Generellt sätt är det en ganska tunn vecka utgivningsmässigt men lite smått och gott ska det väl gå att hitta.
Huvudrätten får väl sägas vara Monsters, ytterligare en apokalyptisk science fiction skapad av före detta visual-effects hantverkare, denna gång till extremt låg budget. I detta fall handlar det om livet efter rymdvarelsernas invasion och det här är en film jag tänker kolla upp. Den har jämförts med bland annat Stalker och District 9 och att man i denna film hittat en gemensam nämnare för de filmerna, utöver att det utspelar sig i framtiden, är bara det ett skäl att vara nyfiken.
Rob Reiner, den gamla räven som bland annat regisserat Stand by me, har återigen gett sig på ungdomsfilm i Flipped , om ung spirande kärlek, vilken fått ganska blandade recensioner internationellt. Eftersom det inte är en sedvanligt, flåshurtig tonårsbuskis så kan det vara värt att kolla upp även om den enligt rapporter kanske är lite väl söt.
Vad det gäller europeisk film så är franska Trädet veckans stjärna. Charlotte Gainsbourg spelar huvudrollen i ett gripande drama som utspelar sig i Australien och spelas på engelska. En film om sorg men också om hur man går vidare som kan vara värd att se men man kanske ska förbereda sig mentalt på att det är går lite långsamt här.
Om man vill ha sig lite av besk dokumentär så är Kim Longinottos Pink Saris veckans special. Den handlar om Indiska Sampat Pal Devi och hennes arbete med att stötta utsatta kvinnor i de allra lägsta kasten. Hon verkar vara en ganska komplex karaktär och det gör att den här filmen kan bli lite intressantare än bara en beskrivning av ett socialt och politiskt problem.
I serieväg så släpps första säsongen av White Collar, en kriminalserie om en superskursk som samarbetar med en FBI-agent för att få strafflindring och som kan vara något om man gillar kriminalare. Den har fått bra kritik för sitt underhållningsvärde men det verkar inte vara någon The wire om man säger så.
Några komedier är också på gång. Life as we know it handlar om ett par singlar som trots ömsesidigt ogillande blir tvungna att dra jämnt för att ta hand om ett barn . Trouble in L.A som handlar om en gravid porrstjärna som vill lägga av och den har en hel del intressanta namn i rolllistan. Kan kanske bli en hyrkväll av dem.
När det gäller återutgivning så handlar den här veckan enbart om en sak, Jack Sparrow, som dök upp i Pirates of the Caribbean: The Black Pearl med dreadsen fladdrande och blicken fäst vid horisonten, stående i en sjunkande jolle. Filmen återupplivade den dödförklarade piratgenren och den första filmen kom, sågs och segrade och sedan kom det två till i rask takt. Dessa såg ut som ett uppblåst avsnitt av Xena drabbat av elefantiasis med en galopperande budget och förnuftet dingalnde i en snara i rånocken. Rätt kul, om man gillar sånt men många åskådare verkade drabbas av akut intryckskoma och förbannade att de överhuvudtaget satt sin fot på biografen.
Nåväl, inför premiären av den fjärde filmen Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides, så kommer all tre tidigare filmer i återutgivning både på DVD och BD, separat och i boxar, och vad det gäller DVD så släpps även en 7-disc Collectors DVD set. Det verkar dock som det är samma versioner som varit ute tidigare och vad som verkar tillkommer i Collectorsboxen förutom de tidigare 2-discutgåvorna av filmerna, är The Lost Tale som var en extra skiva med extramaterial som släpptes efter den första filmen. Men det är misstanke från min sida ochinget jag vet med säkerhet så ta det med en nypa salt.
Genreindelning alltså. Vilket gissel och vilken jävla oordning!
Jag brukar själva ofta kunna säga att jag gillar skräckfilm, gamla filmer och udda filmer i ett ytligt försök att förklara mina preferenser för någon jag träffar. Bara där blandar jag ganska friskt i kategoriseringarna. ”Skräckfilm” åsyftar vilken känsla eller reaktion filmen förväntas förmedla till tittaren medan ”Gamla filmer” talar om var man skulle placera dem på en tidslinje och ”Udda film” utgör någon slags jämförelse med vad som kan anses vara konventionen. Men även bortsett från mina godtyckliga försök att definiera min egen filmsmak, är det där med genrer huvudvärksframkallande. Jag tänkte försöka bringa någon form av ordning i denna oreda och börjar genom att sålla fram fyra stycken huvudgenrer.
