Har du sjukligt morgonpigga barn? Det här är din räddning. Jag har inte sett den själv men i vår recensent Joakim Helmbrants familj älskar man den. Och han påstår att han har barn.
Filmen som kanske är mest känd för att Whitney Houston och Mariah Carey inte kunde komma överrens om vem som skulle stå först på postern, så att det ena namnet fick stå precis lagom mycket lägre än det andra. Snyggt tecknat om Moses.
En riktigt vettig Wallander-film med Rolf ”Inte Krister Henriksson” Lassgård. Snyggt filmad av dansken Birger Larsen som i alla fall har pretentioner, till skillnad mot de som gör bulkvarianten.
Den enda Jesus-film du behöver se i påsk. Martin Scorsese regisserar Willem Dafoe som Kristus och Harvey Keitel som Judas, i en film som inte direkt togs emot med en öppen famn av kyrkan. Det där med att Jesus tvivlade på sig själv och kanske hellre ville vara en vanlig snubbe, var inte helt poppis.
Brandon Lee i en helt normal actionfilm, men tyvärr blev det ju inte många sådana vilket gör denna rejält sevärd. Powers Boothe stjäl som vanligt de scener han är med i.
Lysande tillfälle för en långmatiné med båda dessa äventyrsklassiker. Michael Douglas och Kathleen Turner har sådan kemi att filmduken närmast smälter.
Tom Hanks, Paul Newman, Jude Law och Daniel Craig i Sam Mendes moderna gangsterklassiker. Bland det snyggaste som gjorts i genren och det är bara att hoppas att Mendes gör något lika bra med Craig i nya Bond.
Jason Reitmans fantastiska dramakomedi med Ellen Page och Michael Cera är värd bra mycket mer än att styckas av fyrans nyheter och reklam. Hyr eller köp hellre detta mästerverk om ung graviditet.
Son Jim Caviezel och far Dennis Quaid talar med varandra över tidsgränsen via kortvågsradio. Film som inte gjorde mycket väsen av sig när den kom, men som fått upprättelse på video.
Precis på gränsen till vad man kan visa på svensk TV. Eli Roths uppföljare till sin egen jättesnackis är minst lika rå, men har lite mer glimt i ögat än sin föregångare. Mer om ungdomarna som slaktas för nöjes skull får ni i min DVD-recension.
Kul att se Michael Biehn i en huvudroll trots att världens svåraste berg inte automatiskt leder till världens bästa film. Men bergsklättring är nästan alltid bra på film, och så även här.
Michael Gough är död. Han blev 94 år gammal och var i princip aktiv ända in i det sista då han lånade ut sin röst åt en liten roll i Tim Burtons Alice in Wonderland så sent som förra året. Senast han faktiskt syntes på vita duken var i Sleepy Hollow från 1999, även den regisserad av Tim Burton. Det är väl även just från dennes filmer som Gough är mest känd, närmare bestämt som butlern Alfred i Batman och Batman Returns. Han repriserade även rollen i de ofta utskällda uppföljarna regisserade av Joel Schumacher.
Gough hade en lång karriär som varade över sju decennier, hundratalet filmroller och även en hel del TV. En trygg och skicklig brittisk karaktärsskådespelare som jag inte kan erinra mig ha sett göra en dålig prestation. För mig, som är sådär lagom förtjust i Tim Burton, ligger det närmare till hands att lyfta fram Dracula från 1958 där Gough spelar tredjefiol bakom legenderna Christopher Lee och Peter Cushing, utan att någonsin hamna i deras skugga. The Man in the White Suit från 1951, med bland andra Alec Guinness, är en annan kuriositet väl värd att titta närmare på.
Även om nyheten om hans bortgång knappast kom någon chock, har filmvärlden blivit lite fattigare.
Kevin Smith är ingen personlig favorit. Att han inte är en traditionellt ”bra” regissör, det vill säga att hans tidigare filmer mer eller mindre bestått i att han pekat kameran mot två personer som diskuterat Star Wars eller oralsex, har ingenting med saken att göra. Jag tycker att han är fyndig, hans stil har passat de historier han velat berätta, och dialogen har ändå alltid varit den verkligt stora behållningen, men hans ofta gränsande till barnsliga grabbighet har gjort att jag har tyckt att hans filmer känns som om de är gjorda för en skara av redan invigda.
I Cop Out gör han vad han själv kallar för sin första ”riktiga” film, och det är en oreserverad hyllning till barnförbjudna snutfilmer som kommer under 1980-talet som 48 timmar, Spanarna, Snuten i Hollywood och Dödligt Vapen. Det betyder att vi får en historia som bygger på att vi ska lära känna de två huvudkaraktärerna, att vi ska bry oss tillräckligt när de sitter och pratar nonsens, och att den medföljande storyn ska gen en ursäkt att ha en shootout i slutet.
