Blogg :: dvdforum

Hemma efter en lång flygtur. Jisses, jag hade nästan glömt hur jobbigt det är att flyga. Jag hade egentligen tänkt slänga iväg ett inlägg innan detta, men eftersom det varit så stressigt på sistone har det inte kunnat bli något förrän nu. Det blir alltså ett ganska fett inlägg.

På lördagen for vi till Santa Barbara. Vi hade redan varit där en gång tidigare, men vi gillade staden, så vi utforskade ännu mer. Vi besökte en väldigt fin pir och bara njöt av staden i sig. Det fanns en hel del fina butiker och det var bra väder, så bättre kunde det inte bli.

På söndagen gick vi upp lite tidigare, för att få tid att hyra surfbrädor på Surf-n-Wear’s Beach House. Vi hyrde två våtdräkter och två brädor för en halvdag, innan vi drog ner till Leadbetter Beach. Tyvärr var det inte många bra vågor. Det blåste inte särskilt mycket, men de vågor som kom dög för nybörjare som jag och brorsan. Faktum är att det gick riktigt bra. Ett flertal gånger lyckats jag stå upp på brädan och faktiskt åka med vågen. Även om vädret var dåligt, jag var oerfaren och vågorna var futtiga och lite för nära själva stranden, var sekunderna då man faktiskt stod på brädan något alldeles särskilt.

Vi återvände hem till Oakwood Toluca Hills i Hollywood. På måndagen åkte vi till CityWalk vid Universal Studios och tog en korv på Pink’s. Sedan for vi till Citadel Outlets, innan vi, i princip, for till LAX, för att ta planet hem.

Nu är jag hemma. Klippiga berg ersätts med grantäckta kullar. Amerikas platta land ersätts med Sveriges ojämna. Det har nyss regnat. Vi är i Stockholm. Visst, vi är tillbaka, det är samma grej igen och kanske känns kontrasten alltför stor mellan ”det glamorösa Hollywood” och lilla Sollentuna, men det är hemma. Faktum är att inte ens palmer och varmt väder riktigt slår känslan av ens eget hem. Kanske kan det ses som att man är tillbaka till det alldagliga, det tråkiga, men det är hemma.

Det var med sorg, men även med lycka, man for från Los Angeles. Att ha fått njuta av en månad i denna stad blir utan tvekan ett minne för resten av livet. Att få gå på en väldigt bra filmkurs och få träffa flera nya vänner där var ett stort nöje, men att få ta del av Kalifornien som stat (och till och med delar utanför) var även det en underbar del av resan och jag har egentligen ingen annan att tacka än mina föräldrar. Utan deras engagemang och initiativ skulle detta nog inte ens ha blivit påtänkt.

Tack alla som följt inläggen. Förhoppningsvis hörs vi kanske igen, på Movie Burger eller dvdforum. Klart, slut. Hörs med er.

Sista dagarna på filmskolan. I torsdags fick vi klippa ihop filmerna. Vi fick åtta timmar på oss och det var ett hektiskt klippande, men jag blev nöjd med resultatet. Min andra film heter Vision (lagom små-cheesy, men se filmen och ni förstår hur snitsigt det är) och jag tackar allra främst skådespelarna, som gjorde ett fenomenalt jobb.

På den sista dagen, en fredag, var det screening. Alla gäster (däribland mina föräldrar) var där för att se alla filmer. Jag kände glädje och iver för att se alla vänners filmer, men när man slutligen såg sin alldeles egna film komma upp på skärmen, i biosalongens mörker och tystnad, det var en känsla som inte alls, på något sätt, går att få ner i ord. Det var som om jag på något sätt lyckats ändå. Det är inte Oscars-galan, det är inte en riktig biovisning, men att ha kommit så långt som att skriva ner en idé på papper, få fram en berättelse, gå igenom en lång och intensiv inspelning och försöka föra samman alla dessa scener i klipprummet och göra en film som faktiskt uppskattas, ja, inga ord finns. Applåder låter som allra högst när det gäller en själv, givetvis, men när skärmen klipp till svart och filmen är över, kan jag inget annat känna än stolthet. Jag har haft nöjet att få göra film på Universal Studios i Hollywood, Los Angeles, USA, och oj, vilken tur det har varit.

Nu är filmskolan slut. Efter att ha tagit farväl av skådespelare, såväl som klasskamrater och direktören, kan jag inte annat göra än andas ut och hoppas på att man ser de flesta igen. Jag och Brian har redan snackat om en tur till Sydkorea (där Brian kommer ifrån) och det är otroligt hur många kontakter man fått, på tre veckor som verkligen bara svept förbi på sekunder. Allt (biobesöken, The Groundlings, lektioner, inspelningar och så vidare) kunde ha hänt igår. Så känns det.

