En riktig höjdarvecka, särskilt för BD-samlare, har vi framför oss. Och varför inte börja på topp. Black Swan är som ni kanske hört eller själva upplevt ännu en helt fantastisk film av Darren Aronofsky. Den enligt mig mest intressanta filmskaparen för tillfället och kanske rentav arvtagaren till Stanley Kubrick, har här kläckt en thriller som ligger otäckt nära perfektion genom hela speltiden. Natalie Portman gör en sådan otrolig rollprestation att jag nästan grät lika trovärdigt när hon fick sin Oscar, som hon gör när hennes karaktär får huvudrollen i filmens uppsättning av Svansjön. Den träffade inte mig riktigt lika hårt som The Wrestler men det beror endast på att ämnet där låg närmare mitt hjärta.
Jag har varit långt ifrån lika otålig att se Jack Black i Gullivers resor. Redan från första nyheten om filmen förstod jag att de skulle vara en av dessa eventkomedier, breda familjekomedier med dyra specialeffekter, som på senare tid blivit den genre jag hatar mest. Utgåvan måste för övrigt slå något slags rekord med filmen i hela fyra olika format: Blu-ray 3D, Blu-ray, DVD och Digital Copy.
Darfur är något så ovanligt som en Uwe Boll-film med ett budskap. Det är givetvis Darfurkonflikten i västra Sudan som skildras, här genom ögonen på några amerikanska journalister. Den har fått ett ganska gott mottagande men en rollista med Billy Zane (Fantomen), Kristanna Loken (T3) och Edward Furlong (18 långa år efter T2) gör mig orolig. Om vi fortsätter på krigstemat så har två att de största filmerna i genren BD-premiär i veckan. Det handlar om Plutonen och Den tunna röda linjen som vi äntligen får se i högupplöst format. Det finns starka skäl att återuppleva båda. Den förstnämnda för att se Charlie Sheen som man vill minnas honom om han hunnit dö när du läser detta, och den senare för att den hamnade i skymundan bakom Rädda menige Ryan trots att det kanske finns mer att hämta här.
Slutligen hoppas jag att ni köper varsitt ex av Trolljägaren nu när den släpps i Sverige. Jag har själv ägt den identiska norska utgåvan i ett par månader nu, och den kommer alltid ha en hedersplats i hyllan. Min recension av Nordens bästa fantasyfilm sen Ronja Rövardotter finner ni bakom den länkade texten.
Med tanke på att vi har en del helgdagar framför oss är det lite konstigt att det inte släpps några högintressanta titlar den här veckan. Det roligaste är ju Stanley Kubrick-boxen på blu-ray och den släpps inte ens i Sverige. Vi får hålla tillgodo med Eva Rydbergs lustspel i stället.
Det är glädjande att SF börjar släppa Svenska Klassiker igen. Tidigare har serien till stor del bestått av filmer som redan varit utgivna på DVD, men den här gången finns det titlar som inte funnits tillgängliga tidigare. Vilgot Sjömans 491 om ungdomsbrottslingar i ett social experiment var så pass kontroversiell på sin tid att den blev totalförbjuden. Precis som de andra filmerna av Sjöman som jag har sett tyckte jag mest den var överskattad. Då är det roligare att Jan Troell får lite uppmärksamhet. Den här gången i form av filmen Här har du ditt liv. Det är den enda av Troells filmer som jag inte har orkat ta mig igenom. Jag tror jag har försökt tre-fyra gånger. Kanske jag lyckas nu. Det hade varit mer önskat att de gav ut hans fantastika Ole Dole Doff i stället. Troell var själv lärare och kände till skolvärlden när han gjorde film om den. En viktig film.
De andra filmerna som SF släpper den här gången är Svindlande affärer, Åsa-Nisse i raketform, Värmlänningar och Mamma Mu möter kråkan. Nästa gång hoppas jag att de släpper någon film av Bo Widerberg också.
Veckans actionfilmer är The Hit List, Rampage (av Uwe Boll), Alien vs. Ninja och superhjältefilmen Green Hornet. Den sistnämnda missade jag tyvärr på bio. En ny film av Michel Gondry är alltid intressant även om Seth Rogen är med.