Inledningsvis är jag inte riktigt med på tåget. Bruce willis är alltid Bruce Willis, men han verkar liksom gå på halvfart här. Tracy Morgan är ofta vansinningt rolig i 30 Rock, men här är det inledningsvis för tramsigt och gapigt för att jag ska ta det till mig. Efter kanske 10 minuter tar det sig dock, och jag måste säga att många scener i filmen fick mig att vrida mig av skratt. ofta är det inte heller de stora komiska scenerna som funkar bäst, utan de scener där vi ser att personkemin mellan Willis och Morgan verkligen klickar, och när regissören givit dem utrymme att improvisera fram scenerna. Uppbackade av ett skönt galleri av biroller, befolkade av Adam Brody, Kevin Pollack, Seann William Scott, Jason Lee med flera, så är det en film som aldrig blir tråkig, men som trots det aldrig riktigt lyfter.
Jag kommer nog att bli djupt impopulär om jag säger att det är Kevin Smiths bästa film, men det känns verkligen som en regissör som tar ett första försiktigt steg utanför pojkrummet (ja, OK, jag såg aldrig Jersey Girl, så jag kan ha fel om det, men jag pratar egentligen mest om hur det känns). Även om vi absolut känner igen hans stil är det en film som siktar lite högre, som vill vara lite mer än en dokumentation av när hans kompisgäng sitter och snackar. Hur som helst är det underhållande, bitvis rasande roligt, och även om A Couple of Dicks är en roligare titel så har jag svårt att se att filmen hade tjänat särskilt mycket på att behålla en titel som hade gett det amerikanska medelklassetablissemanget skrämselhicka.
Filmen rekommenderas för fans av Kevin Smith och 80-talets snutfilmer, men även den som inte räknar in sig i någon av dessa gruppper borde kunna finna en stunds god underhållning i filmen. Jag hade kul.
Titeln Vittne till ett krig låter som något sprunget ur en gammal moviebox. Det känns gammalt redan där och även om handlingen utspelar sig 20 år bakåt i tiden, är känslan aningen unken när Colin Farrel spelar Mark som åker ut på fotouppdrag i Kurdistan tillsammans med sin trogna vän. Där hemma väntar flickvänner, en av dem gravid och när Colin Farrels rollfigur återvänder ensam efter uppdraget börjar frågetecken hopa sig. Vad har hänt med hans vän? Varför svarar han inte på några frågor kring händelserna i Kurdistan och varför är han helt blåslagen? Flickvännens morbror Joaquin spelad av Christopher Lee kallas in för att hjälpa Mark bearbeta sina traumatiska minnen. En trip down memory lane som inte blir helt behaglig.
Problemet med Vittne till ett krig är att den stampar för länge på fläckar utan att röra sig framåt. Det är i slutet som filmen får en sorts ketchupeffekt och det finns en tanke med det upplägget, men därmed inte sagt att det blir sevärt. Cristopher Lee är den ende i filmen som levererar med bravur. Farrel får godkänt och sedan har vi ett helt gäng överspelande skådisar som förtar känslan av kvalité.
Blu-ray känns som ett felaktigt format att välja om du nödvändigtvis ska se den här filmen. Det finns alldeles för mycket brus med och tråkig yta och den högupplösta möjligheten gör sig icke påmind. Ljudmässigt klarar sig filmen med en del tunga scener som låter riktigt bra, dessutom är mixen helt klart bra.
Vittne till ett krig blir en axelryckning, ganska ointressant även om slutet har sina kvalitéer.
Tänk er tillbaka till det härliga 60-talet och den våg av italienska westerns som sköljde över filmmarknaden och som gav ett alternativt utseende på westernfilmen. Även om det fanns italo-westerns innan Leone gav sig i leken skedde en förändring som skulle komma att förändra synen på genren. Den vilda västern blev vildare, smutsigare och hjältarna hade ofta en mer tveksam agenda. The Good, The Bad & The Weird kommer sannolikt inte att revolutionera genren på riktigt samma sätt som Leones numera klassiska filmer men är ändå en vitamininjektion och liksom för 45 år sedan ser vi en slags förändring i westernfilmen.
