Vad har TV-serierna LOST, Millennium, FlashForward och Warehouse 13 gemensamt med (500) Days of Summer och David Finchers Fight Club? Jo, alla innehåller referenser till eller låtar av ett av mina absoluta favoritband – Pixies*.
Det är klart, massor med filmer innehåller massor med musik och referenser till sånt som skaparna gillar, vad är det som gör just Pixies så speciella?
Jo:
De är ett relativt obskyrt band – många känner till dem, men det är ändå relativt få som faktiskt lyssnar på dem.
De hade ett ganska unikt sound, som vid den tiden (slutet av 1980-talet, början av 1990-talet) tjänade som ett enormt stort inflytande på många av den tidens största band. Nirvanas Nevermind är ett exempel, en skiva där bandet medvetet försökte kopiera Pixies blandning av punkiga gitarrer, poppiga melodier och dynamiska låtstruktur.
Deras texter – bandet (främst då sångaren Black Francis) skrev om UFO, ESP, spöken, rymdvarelser, past-life regression, självmord, sadomasochism och surrealism och han behandlade ämnen som miljöförstöring, religion, knark, tonårsångest, feminism, rasism med mera. Grejen är att texterna är underhållande och mångbottnade, och att de av förklarliga skäl gör sig extra bra i scifi-sammanhang.
Deras image har alltid varit att de är väldigt ”vanliga” i sin framtoning, väldigt få divalater och strul, även om det naturligtvis fanns konflikter och annat som gjorde att de blev så kortlivade (första gången). De är inte heller kända som några ”stora” musiker, men det hindrade dem aldrig från att göra grym musik.
De är helt enkelt jävligt coola, och med tanke på att alla som faktiskt har hört dem verkar gilla dem så är det märkligt att de inte blev större. Kanske är det en del av tjusningen? Jag vet inte, men jag älskar att leta upp referenser till dem, lika mycket som vissa serieskapare verkar gilla att slänga in dem. Om ni inte känner till Pixies ska ni lyssna på skivan ”Doolittle” från 1989. Det kanske tar ett par lyssningar innan den ”sätter sig”, men när man väl kommit så långt finns där inte en dålig låt.
/AKz
P.S.
Det har gjorts en del usla covers på Pixies-låtar, men den här är det enskilt värsta jag hört. Pretentiöst, fånigt, bortser helt ifrån den humor som finns i ”Monkey gone to Heaven”, och allmänt trist. Den här covern kan dra åt helvete!
D.S.
När man har en liten bebis hemma är det (som med alla andra intressen) svårt att få tid till att titta på film. När Lily var alldeles nykläckt var det inte så svårt. Hon sov mest hela tiden och vi tittade på film ganska ofta. Hon hade ett stort närhetsbehov och sov på någon av oss medan vi hade mysiga filmkvällar.
Nu är hon 6 månader och vill absolut inte ligga och gosa i famnen, det ska vara full rulle hela tiden! Så på dagarna blir det inte mycket till filmtittande. Men damen slocknar runt 20 varje kväll. Då har vi massor med tid! Eller?
Av någon anledning har det blivit mindre och mindre film här hemma. De få timmarna vi har över på kvällen ägnas åt annat istället. Min sambo spelar TV-spel och jag tittar på TV-serier. Eller så tittar vi på TV-serier tillsammans.
Jag har ingen aning om hur många serier vi har plöjt igenom de senaste månaderna, men det är många! Vi har bland annat sett alla avsnitt av How I Met Your Mother. Och nu är vi inne på Band of Brothers på Blu-ray. Herregud vilken serie! Bild & ljud är ju alldeles fantastiskt!
När sambon nördar sig med tv-spel tittar jag på Hell’s Kitchen, Cougar Town (det är så sjukt kul!), LOST, Grey’s Anatomy, America’s Next Top Model, American Idol… osv, osv.
Det är ju så kul med serier. Och det går att pausa utan att man känner att upplevelsen förstörs. TV-serier har tagit över filmen. Här i vårt hus i alla fall. Men vi har en lång ”att-se-lista” med filmer, och vi får nog ta oss i kragen snart innan den blir alldeles för lång.