Vi kan väl börja med att kasta fram tre ganska vanliga genrer på prov: Skräck, Action och Drama. Den första har fått sitt namn efter en känsla, antingen den upplevda av karaktärerna i filmen eller så den som den försöker framkalla hos tittaren. Jag väljer att ta fasta på det senare. Den andra återspeglar vad som händer i filmen genom att tala om att det händer ganska mycket, typ. Sista exemplet har fått namnet av att det ska vara dramatiskt, men definieras väl egentligen mest genom att vara icke-skräck, icke-action eller icke-komedi. Inkonsekvens blandas med missvisande namn.
Komedi då? Komik handlar om humor och att få människor att skratta, med andra ord är det på samma villkor denna genre fått sitt namn som Skräck. Gott så. En populär subgenre av denna är ju den Romantiska komedin, som däremot egentligen inte behöver locka till skratt så mycket som att den ska ge tittaren en varm känsla genom ett lyckligt slut. Istället har den ju snarare lånat sitt namn från de gamla grekiska pjäserna, där de två genrer som fanns var Komedi (lyckligt slut) och Tragedi (olyckligt slut). Ett endaste litet steg ner på subgenrenivå och inkonsekvensen breder ut sig direkt.
Om vi bortser från detta, och håller oss till något slags grovt tillyxade huvudgenrer kan väl säga att den sista kan sägas utgöras av Thriller. Här åsyftas den spänning som tittaren förväntas uppleva, och går därmed hand i hand med definitionerna av Skräck och Komedi. Vi har därmed tre genrer som fått sitt namn efter känslan de avser förmedla till tittaren, och kan sortera in filmer under sina vingar på dessa kriterier. Sedan accepterar vi en slags slask-genre eller icke-genre, kallad Drama, som definieras genom att inte tillhöra någon av dessa tre redan nämnda.
Jag väljer för resonemangets skull nu ganska godtyckligt att eliminera Action, genom att stuva in den under Thriller, då den eftersträvade känslan i denna genre är just att tittaren ska uppleva någon form av spänning.
Summan av detta är alltså att vi får dessa huvudgenrer:
Skräck
Komedi
Thriller
Drama
Andra genrer, som exempelvis Western (fått sitt namn efter en epok), Science Fiction (åsyftar en viss tematik) eller Film Noir (tematik samt visuell stil) får sedan helt enkelt sorteras in under någon av ovanstående huvudgrupper beroende på vart en viss specifik film passar in. Även här skulle man ju som synes definitivt kunna göra en rad olika lager av förutsättningar för vidare kategoriseringar. Exempelvis skulle man efter den initiala sorteringen, kunna fortsätta med att dela in efter tematik och sedan efter tidsperiod, för sedan gå in på stil. Men jag nöjer mig med detta första förslag till någorlunda vettig struktur över genrer. Fortsättningsarbetet överlåter jag till någon annan.
Freddie (Christian Cooke) tar anställning som försäkringsförsäljare och när stora drömmar om ett bättre liv en sin fabriksarbetande far. På fritiden umgås han med bråkstaken Bruce (Tom Hughes) och kufen Snork (Jack Doolan), som även de har sina bekymmer i tillvaron. Året är 1973 och i den lilla hålan Cemetary Junction finns det inte många valmöjligheter i livet.
Manusförfattare och regissör till denna är Ricky Gervias samt hans ständige vapendragare Stephen Merchant. Gervais spelar även en mindre roll som Freddies far. Detta är en film som följer en tradition av dramakomedier, ungefär i samma anda som exempelvis Brassed Off eller The Full Monty. Tanken är helt enkelt att du ska må bra när eftertexterna rullar.
Gervais/Merchant har verkligen inte gjort några försök att förnya genren, utan promenerar bekymmersfritt fram mitt i vägen, utan att ens vara i närheten av att provocera någon eller gräva lite djupare. Förutsägbarheten blir då ett hinder, då alla ingredienser är så tydliga. Här finns den tokrolige kompisen, den rakt igenom onde chefen och naturligtvis den perfekta flickan som bara måste inse att mannen hon är förlovad med är fruktansvärt fel för henne. Ni vet hur det är. Även berättelsen följer pliktskyldigt kartan mer eller mindre slaviskt, vilket leder till att man alltid är steget före filmen. Man vet precis vad varje scen kommer leda till redan innan den startat, vilket gör filmen lite för uppenbar för mitt tycke. Hade man inte kunnat ta ut svängarna bara lite?
Däremot har den en slags värdighet och jordnära känsla. Den känns inte lika förljugen som dess amerikanska släktingar kan göra och de överlag skickliga skådespelarna ger karaktärerna en viss tyngd. Delar av den puttrigt roliga dialogen är faktiskt riktigt bra den med, speciellt scenerna hemma hos Freddie där Gervais själv får vara med och sucka sarkasmer.
Utgåvan är en angenäm överraskning. Både ljud och bild håller riktigt hög nivå samtidigt som extramaterialet är oväntat väl tilltaget. Förutom lite små intervjuer och bloopers, får vi ett kommentarspår med regissörerna samt ett med skådespelarna.