Handlingen är mycket lätt att hänga med i. På ett tåg i Manchuriet sitter en man med nyckeln till potentiell förmögenhet i form av en karta, en förmögenhet som många under filmens gång kommer att få nys om och som de alla vill åt. Tåget rånas av den till synes tramsige småskurken Yoon Tae-goo, spelad av Kang-ho Song, mitt framför ögonen på den professionella mördaren och tjuven Park Chang-yi, spelad av Byung-hun Lee. Jakten drar igång och filmtitelns trio blir komplett när ”prisjägaren” Park Do-won, spelad av Woo-Sung Jung, dyker upp för att jaga ner den beryktade ”fingerkaparen” som Do-won är övertygad om att det är Park Chang-yi. De skyr inga medel i jakten på varandra och kartan. När sedan också ytterligare konstellationer av bovar och banditer samt den militära organisationen visar största intresse för skatten blir det alltmer riskabelt för samtliga inblandade och kulorna börjar vina kring deras huvuden.
Det slitna uttrycket ”inte en lugn sekund” passar mycket väl in på The Good, The Bad & The Weird där actionscenerna avlöser varandra i rasande takt. Det är också här den stora skillnaden mot sina europeiska sysslingar ligger, istället för att fokusera på panorerande tagningar över vida ökenlandskap till ljudet av Ennio Morricones alster har krutet lagts på att skapa fantasifulla, spektakulära och många gånger akrobatiska actionsekvenser. Filmen får en annan karaktär på det sättet och på samma gång som det är filmens styrka är det också anledningen till att omdömet hålls nere. De många och långa stridsscenerna tar udden av berättelsen och även om handlingen är tänkt att hållas simpel hade jag gärna sett att den fått lite större uppmärksamhet.
Sammantaget en mycket underhållande film med en stor portion humor, spektakulär action och som även visuellt har en del att erbjuda med fantasifullt kameraarbete i högt tempo men även med inslag av klassiska ökenlandskap. Regissören Kim Ji-woon lägger sin film i ett fack han kallar ”Kimchi-western”, en genre som uppenbarligen flörtar mycket med spaghettins dito men som också känns mer modern.
”Anyone who thinks we move in a post-racial society is someone who’s been smoking crack” - Spike Lee
The Boondocks öppnade sin tredje och sista säsong med en fejkdokumentär om hur Huey, Riley och Robert ”Granddad” Freeman reagerade när Barack Obama blev vald till president. Robert vill ha ett erkännande för alla sina år på barrikaderna (han har aldrig befunnit sig på barrikaderna), Riley tror att han kommer att kunna göra precis som han vill, leva sitt gangsterliv och om polisen kommer ringer han bara sin polare i Vita Huset. Den politiskt medvetne Huey, stämplad som inrikesterrorist som dragit sig tillbaka, är likgiltig. Omgivningens bestörtning är total, hur kan han vara likgiltig, allting har ju förändrats? Serien citerar aldrig Spike Lee som jag gör ovan, men andan vilar över hela avsnittet.
I ärlighetens namn gjorde South Park det här först. Serieskaparen Aaron McGruder sätter sin egen spinn på det, han tar aldrig ämnet till de extremer som Matt och Trey regelmässigt gör, och hans perspektiv är utstuderat afroamerikanskt. Det gör att Boondocks känns tillräckligt annorlunda och fräsch även när den så uppenbart stjäl. Blandningen av politisk medvetenhet, musik, anime, kung fu och (afro-) amerikansk populärkultur är vildare och spretigare än någonsin, men det är också minst lika roligt som det var i de två första säsongerna. Satiren är även den intakt, om inte till och med snäppet skarpare än tidigare. Många är de som får sig en släng av sleven - tydligen är jag inte ensam om att avsky will.i.am och Black Eyed Peas, men jag ska låta er upptäcka hans hyllningslåt till Obama själva.
Eller förresten, här är will.i.am feat. Thugnificent i ”Dick Riding Obama” (notera George Clooney som dansar i videon). Jag kan inte sluta skratta åt det här:
Efter en något kontroversiell avslutning av andra säsongen (serien anklagade TV-kanalen BET, Black Entertainment Television för att vilja förstöra svarta människor i Amerika) verkade det ett tag osäkert om serien skulle komma tillbaka alls, men nu är den alltså tillbaka med full kraft. Än så länge har amerikanerna fått 6 avsnitt av den tredje säsongen, men jag har inte kunnat hitta någon information om när vi får se den här i Sverige. Jag föredrar dock att se den ocensurerad på DVD. Jag rekommenderar er alla att se den - så här smart, rolig och cool TV är det nämligen alldeles för ont om.
I am the stone that the builder refused
I am the visual, the inspiration that made Lady sing the Blues
I’m the spark that makes your idea bright
The same spark that lights the dark so that you can know your left from your right
I am the ballot in your box, the bullet in the gun
The inner glow that lets you know to call your brother ”son”
The story that just begun, the promise of what’s to come
And I’m-a remain a soldier ’til the war is won
-Judo flip, chop chop chop…
Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!