Det är nästan orättvist. Hade Mad Men varit en bil hade den varit en monstertruck – ni vet en sån där som kör över, krossar och gör vrak av andra stackars bilar. Hade den varit skolungdom hade den varit en typisk mobbare, en stor och stark jävel som spöar upp de mindre ungarna för att han kan, som tar deras lunchpengar för att köpa godis för, och som dessutom av någon anledning verkar ha massor med kompisar.
Säsong 3 av serien har precis släppts på BD, och jag fick mitt exemplar i förra veckan. Jag har spenderat helgen med att plöja säsongen och se så mycket som möjligt av de runt 20 kommentarsspåren som Matthew Weiner och hans medarbetare bjuder oss på. Det är uppenbart att de som arbetar med serien överlag är ett lyckligt gäng, de är glada att arbeta på TV:s bästa serie, de arbetar för två bolag (TV-kanalen AMC och Lionsgate) som lämnar dem i fred och låter dem göra sitt jobb, och det gör att de kan fokusera sin energi på att göra en så bra serie som möjligt.
…och det är här orättvisan kommer in. Skaparna bakom Mad Men tar nämligen denna frihet och gör en serie som går utanpå ALLT som går på TV just nu. När det blir dags att dela ut priser – Emmys, Golden Globes, vad det nu kan vara, så kommer serien att sopa rent. De har det bästa dramat, de bästa skådespelarna, det snyggaste fotot, de smartaste författarna, bästa designen, vackraste kvinnorna… det är helt enkelt inte rättvist mot andra TV-serier. Det kan vara serier som äntligen når sin slutpunkt efter sex år av spekulationer och mysterier, det kan vara TV:s mest karismatiske surkart i mediets mest formelbundna medicinska deckarserie eller Glenn Close i en roll hon är född att spela. De har inte en chans. Mad Mens återhållna drama, lågmälda humor (ja, inte i det mer ”raconteur”-artade avsnittet ”Guy walks into an Advertising Agency”, men det ska jag låta er upptäcka på egen hand) och stilsäkra genrepastischer är underhållande från första till sista bildrutan och den är det utan att ägna sig åt publikfrieri, trots att just ”vad allmänheten vill ha” är en så stor del av vad serien handlar om.
Den är det bästa som går på TV just nu, och det är helt enkelt inte rättvist mot andra TV-serier därför att den är SÅ mycket bättre. Andra serier kan snegla i avund på den, och sedan återgå till att tävla om andra plats. Weiner och ”grabbarna” (att Weiner har ett författarrum med övervägande kvinnor har väl inte undgått någon vid det här laget) spelar nämligen i en egen division. Det här är The Sopranos- och The Wire-bra. Jag rekommenderar naturligtvis att köpa den amerikanska, regionfria BD:n, eftersom den svenska dröjer ytterligare nästan två månader, och då troligtvis kommer att ha en svensk översättning som är under all kritik – i linje med de tidigare släppen.
TV är bäst på BD, och Mad Men är bäst på TV. Ut och köp!
Jag har tänkt på det här med tv-serier. Vänner och Gilmore Girls har förstått det där med att sluta vid rätt tidpunkt.
Lost vet jag inte om det slutar bra eller inte, men skaparna har i alla fall sagt hela tiden, och säger fortfarande, att det inte blir mer än sex säsonger. När det tar slut så kommer jag sakna det, på samma sätt som när Gilmore Girls eller Vänner sände sina sista avsnitt, men det är faktiskt en bra sak att de inte drar ut på det för att tjäna mer pengar. O.C tyckte jag om i början, men när jag började titta på säsong tre så undrade jag varför de fortsatte, varför kunde de inte avsluta det när det fortfarande var bra? Sex and the City avslutades också när det kändes rätt, nu kom det förvisso en film och en till har premiär snart. Men den var ändå helt okej, och det är inte samma sak som att dra ut på en serie och fortsätta spotta ut avsnitt tills serien har förlorat all sin charm eller spänning.