Vad händer nu då? Alla åker hem. Jag tror att jag och min bror är de eleverna kvar på hotellet. Vi ska åka till Santa Barbara, sova där en natt, förhoppningsvis (och äntligen) hinna med surfning. Efter tre underbara och uppdrivna veckor vill jag bara ut och testa vågorna.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Igår kom jag och min familj hem från en liten tripp till San Diego. Det var mycket kul och vi hann besöka San Diego Zoo, ett av världens största zoon, med deras beryktade jättepandor.

Idag spelade vi in den andra och sista kortfilmen. Den får vara max fem minuter och för att få så mycket som möjligt filmat, krävdes det att vi arbetade i högt tempo. Jag hade drygt 10 olika scener och ett flertal tagningar, men det gick bra. Tyvärr gick kameraassistenten med filmrullen i solsken, så vi är fortfarande osäkra om en del av rullen blivit exponerad av solen. Sedan var vi ganska nära att förlora andra rullen, men allt löste sig och gick ack, så bra, så det var inga problem. Tillsammans med ett bra arbetslag, skådespelare och lärarassistent, gick allt som smort.

Filminspelning är väldigt kul och väldigt uttröttande. Även om våra inspelningar knappast är av äkta Hollywood-klass, är det sannerligen inte så glamoröst och lätt som det framställs. Det tål dock att sägas att det är kul och det är nog som allra, allra roligast när man i slutet sitter där, i Universal Studios filmvisningsrum, och får se på sitt eget verk uppe på vita duken. Vare sig det är för två timmar eller bara för några futtiga minuter, är det just den stunden som är något alldeles, alldeles speciellt. När det går upp för en att det faktiskt, i slutändan, var mödan värt. Nåväl, hörs med er.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Efter ännu en casting, som faktiskt var ännu mer outhärdlig än första, står vi inför första inspelningarna av projekt nummer 2-filmerna. Idag spelade vi in Giulia och Brians filmer, på måndag blir det min och Pedros. Det är grymt slitsamt att göra film. Det är grymt kul, men det är också grymt slitsamt.

Vi har redigerat klart våra förra filmer. Jag blev nöjd med min kortfilm. Förhoppningsvis lägger jag upp rullen snart, så fort jag får lägga vantarna på en egen DVD-kopia.

Idag var jag och familjen och såg The Other Guys (2010). Grymt kul film, i sann Ferrell och McKay-anda. Eftersom vi såg den på premiären, så kom Adam McKay och Chris Henchy förbi (filmens regissör och manusförfattare) för ett litet försnack. Grymt uppskattat. För övrigt bra film, kanske hostar upp en recension sen.

För övrigt en jobbig vecka, men väldigt lärorik och kul. På måndag spelar jag in min kortfilm, en film som nu får vara helt i färg (förra var i svartvitt) och runt fem minuter lång (förra behövde ligga på drygt en-tre minuter). Nu i helgen ska jag försöka surfa och eventuellt åka till San Diego. Det kommer bli kul! Kaliforniens värme och palmer fråntar dock ej faktumet att man börjar sakna Sveriges gröna kullar, men jag överlever. Hörs!

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Jag har varit ganska dålig på att uppdatera. Det har, minst sagt, varit väldigt körigt och jag ska försöka sammanfatta det mesta, så det blir lättläst och inte alltför tråkigt.

Torsdagen var en lång dag. Hela kvällen gick åt casting till våra kortfilmer. Jag fick fyra skådespelare, fast jag egentligen behöver tre, men jag löser det där på något sätt. Efter en lång dag, gick jag och brorsan hem vid 22:00 eller något.

Fredagen gick åt filminspelning. Först spelade vi in Giulias blodiga kortfilm, sedan Brians tankfulla rulle. Till första filmen skötte jag ljus och diverse, men eftersom den rollen, i stort sett, är obefintlig under kortfilmsinspelning, består den rollen mest av att hålla upp filmklappan och se på. Lång, het dag på Universal Studios bakgård, mer specifikt på Mexico/Västern-studion. Det är en av Universal Studios äldsta studios, närmare 50 år, och mycket var fallfärdigt och skört. Desto mer Västern, alltså.