Gillade man exempelvis The Boat that Rocked och vill ha mer brittisk humor, med en lagom lite dos lättviktig diskbänksrealism, kommer denna inte att göra en besviken. Knappast lyrisk heller dock.
Dennis (Simon Pegg) fick kalla fötter och flydde från sitt bröllop och sin gravida flickvän Libby (Thandie Newton). Fem år senare är hon fortfarande sur, Dennis försöker få henne att förlåta och han försöker umgås med sin son. Då dyker plötsligt Whit (Hank Azaria) upp som rik, snygg ny pojkvän i Libbys liv. På lite underliga vägar har Dennis plötsligt lovat att springa ett maratonlopp för att bevisa att han har förändrats och att han kan slutföra saker. Att även Whit ska spring har naturligtvis en del med saken att göra.
Den här filmen hittade jag i en lågprispall och kunde inte låta bli att köpa den på grund av skådespelarna. Historien är ganska konventionell romcom även om slutet kanske inte är fullt så sockersött som det hade varit om den här filmen hade producerats i USA. Men det är de enskilda prestationerna som gör filmen. Simon Pegg, som också medverkat i manusarbetet är lysande och Thandie Newton och Hank Azaria är precis så bra som man kan förvänta sig. Dylan Moran som spelar Libbys kusin och Dennis bästa vän stjäl nästan varenda scen han är med i.
Det här är klyschigt och förutsägbart, javisst, men ändå skrattade jag gott allt som oftast, och det är väl meningen med komedier om jag har förstått saken rätt. Man blir lite rörd också på slutet, vad mer kan man begära av en sådan här film. Ibland är det rätt vulgärt och ibland mer ironiskt men roligt lika fullt. I botten ligger också en väldigt mänsklig aspekt som gör karaktärerna trovärdiga och verkliga.
Filmens titel kan ge intrycket att det handlar om att bli smal och vinna flickan men så till vida är titeln lite missvisande. Det handlar om att ingen runt Dennis tror att han kan slutföra loppet eftersom han aldrig har slutfört någonting i hela sitt liv och till slut handlar det om att han skall vinna tillbaka sitt självförtroende genom att genomföra något han föresatt sig. Det är inte flickan han ska vinna, det är sig själv. En enkel moral i en enkel historia men det fungerar på sitt anspråkslösa sätt.
Run, Fat Boy, Run är regisserad av David Schwimmer från Vänner. Tidigare har han regisserat, förutom ett antal avsnitt av serien, den gansak intetsägande Since You’ve Been Gone. Hur han fick det här uppdraget vet jag inte men han har genomfört sin uppgift effektivt och med känsla för komisk timing. Det finns dock partier som jag tycker sackar i tempo något. Montaget som innehåller Rockyparodin är lite väl långt även om Peggs fysiska humor uppväger en hel del, likaså tycker jag att själva loppet hade kunnat tightas upp en aning, det blir lite mycket av det till slut.
Men i slutänden så är det här faktiskt inte så dumt. En film som har vissa brister och är rätt förutsägbar men som ändå är riktigt underhållande. Och som framför allt visar vilken enorm komisk talang Simon Pegg är. Mer Simon Pegg åt folket!
De flesta känner till att det kom en ”komedi” förra året som handlar om midsommar, Sommaren med Göran. För min del var det verkligen bortkastade biopengar. Vad jag inte visste var att det kom en annan midsommarfilm förra året, Äntligen midsommar och där kan man snacka komedi! Jag skrattade rätt ut på ett flertal ställen och om jag ska jämföra den med en annan svensk komedi så är den ganska lik Tomten är far till alla barnen. Jag önskar att det hade varit den här som fick all uppmärksamhet, för den här är så mycket bättre. Om du, precis som jag, uppskattar den typen av komedi som finns i Tomten är far till alla barnen så tycker jag absolut att du ska se Äntligen Midsommar!
Där sitter Olle Sarri och berättar för Luke Perry om midsommar.
I Clueless tar huvudrollen hand om och försöker göra om en tjej som precis börjat på skolan, Tai (Brittany Murphy).
I Mean Girls bestämmer sig de tre tjejerna att den nya tjejen, Cady (Lindsay Lohan) ska få vara med i deras gäng.
I Clueless blir Tai mer populär än Cher.
I Mean Girls blir Cady populärast i skolan.
Tror ni att skaparna tog lite inspiration från Clueless när det gjorde Mean Girls? Självklart är det inte en helt ovanlig historia, man kan se liknande händelseförlopp i tex She’s all that. Men igår såg jag Clueless och Mean Girls efter varandra och det finns helt klart väldigt många likheter. Inte för att det spelar någon större roll egentligen då de båda är fantastiskt roliga. Det var bara en grej jag kom att tänka på.