Det jag undrar mest över är varför serier som Hem till gården (Emmerdale), som har hållt på sedan 1972, aldrig slutar, finns det så många som ärligt tycker att det är bra? Och i så fall, tycker de här personerna att det är lika bra som det var när det kom? Two and a Half Men brukar jag titta på då och då, visst är det underhållande ibland men samtidigt så är avsnitten så otroligt lika varandra att jag får försöka räkna ut om det är en gammal eller ny säsong genom att kolla på Jake. Men vem vet, i framtiden kan vi kanske få leva i en perfekt tv-serie värld där serierna slutar precis där de bör.
Jag vet. Det finns de som tror att sådant här är öppet för debatt. Att det är en fråga om tycke och smak eller att man kan rådfråga populasen om deras åsikt och diskutera fram ett gemensamt resultat. Så är det naturligtvis inte. Jag ger er sanningen – 5 element vars närvaro i en film alltid gör filmen bättre:
Naket. Det är ett faktum, sex säljer. Nu är naket naturligtvis inte detsamma som sex, men eftersom de två inte direkt är ömsesidigt uteslutande är det inte heller alldeles lätt att skilja dem åt. Således kan bonuspoäng ges för sex, samt för ”full frontal”. Typexempel kanske borde vara Watchmen, men det känns för enkelt, så jag väljer två stycken Troopers, nämligen Starship och Super.
Ninjor. Vad ska man säga? Ninjor är grymma. Ni ska inte tro på pirat-lobbyn (politisk humor på dvdforum!) eller cyborgförespråkarna. Bonuspoäng ges för kaststjärnor och om de klättrar med huvudet nedåt. Utan ninjor hade till exempel The last Samurai varit historieförfalskning med pekoralvarning, men nu är det historieförfalskning med pekoralvarning och ninjor!
Halshuggningar. Det är bland det mest extrema våld som kan utövas, och just därför ser man det inte så ofta som man kanske vill. En bra halshuggning kan förgylla varje actionscen eller skräckfilm. Bonuspoäng ges för realism och för om det avhuggna huvudet visas i närbild efter fullbordad dekapitering. Ju bättre grimas, desto högre poäng. Jag har alltid gillat när Aragorn tar huvudet på en stor orch i slutet av Sagan om Ringen.
The Pixies på soundtracket. Ganska självförklarande, egentligen. Världens grymmaste band lyfter naturligtvis såväl den genomsnittliga kvaliteten på soundtracket som filmens coolhetsfaktor. Bonuspoäng kan ges beroende på hur klockrent låten passar in i sammanhanget. Exempel: Fight Club och den tredje säsongsavslutningen av LOST.
Svordomar. Fula ord är väldigt roligt, och lite förbjudet. Dock kommer det med en liten brasklapp, om språket är fel hanterat blir det bara tröttsamt, och ett riktigt storsvärjande kräver en skådespelare av Dennis Farinas eller Robert de Niros kaliber. Bonuspoäng ges för repliker som i sig själva är tillräckliga för att ge filmen en amerikans R-rating, eller barnförbjudetstämpel (ordet ”fuck” får inte användas mer än max 2 gånger, och endast i dess icke-bokstavliga mening, alltså inte i betydelsen ”att kopulera”). Typiska exempel: Get Shorty och Midnight Run.
Säsong 3 av serien har precis släppts på BD, och jag fick mitt exemplar i förra veckan. Jag har spenderat helgen med att plöja säsongen och se så mycket som möjligt av de runt 20 kommentarsspåren som Matthew Weiner och hans medarbetare bjuder oss på. Det är uppenbart att de som arbetar med serien överlag är ett lyckligt gäng, de är glada att arbeta på TV:s bästa serie, de arbetar för två bolag (TV-kanalen AMC och Lionsgate) som lämnar dem i fred och låter dem göra sitt jobb, och det gör att de kan fokusera sin energi på att göra en så bra serie som möjligt.
r spänning. 
Ninjor. Vad ska man säga? Ninjor är grymma. Ni ska inte tro på pirat-lobbyn (politisk humor på dvdforum!) eller cyborgförespråkarna. Bonuspoäng ges för kaststjärnor och om de klättrar med huvudet nedåt. Utan ninjor hade till exempel
Senaste kommentarer