På lördagen var det tänkt att vi skulle till Santa Monica med resten av eleverna, men på grund av komplikationer och för att vi ville sova ut på morgonen, så blev det inget. Det var dessutom dåligt väder. Jag ångrar det dock lite, men vi tog en sväng till legendariska Norman’s Rare Guitars (T-shirts från den butiken finns i bland annat Spinal Tap (1984) och Forgetting Sarah Marshall (2008)), såg alla schysta gitarrer och snackade lite med självaste Normans son. Vi hann med lite snack om Jimi Hendrix och annat, innan vi drog vidare till en skivbutik och vidare till Griffith Park och dess Griffith Observatory, där Ung rebell (1955) spelades in. Väldigt vacker kväll och väldigt fin utsikt över Los Angeles.

På söndagen drog vi med skolan till Universal Studios. Oerhört varmt och oerhört utdraget. Säkert alla människor i Los Angeles hade valt att dra till Universal Studios samma dag. Vi hann inte med överdrivet mycket på grund av köerna, så vi funderar på att komma tillbaka en vardag, fast med föräldrarna. Efter en väldigt lång dag, kom vi hem och såg på South Park (1997) och det finns sannerligen inget bättre.

Imorgon spelar jag in min kortfilm. Jag har en person för mycket, vet inte hur min sista skådespelare ser ut och har stött på en del andra komplikationer, men det kommer nog, utan tvivel, bli hur kul och lärorikt som helst. Nåväl, trots alla intryck som väntar tills imorgon, är min hjärna och min kropp alldeles för trött för att arbeta just nu, en het, sen kväll i norra Hollywood.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Eftersom gårdagen var så slitsam, blev det tyvärr inget inlägg. Det är, som sagt, ett väldigt intensivt program, där vi fått pitcha idéer inför gruppen och testat på kamerornas olika funktioner. Idag var vi på Universal Studios bakgård, mer specifikt i en studio som skulle föreställa ett New York-aktigt litet centrum, samma ställe där den berömda bilscenen spelades in i Tillbaka till framtiden (1985), innan hela stället brann ner för drygt två år sedan. Studion vi spelade in i var, således, ganska ny. Vi fick testa på att ändra exponering och fokus, såväl som att byta linser. Det är dock bara en liten del av all den kunskap man måste ta del av, för att fatta hur en sån här kamera fungerar. När man jämför med en enkel videokamera, är det ett evigt fix att få igång en filmkamera. Filmkameran är mer av en riktig maskin, än vad videokameran är. Även om videokamera givetvis är mycket enklare, så är det väldigt användbart att kunna grunderna.

Efter en lång lektion på bakgården, hade vi lektioner med tidigare nämnda Ron Stacker Thompson och Nick Sivakumaran, men även redigeringslektioner med ej tidigare nämnda Tim Greenwood (som tidigare medverkat i produktioner av Forrest Gump (1993) och Jurassic Park (1994). Även om jag har ganska stor erfarenhet av redigering och vi ännu enbart hunnit med självaste grunderna, så är det roande och lärorikt, då jag inte använt Final Cut tidigare. Hursomhelst var det en härlig dag med gänget och imorgon lär det bli ännu roligare (och antagligen ännu mer ansträngande). Det är nämligen då vi har casting och väljer vilka skådespelare vi är intresserade av att ha i den första kortfilmen vi gör. Det innebär alltså en heldag, från 09:00 till 21:00. Det blir nog kul. Nåväl, mer om det sen.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Första dagen, mina vänner, var något alldeles särskilt. Fast egentligen inte, när jag tänker efter. ”Första dagen” i alla typer av sammanhang är oftast ganska lika, vare sig det är första dagen i grundskolan, gymnasiet eller något helt annat. Man känner oftast ingen och är på egen vift, innan man krampaktigt skapar små vaga kontakter med folk, som sedan kanske blommar upp i en vänskap. I morse gick vi upp, en tidig och disig Los Angeles-morgon, och gick upp till en parkering kallad ”the car wash park”, ganska nära norra klubbhuset i området kring hotellet Oakwood (där vi alla bor), och bekantade oss med andra ungdomar på lägret. I denna ganska stora gröt av människor, bildade jag och brorsan snart ett gäng att hänga med, innan vi direkt splittrades och blev ensamma igen. Det var nämligen dags för de specifika grupperna, där jag hamnade i G-sektionen, med en plätt andra som går samma kurs, det vill säga att göra film, med riktig film.

