett hot som tas på större allvar än vanligt. Till CJ:s stora förtret tillkommer även en Secret Service-tjänsteman spelad av Navy CIS-skådisen Mark Harmon. Den omedelbara gnistan mellan de båda är omöjlig att missa och att den skulle tända lågor mellan pressekreteraren och agenten var från början helt självklar. Däremot är sättet som deras relation slutar på lite väl hårt tycker jag.
Precis som i säsong två kan man inte direkt tala om en cliffhanger till säsong fyra. Däremot tas ett beslut i slutet av säsong tre som för mig rimmar illa med både min personliga åsikt och hur jag tycker att Bartlet har porträtterats tidigare. Ser man till avsnittet tas det dessutom alldeles för lättvindigt. Under kommande säsonger så styr man upp detta ”misstag” men för mig är det en liten skönhetsfläck på en annars ypperlig säsong Vita Huset som kan vara en av seriens bästa.
Senaste kommentarer