Jag är sådan att när jag är på bio så är det popcorn som gäller. Jag äter aldrig godis på bio, jag skulle inte ens komma på tanken när jag står där framme och ska handla. Nej, godis på bio är helt fel, allt utom popcorn är hel fel på bio.
Dock äter jag aldrig popcorn hemma framför en film. Det är inte samma sak.
När jag ser en thriller, action eller äventyrsfilm så är det chips, cheeseballs eller chilinötter som gäller.
Är det en komedi så blir det nästan alltid godis som hamnar på vardagsrumsbordet, till en vanlig drama funkar nästan vad som helst. Fast är den sorglig så är jag tillbaka hos godiset, det går faktiskt inte att äta något knaprigt när man sitter där helt tårögd, det dödar stämningen.
Hur är det med er? Kan ni äta vad som helst oavsett genren? Och om inte, hur ser era filmätarvanor ut?
När man kollar på baksidan av Numbs fodral så står det ”Genre: Komedi”. Det är ingen komedi, snarare tvärtom. Filmen handlar om en man ( Matthew Perry) som är djupt deprimerad och som inte har någon uppfattning om vad som är verkligt eller inte, jag köpte filmen med tanken ”Den kanske är upplagd på ett lite roligt sätt så att jag i alla fall fnissar lite”. Men grejen är att jag är inte skadeglad, jag är inte heller en sadist, jag finner ingen som helst lycka i att se folk må dåligt. Jag menar inte att Numb är dålig, för det är den inte, men jag förväntade mig en komedi och när eftertexterna rullade mådde jag lite dåligt. Jag planerar att se om den, och då kommer jag förmodligen uppskatta den mer när jag sätter på en film som jag vet är en drama. Just nu funderar jag mest på vem som satte den här filmen i genren komedi, för han eller hon har en väldigt skum humor.
Ni vet väl alla hur jäkligt det är med halvroliga filmer, eller hur? Och med halvroliga filmer menar jag inte sådana som är lite roliga, utan jag snackar om dem som bara är roliga halvvägs för att sedan mynna ut i någon slags dramasmörja som inte alls passar sig. Inte för att jag har något emot dramer, men om Mel Gibson ägnar halva rullen åt att läsa kvinnors tankar och vara rolig mansgris är jag inte intresserad av sedan se honom försöka lösa sina kärleksbekymmer med Helen Hunt. Detta är ett gissel, för man anar alltid när det håller på att hända men när man väl är där så har det gått för lång tid för att att man ska kunna släppa filmen (och när det händer i biosalongen är man dessutom fast på riktigt).
Gissa därför om jag blev ledsen när Adam Sandler började härma pirat och bli riktigt kärleksfull efter halva Funny People, en film som fram tills dess hade varit underbart Apatowesque (ja, det är ett ord). Here we go again, tänkte jag, halva filmen var i alla fall njutbar. Men det finns undantag som bekräftar regeln, och här har vi ett lysande exempel på det. Ni ska slippa få filmen förstörd för er, se den istället och upplev att det faktiskt är möjligt att göra en komedi till drama och sedan återigen växla över till komedispåret.
Clueless
och som inte har någon uppfattning om vad som är verkligt eller inte, jag köpte filmen med tanken ”Den kanske är upplagd på ett lite roligt sätt så att jag i alla fall fnissar lite”. Men grejen är att jag är inte skadeglad, jag är inte heller en sadist, jag finner ingen som helst lycka i att se folk må dåligt. Jag menar inte att Numb är dålig, för det är den inte, men jag förväntade mig en komedi och när eftertexterna rullade mådde jag lite dåligt. Jag planerar att se om den, och då kommer jag förmodligen uppskatta den mer när jag sätter på en film som jag vet är en drama. Just nu funderar jag mest på vem som satte den här filmen i genren komedi, för han eller hon har en väldigt skum humor.
Ni vet väl alla hur jäkligt det är med halvroliga filmer, eller hur? Och med halvroliga filmer menar jag inte sådana som är lite roliga, utan jag snackar om dem som bara är roliga halvvägs för att sedan mynna ut i någon slags dramasmörja som inte alls passar sig. Inte för att jag har något emot dramer, men om Mel Gibson ägnar halva rullen åt att läsa kvinnors tankar och vara rolig mansgris är jag inte intresserad av sedan se honom försöka lösa sina kärleksbekymmer med Helen Hunt. Detta är ett gissel, för man anar alltid när det håller på att hända men när man väl är där så har det gått för lång tid för att att man ska kunna släppa filmen (och när det händer i biosalongen är man dessutom fast på riktigt).
Senaste kommentarer