Det var mycket lärorikt. Även om det givetvis var lite knackigt i början med att lära känna alla och, på riktigt, få ett bra flyt på engelskan, så var det mycket kul att lära känna nytt folk, som alla är intresserade i precis samma sak som jag. Låt mig berätta, det var längesen (rättelse: det har aldrig någonsin hänt) att jag stött på tjejer i min ålder som exempelvis gillar Stanley Kubrick. Nu har jag inte gått igenom korridorerna och frågat alla tjejer på mitt gymnasium hemma i Sverige, men det är ytterst sällsynt. Det är egentligen inte överdrivet vanligt bland killar, heller. Vi hade folk som gillade Quentin Tarantino, folk som älskade Avatar (2009) och mycket mer. Vi hade långa lektioner där vi gick igenom allt från kameraarbete med Arriflex-kameror (med en skön lirare nämnd Kelly) och givande lektioner om filmskapande och historieberättande med en viss Ron (som gjort en del jobb här och var, som exempelvis assisterande producent till En värsting till syster 2 – Redo att synda igen (1993) (varför har de så idiotiska svenska titelöversättningar? Sister Act 2 låter åtminstone helt okej.). Vi åkte även runt på Universal Studios bakgård och såg alla studios (från gamla västern-scener, till New York och Europa), alla studios som vi kommer få spela in själva på sen. Oerhört häftigt, det ser jag verkligen fram emot.

Hursomhelst var det en enormt givande, men lång och ansträngande dag. Många nya ansikten och olika personligheter, som jag förhoppningsvis får ta mer del av imorgon, andra dagen på New York Film Academy i Hollywood, Los Angeles.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Idag fick jag och brorsan se alla andra elever på kursen. Alla möjliga ungdomar, från alla möjliga sorters länder, alla samlade i en enda stor sal. De som ville fick äta middag där, medan filmkursens övre makter gick genom alla regler och diverse inför kursen. Alla var spända och oerhört laddade inför kursens kommande tre veckor. Jag fick för övrigt reda på att det är två och inte tre filmer (som jag skrev i något tidigare inlägg) filmer vi ska göra, men vad gör det?

Innan detta hände, gick vi och registrerade oss (och fick därmed stöta på alla lägerledare på stället) och det var en drös mycket trevliga och (och som det oftast är med amerikanare) pratsamma människor. Vi fick skriva på en del papper och ta med en pärm med schema och annan info som har med själva filmskaparkursen att göra.

Väl på samlingen fanns folk från såväl filmskapar- som skådespelarkursen. Jag vet inte riktigt om manusförfattarna och datorspelseleverna var där, men vad jag vet är att det var en stor drös människor. Lägerledarna var mycket roliga och trevliga och Benjamin Morgan, han som håller i hela grejen, var väldigt härlig som person och bjöd på många skratt. Hursomhelst fick vi en rundtur på hela hotellområdet (som vi egentligen lärt känna i och med att vi bott här i drygt en vecka), men det behövdes. Det såg ut att vara många trevliga personer här (även om jag knappast fick chans att lära känna allihop), förhoppningsvis lär vi känna de flesta bättre imorgon. Imorgon ska vi upp tidigt, den första skoldagen, och det kommer nog bli hur kul som helst. Ni får ha det så bra, så hörs vi.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.

Tillbaka från en lång tur. Vi åkte och såg Santa Barbara, Carmel och San Francisco och åkte sedan ner till Las Vegas och spenderade lite kvalitetstid där. Vi bodde på Caesars Palace. Det var grymt kul.

Imorgon får jag träffa hela gänget som jag kommer gå kursen med. Det kommer bli väldigt intressant och (förhoppningsvis och troligtvis) väldigt kul. Förlåt för ett kort inlägg, men vi hörs sen!

Idag var en lugn dag. Vi badade lite i Malibu, spanade in ett par grymma vågor, influerades av andra surfare… Vi borde verkligen ta och börja surfa själva snart. Vädret var bra, typiska Los Angeles-solen var framme, allt var på topp. Inte lika sprängfull strand som i Venice, heller. Sen tog vi en titt på Chateau Marmont, det beryktade hotellet där bland annat John Belushi dog, där Jim Morrison slog ryggen då han försökte ta sig in i sin lägenhet genom fönstret och där Led Zeppelin åkte motorcykel genom lobbyn. Mycket har hänt där och det var kul att ta del av dess mystik.

Imorgon drar vi till Santa Barbara och därifrån till Carmel. Planen är att åka till San Fran och sen vidare till Las Vegas och tillbaka till Los Angeles, kanske via San Diego. Förhoppningsvis hör jag av mig, kanske inte. Ha det bra, så hörs vi sen.

Detta inlägg finns även tillgängligt här.