Njuta släpper ett gäng äldre titlar som jag faktiskt tror att man kan döma utifrån titlarna: Girl slaves of Mogana Le Fay, Hells Ground och Hotel Paradise. Den sistnämnda låter ju lika oskyldigt som en dokusåpa, men tillägget ”uncut” gör att man blir lite misstänksam. Studio S släpper Brian De Palmas Dressed to Kill med Michael Caine.
Komedierna som släpps i veckan verkar båda hålla sig under bältet. Dirty Movie gör ingen hemlighet av vad det handlar om medan Cougars Inc. verkar något mer subtil med sin eskortfirma. Men gammal är äldst, eller hur man nu brukar säga. Köp Rob Reiners När Harry mötte Sally som släpps på blu-ray i stället.
Definitivt en av de filmer jag skrattat mest åt genom åren. Charlie Sheen gör sitt livs roll som Rambo-parodin Topper Harley som måste in och rädda några amerikaner från Saddams fångenskap.
De vanligtvis kunniga människorna på Silver ger Spring Lola det felaktiga namnet Lola springer i sin tablå, så jag kör på originaltiteln. Tom Tykwers tidsknycklande mästerverk, som gjorde en fortfarande potentiell superstjärna utav Franka Potente, är en riktig höjdare!
Du är inte en man förrän du suttit uppe en natt och sett Stanley Kubricks näst sista film på Kanal 5. Jag förväntar mig minirecensioner från samtliga Sveriges fjortisar på lördag.
”Bra” superhjältefilm som med basketspelaren Shaquille O’Neal. För att ingen ska sitta uppe i onödan menar jag ”bra” som i dålig. Av Kenneth Johnson som ligger bakom originalserien V.
Ville bara få dig att för en sekund tro att Sacha Baron Cohens toppfilm skulle gå på TV4+ en fredagsnatt. Det här verkar vara något hemskt där en gammal Shirley MacLaine regisserar sitt gamla själv.
Snälla snälla snälla snälla. Nu när SVT visar en av 00-talets fem bästa filmer MÅSTE ni passa på att se den. Jag vill inte spoliera en bokstav av handlingen i Jake Gyllenhaals genombrottsfilm, men om ni inte ser den hatar ni Patrick Swayze.
Bara för dig som haft ZTV ett tag och har blivit påtvingad filmen så många gånger att du sjunger med i kackerlackornas sånger. För övrigt ligger Jerry O’Connell idag helt oförtjänt med Rebecca Romijn (X-Men).
För en gångs skull ett intressant söndagskvällsval på TV4. Mycket bra regidebut av manusförfattaren Scott Frank (Out of Sight) där Joseph Gordon-Levitt (jag skriver fortfarande Tredje klotet från solen här bara för att jävlas) spelar toppstudenten som blir lurad att råna banken där han arbetar.
Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!
…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.
Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.
Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.
TCM 18:45 I sista minuten (1959)
En perfekt start på helgen. Hitchcocks mästerverk ser oskyldige Cary Grant jagas över USA fram till en oförglömlig final på Mount Rushmore.
TV6 21:00 Blade II (2002)
En av de bästa serietidningsfilmatiseringarna någonsin och ett undantag i en annars ganska kass filmserie. Guillermo del Toro tar framförallt med sig svärta och skapar en fantastisk actionskräckis.
TV4+ 23:50 Spartacus (1960) Stanley Kubricks mest underskattade film är kanske även hans mest lättillgängliga. Jag tycker den är fantastisk, helt i klass med Ben-Hur och Gladiator.
Apcool actionfilm från 1993 med Jean-Claude Van Damme. John Woos USA-debut är en våldsam historia om mänsklig jakt, och vi kan bara hoppas att han kommer tillbaka och gör något liknande igen.
Lärardrama från 1995 med Michelle Pfeiffer, som med Jerry Bruckheimer bakom producentspakarna känns mer som en typisk genrefilm än de flesta actionrökare. För oss som gillar att ställa in oss i ledet.