…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.
Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.
Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.
Eli Roths debutfilm är en ojämn historia som underhåller. Både blodigt och roligt när ett köttätande virus attackerar några ungdomar i den klassiska skräckmiljön – en stuga i skogen.
Osvenskt rolig komedi med Björn Kjellman, Helena af Sandeberg och Per Morberg. Om hur svårt det är att göra film när dina tyska finansiärer förväntar sig porr. Se den och förundras över att den inte finns utgiven på DVD ännu.
Kanske inte världens bästa starttid och lider du av sömnlöshet är inte denna fartfyllda brittiska ungdomsfilm botemedlet. Uppföljaren Adulthood kom 2008.
Jag kände inte igen den svenska titeln på nyligen bortgångne John HughesSixteen Candles. Molly Ringwald är kär i skolans snyggaste kille men är förföljd av skolans töntigaste. Inte riktigt så bra att man vill se den två gånger samma kväll, men nästan.
Inte riktigt lika bra som filmen Stephen Chow följde upp denna med, Kung Fu Hustle, men ändå en riktigt underhållande och originell film. Jag tänkte tipsa om Bend It Like Beckham men helgen är för kort för två fotbollsfilmer.
Kevin Smiths andra film är inte lika bra som debuten Clerks men likväl ett måste. Jason Lees genombrott och ett uppvaknande för dig som fortfarande tror att Ben Affleck är en tråkig skådis.
Vansinnigt cool komedi med Joaquin Phoenix och Ed Harris. Elwood säljer droger och stöldgods på en amerikansk militäranläggning i Västtyskland 1989. Ni skrattar redan.
Läckert ungdomsdrama från 1999 (också känt som tiden då Doug Liman fortfarande kunde göra bra film). Se Katie Holmes vara angenämt långt från förhållandet med Tom Cruise.
Oerhört romantiskt, relativt bra. Richard Gere spelar Zack Mayo som börjar på en kadettskola och blir förälskad i den där personen Debra Winger spelar. Skön musik som så ofta i denna typ av filmer.
Bästa filmen i serien (har dock inte sett den helt färska fyran av samma regissör). De bästa splattereffekterna någonsin när ungdomar återigen försöker lura döden.
Här är fortsättningen på listan med tips på bra skräckfilmer till jul, första delen publicerades igår. Om föregående del helt och hållet fokuserade på äldre filmer rivstartar denna med ett par nyare bidrag (första filmen är rentav väldigt ny):
7) Låt den rätte komma in. Tomas Alfredsson kommer helt säkert att skrivas in i historieböckerna för att ha gjort 2000-talets bästa vampyrfilm – förmodligen den bästa de senaste tjugo åren. Den har en härligt europeisk arthouse-känsla som påminner mycket om den som finns i många filmer från sextio- och sjuttiotalet och lever inte på några billiga ”hoppa till”-moment. Mycket snö och kyla – det är bra. Känns som en perfekt film för trettonhelgen.
8 ) Ravenous. Jag visste absolut ingenting om filmen innan jag såg den första gången och jag blev lagom knockad – inget mästerverk, men ack så underhållande. Den är numera en av mina nittiotalsfavoriter, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom västern och skräck är två av mina favoritgenrer. Lägg till en hälsosam dos svart humor, udda men bra musik, utmärkta skådespelare och ett fint vinterlandskap så har man en närmast perfekt film att se strax efter nyår (går även bra att se mitt på dagen).
9) The Shining. Något inte alla kanske känner till är att Stanley Kubricks film nominerades till två ”Razzie Awards”, för ”bästa” skådespelerska och regissör. Sedan dess har väl en del omvärderat filmen och numera kan man väl påstå att den tillhör klassikerna i genren. Det enda som saknas för den ska att nå samma höjder som ”Black Christmas”, som julskräckis, är att det inte finns några riktiga julattribut, men i övrigt har den allt som behövs: enslighet, Jack Nicholson, snö, kyla, blod, steadiecam-sekvenser och en labyrint. Passar ypperligt såväl under mellandagarna som dagarna efter nyår – om man som jag sett den många gånger är nyårsdagen perfekt.
10) Silent Night, Bloody Night. En ganska bortglömd och okänd skräckfilm med jultema som kom ut samma år som ”Black Christmas” (var jularna strax före 1974 dåliga?). Det är dock inte de enda likheterna mellan de båda; nej, de har bland annat telefonsamtalen, en sjuk mördare samt att alla mord sker i huset (har jag för mig i alla fall) gemensamt. Inte lika bra som den tidigare nämnda filmen, men har några fina stunder. Kan vara intressant att se någon dag efter mästerket, varför inte på kvällen annandag jul?