En av Stanley Kubricks bästa filmer vilket automatiskt gör den till en av de bästa filmerna någonsin. Perfekt tid på dagen att insupa detta science fiction-mästerverk från 1968.
Hyfsat nyligen bortgångna Michael Crichton skrev ju för sitt leverne men han regisserade även ett gäng av sina manus med blandat resultat. Här är det spännande med Michael Douglas från 1978.
Strålande brittisk thriller från 1995 och tillika Danny Boyles långfilmsdebut. Ewan McGregor skulle väl inte hamna på kartan före Boyles nästa film, Trainspotting, men denna är snäppet vassare.
Kevin Smiths mest genomarbetade film är hysteriskt rolig men kanske ändå inte den allra roligaste. Fantastisk bibelblandning av högt och väldigt väldigt lågt från 1999. Måste ses!
Strålande skräckuppföljare från 1997 som absolut inte bara klampar i samma fotspår som den första filmen. Se denna men inte längre (en fyra är dock på gång).
Även detta en film jag ännu inte sett men jag ska definitivt be någon kompis med Showtime spela in denna actionfilm från 1986. Jag skulle inte hört talas om den om den inte vore spektakulärt våldsam.
Ett familjeäventyr jag faktiskt inte har sett men som jag hört mycket gott om. Då det inte finns en chans i världen att jag är vaken innan halv åtta på annandagen får du se den åt mig.
Bra ungdomsfilm av Amy Heckerling som gjorde ännu bättre ungdomsfilmen Häftigt drag i plugget. Alicia Silverstone spelar blondinen som har mer bakom pannbenet än man kan tro, i en film som har mer bakom pannbenet än man kan tro.
Ny chans att se John Hughes kanske bästa film. Matthew Broderick har utstrålning större än Godzilla när han utnyttjar sin ”lediga” dag från skolan optimalt.
En av de bästa skräckfilmerna som någonsin producerats och självklart även en av de läskigaste. Det kommer aldrig komma en ny Stanley Kubrick och det finns bara en Jack Nicholson.
Eastwood visar verkligen upp vad han lärt sig av mästaren Leone och regisserar något som mest kan liknas vid en amerikansk spagettivästern. Geoffrey Lewis gör en helt strålande skurk och Clintan är elakare än vanligt, vilket uppskattas mycket.
En av de klart bästa musikalerna någonsin med coola skådespelare som John Savage, Treat Williams och Beverly D’Angelo. Flera låtar som är tidlösa och stabil regi av geniale Milos Forman. Inget man missar på annandagen.
Hollywoods mest lyckade missförstående av kinesisk kultur hittills. Kurt Russell regisseras för fjärde gången av John Carpenter i en magisk actionfest utan like.
Här är fortsättningen på listan med tips på bra skräckfilmer till jul, första delen publicerades igår. Om föregående del helt och hållet fokuserade på äldre filmer rivstartar denna med ett par nyare bidrag (första filmen är rentav väldigt ny):
7) Låt den rätte komma in. Tomas Alfredsson kommer helt säkert att skrivas in i historieböckerna för att ha gjort 2000-talets bästa vampyrfilm – förmodligen den bästa de senaste tjugo åren. Den har en härligt europeisk arthouse-känsla som påminner mycket om den som finns i många filmer från sextio- och sjuttiotalet och lever inte på några billiga ”hoppa till”-moment. Mycket snö och kyla – det är bra. Känns som en perfekt film för trettonhelgen.
8 ) Ravenous. Jag visste absolut ingenting om filmen innan jag såg den första gången och jag blev lagom knockad – inget mästerverk, men ack så underhållande. Den är numera en av mina nittiotalsfavoriter, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom västern och skräck är två av mina favoritgenrer. Lägg till en hälsosam dos svart humor, udda men bra musik, utmärkta skådespelare och ett fint vinterlandskap så har man en närmast perfekt film att se strax efter nyår (går även bra att se mitt på dagen).