11) The Thing. John Carpenters bästa enligt många (jag tycker nog att ”Halloween” är snäppet bättre) och behöver väl inte någon utförlig presentation. Saknar definitivt inget när det gäller snö och kyla eller känsla av isolering och apokalyps. Har faktiskt en hel del gemensamt med Eugenio Martíns tidigare nämnda ”Horror Express”. Ett måste att se någon av kvällarna strax före nyårsafton.
12) The White Reindeer. En av ganska få finska skräckfilmer som gjort något större avtryck i filmhistorien. Men trots detta och trots priser i Cannes och Golden Globes är den tyvärr ganska bortglömd idag, vilket kan bero på att regissören (Erik Blomberg) vägrade sälja rättigheterna till en engelskspråkig remake. Jag har för mig att historien härstammar från en lappländsk folksaga om en ung kvinna som förvandlas till en vit ren för att kunna överfalla och döda män. Det är alltså en intressant blanding av vampyr-, varulvs- och wendigotemat. Mycket atmosfärisk med fint foto samt mycket snö. Passar väldigt bra framåt trettonhelgen.
För de som inte kan få nog av julskräckisar finns det så klart fler man kan se under denna högtid. Om man är mest intresserad av filmer med klart jultema finns Silent Night, Deadly Night (1984), som nämndes i första delen, och de fyra uppföljarna, fast helt ärligt är ettan klart bäst även om trean har ett visst intresse för oss som gillar ”New Hollywood” då Monte Hellman står för regin. Även den våldsamma och sjaskiga Don’t Open till Christmas (1984) eller den småroliga Santa’s Slay (2005) är sevärda.
Två filmer jag inte gillar jättemycket, men som många andra har som favoriter och som onekligen passar årstiden, är Gremlins (1984) och 30 Days of Night (2007).
Några andra filmer som är lämpliga dessa helgdagar är (alla innehåller inte snö och kom därför inte med i ”listan”): Roman Polanskis mästerliga Rosemary’s Baby (1968) och The Tenant (1976); Larry Fessendens något ojämna Wendigo (2001); Nicolas Roegs fantastiska Don’t Look Now (1973) som delar tema (sorgen efter ett barn som dött) med Marcello Aliprandis A Whisper in the Dark (1976), som är ojämn men sevärd, samt Aldo Lados Who Saw Her Die? (1972), som är mycket bra; vinterslashern Curtains (1983), som förutom några riktigt scener är lite seg; Arne Mattssons Mask of Murder (1985) med en trött Rod Taylor (ni vet han i ”Fåglarna” och ”Tidsmaskinen”) i huvudrollen och Christopher Lee i en väldigt liten roll; spanska skräckvästern Cut-Throats Nine (1972), som närmast kan beskrivas som en mycket våldsam och elak giallo i vintrig västernmiljö; samt slutligen Rob Reiners spännande Misery (1990) med James Caan som den hjälplösa stackars författaren som hamnar i Kathy Bates sjuka klor.
Är tacksam för tips på filmer som skulle passa in i denna kategori!
Kevin Smith är ingen personlig favorit. Att han inte är en traditionellt ”bra” regissör, det vill säga att hans tidigare filmer mer eller mindre bestått i att han pekat kameran mot två personer som diskuterat Star Wars eller oralsex, har ingenting med saken att göra. Jag tycker att han är fyndig, hans stil har passat de historier han velat berätta, och dialogen har ändå alltid varit den verkligt stora behållningen, men hans ofta gränsande till barnsliga grabbighet har gjort att jag har tyckt att hans filmer känns som om de är gjorda för en skara av redan invigda.
Titeln Vittne till ett krig låter som något sprunget ur en gammal moviebox. Det känns gammalt redan där och även om handlingen utspelar sig 20 år bakåt i tiden, är känslan aningen unken när Colin Farrel spelar Mark som åker ut på fotouppdrag i Kurdistan tillsammans med sin trogna vän. Där hemma väntar flickvänner, en av dem gravid och när Colin Farrels rollfigur återvänder ensam efter uppdraget börjar frågetecken hopa sig. Vad har hänt med hans vän? Varför svarar han inte på några frågor kring händelserna i Kurdistan och varför är han helt blåslagen? Flickvännens morbror Joaquin spelad av Christopher Lee kallas in för att hjälpa Mark bearbeta sina traumatiska minnen. En trip down memory lane som inte blir helt behaglig.
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
Senaste kommentarer