9) The Shining. Något inte alla kanske känner till är att Stanley Kubricks film nominerades till två ”Razzie Awards”, för ”bästa” skådespelerska och regissör. Sedan dess har väl en del omvärderat filmen och numera kan man väl påstå att den tillhör klassikerna i genren. Det enda som saknas för den ska att nå samma höjder som ”Black Christmas”, som julskräckis, är att det inte finns några riktiga julattribut, men i övrigt har den allt som behövs: enslighet, Jack Nicholson, snö, kyla, blod, steadiecam-sekvenser och en labyrint. Passar ypperligt såväl under mellandagarna som dagarna efter nyår – om man som jag sett den många gånger är nyårsdagen perfekt.
10) Silent Night, Bloody Night. En ganska bortglömd och okänd skräckfilm med jultema som kom ut samma år som ”Black Christmas” (var jularna strax före 1974 dåliga?). Det är dock inte de enda likheterna mellan de båda; nej, de har bland annat telefonsamtalen, en sjuk mördare samt att alla mord sker i huset (har jag för mig i alla fall) gemensamt. Inte lika bra som den tidigare nämnda filmen, men har några fina stunder. Kan vara intressant att se någon dag efter mästerket, varför inte på kvällen annandag jul?
11) The Thing. John Carpenters bästa enligt många (jag tycker nog att ”Halloween” är snäppet bättre) och behöver väl inte någon utförlig presentation. Saknar definitivt inget när det gäller snö och kyla eller känsla av isolering och apokalyps. Har faktiskt en hel del gemensamt med Eugenio Martíns tidigare nämnda ”Horror Express”. Ett måste att se någon av kvällarna strax före nyårsafton.
12) The White Reindeer. En av ganska få finska skräckfilmer som gjort något större avtryck i filmhistorien. Men trots detta och trots priser i Cannes och Golden Globes är den tyvärr ganska bortglömd idag, vilket kan bero på att regissören (Erik Blomberg) vägrade sälja rättigheterna till en engelskspråkig remake. Jag har för mig att historien härstammar från en lappländsk folksaga om en ung kvinna som förvandlas till en vit ren för att kunna överfalla och döda män. Det är alltså en intressant blanding av vampyr-, varulvs- och wendigotemat. Mycket atmosfärisk med fint foto samt mycket snö. Passar väldigt bra framåt trettonhelgen.
För de som inte kan få nog av julskräckisar finns det så klart fler man kan se under denna högtid. Om man är mest intresserad av filmer med klart jultema finns Silent Night, Deadly Night (1984), som nämndes i första delen, och de fyra uppföljarna, fast helt ärligt är ettan klart bäst även om trean har ett visst intresse för oss som gillar ”New Hollywood” då Monte Hellman står för regin. Även den våldsamma och sjaskiga Don’t Open till Christmas (1984) eller den småroliga Santa’s Slay (2005) är sevärda.
Två filmer jag inte gillar jättemycket, men som många andra har som favoriter och som onekligen passar årstiden, är Gremlins (1984) och 30 Days of Night (2007).
Några andra filmer som är lämpliga dessa helgdagar är (alla innehåller inte snö och kom därför inte med i ”listan”): Roman Polanskis mästerliga Rosemary’s Baby (1968) och The Tenant (1976); Larry Fessendens något ojämna Wendigo (2001); Nicolas Roegs fantastiska Don’t Look Now (1973) som delar tema (sorgen efter ett barn som dött) med Marcello Aliprandis A Whisper in the Dark (1976), som är ojämn men sevärd, samt Aldo Lados Who Saw Her Die? (1972), som är mycket bra; vinterslashern Curtains (1983), som förutom några riktigt scener är lite seg; Arne Mattssons Mask of Murder (1985) med en trött Rod Taylor (ni vet han i ”Fåglarna” och ”Tidsmaskinen”) i huvudrollen och Christopher Lee i en väldigt liten roll; spanska skräckvästern Cut-Throats Nine (1972), som närmast kan beskrivas som en mycket våldsam och elak giallo i vintrig västernmiljö; samt slutligen Rob Reiners spännande Misery (1990) med James Caan som den hjälplösa stackars författaren som hamnar i Kathy Bates sjuka klor.
Är tacksam för tips på filmer som skulle passa in i denna kategori!
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
Senaste kommentarer