Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Män som hatar kvinnor – Äntligen rätt format

manJag gillade bioversionen av Män som hatar kvinnor, är tämligen förtjust i hela Milleniumserien i bokform, men blev aningen trött när märkliga beslut fattades kring biofilm kontra tv-film. Det blev ingen riktig ordning utan mest dumdristiga lösningar som kompenserades med tillagda extrascener när Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes fick klartecken för vita duken. Kompensationen räckte dock inte för att täcka den genomskinliga yta som präglar film två och tre. Jag ska släppa det där, men stör mig fortfarande på att man tagit motorsågen och tagit ut stora block ur böckerna som man sedan kastat bort och sedan har vi det där med slutet i Luftslottet som sprängdes som vägrar samarbeta med boken, fortfarande irriterande, men det tycks bara vara jag som lägger energi på det, så nåja, det får väl vara så då.

Följande rader rör sig kring tv-serien Män som hatar kvinnor och innehåller tankar kring innehållet och kan därför uppfattas som spoiler.

Du är varnad.

man2Det är fascinerande att vi år 2010 fortfarande tycker att sexscener i en tv-serie eller film är det mest intressanta som går att titta på. Aftonbladet hade antagligen högst tittarsiffror på sitt klipp från miniserien Män som hatar kvinnor, när de visade den sexscen mellan Mikael Blomqvist och Erika Berger (Michael Nykvist och Lena Endre) som var bortklippt i filmen. Lyckligtvis är det inte sexscenen som gör att Män som hatar kvinnor fungerar mycket bättre i miniserieformat. Nej det är snarare känslan av att det äntligen får ta lite tid att berätta saker och ting. Niels Arden Opley lyckades visserligen få plats med massor i sin film, men det kändes ändå som att allt var intryckt till bristningsgränsen. På tv visas filmen som två avsnitt på en och en halv timme vardera. Ingen står och andas nervöst med tidtagarur och det tjänar produktionen på. Dessutom finns det med scener som helt skapar en annan känsla, som den med finansmannen Wennerström som smider planer med en av Milleniums medarbetare. Sådana scener ger tv-visningen en annan karaktär. Sexscenen kryddar men inte alls på det spektakulera sätt man nu försöker få till. Däremot är kyssen mellan Berger och Blomkvist i början av det första avsnittet en viktig pusseldel. Den saknades i filmen och därmed gick också deras känslor för varandra förlorade. I tv-avsnittet är den kyssen viktigare än sexet.

Nu återstår att se vad som händer i avsnitt två och framförallt vad som händer i avsnitten till de två efterkommande filmerna. Där finns mycket att göra bättre. Jag återkommer med en bedömning.

Snyggare titel – Snyggare trailer

Det verkar som om Stieg Larssons Millenium-serie inte kan vara annat än aktuell precis hela tiden. Efter böckerna kom filmerna, sedan nylansering av böckerna följt av succévåg för böckerna i England och sedan filmerna. I helgen hade Män som hatar kvinnor premiär som serie på SVT och nu är det dags för filmerna att göra intåg på den amerikanska marknaden. Den amerikanska trailern, i stort sett byggd på samma som den brittiska är i mitt tycke både snyggare och häftigare än den svenska. Titeln The girl with the dragon tattoo kommer antagligen att göra dundersuccé. Sannolikheten att det skulle börja blåsa något annat än medvind för Millenium-serien verkar föga troligt.

Millenniumtrilogin

betyg1-5

Om ni inte läst/sett Millenniumtrilogin bör ni inte läsa det här.
Det där med svenska thrillers har jag inte så mycket till övers för. Alla filmserierna om poliser har jag fullkomligt struntat i. Stieg Larssons böcker har inte heller intresserat mig trots att jag troligen hade tyckt de varit hur spännande som helst för stunden. Hysterin kring dem har gjort mig nyfiken och jag har bara läst gott om dem (förutom från Jan Guillou såklart, men jag säger som Peter Wahlbeck: ”Tänk att veta så mycket, men att fatta så lite”) vilket har resulterat i att jag längtat efter att kunna ha en maratonsittning med hela trilogin när den finns tillgänglig på DVD. I veckan släpptes den avslutande delen Luftslottet som sprängdes och för att vara säker på att kunna se alla filmerna till helgen hyrde jag dem redan på onsdagen.
Mitt sug var så stort att jag inte kunde hålla mig till helgen utan började kolla på filmerna redan samma kväll. Jag hade ingen aning om vad filmerna skulle handla om. Vad jag trodde mig veta var att Lisbeth Salander var en arg feminist (kan någon som är för jämställdhet vara annat än arg?) och att trilogin var samhällskritisk.

Pressbild_Gaia1_2

Mina förväntningar försvann ganska tidigt redan i första filmen (Män som hatar kvinnor), vars förutsägbara och övertydliga handling blir fullkomligt förstörd av den krystade dialogen som skådespelarna inte lyckas leverera med någon större övertygelse. Klichéerna duggar tätt från början till slut: en överviktig hackare, en journalist med en axelremsväska och rika svin. Man kan ju tycka att den vänsterorienterade Stieg Larsson kunde nöja sig med att skurken i berättelsen var en rik, vit man. Men mördaren kan givetvis även kryssa för ”kristen” och ”nazist” i sitt CV.
Dialogen i samtliga filmer låter märklig. Någon kommer ”från Hamburg, Tyskland”. Ja, var skulle Hamburg annars ligga? Och brukar man verkligen säga att man ska skjuta någon ”som en hund” på svenska? I mina öron låter det helt fel. I Flickan som lekte med elden gör Ralph Carlsson en fin instats fram till det att han plötsligt ska ge Mikael Blomkvist en massa information på ett sätt som jag trodde skulle dö ut i filmvärlden efter Lars von Triers hårda satir av möten på offentliga platser i Direktören för det hele. Vad har hänt med Michael Nyqvist? Har jag bara inbillat mig att han brukade vara bra en gång i tiden? Kan han inte göra några outsiderroller för Lars Norén igen så han får lite inspiration? I Millenniumtrilogin verkar han mest uttråkad där han lunkar runt och väntar på lönen. Och hur hamnade Paolo Roberto i den här soppan? Jag kan inte neka till att han lockade fram många skratt när han pratade och slogs. Roligast var hans blåtira. Vilken tur att jag inte såg filmerna på bio! Publiken hade nog inte uppskattat mina skratt.
Roligt blev det också när Salander hämnades på sin förmyndare i första filmen. Jag tror det är första gången någonsin som jag jublat i soffan när jag tittat på film. När hon började tatuera honom applåderade jag till och med. Efter detta blev Salander en så stor hjälte för mig att jag inte riktigt kan säga vad jag tycker om Noomi Rapaces prestation. Salanders personlighet ställer sig i vägen för Rapaces skådespel och jag tänker på vänner som blivit våldtagna både av samhället och av män som dras till självstympningsflickor. Det är dessa aspekter av Millenniumtrilogin som fungerar bäst och när allt fokus ligger på Salander i Luftslottet som sprängdes blir jag faktiskt riktigt engagerad. Trots att även den avslutande delen har sina brister är jag beredd att sopa dessa under mattan eftersom Salanders upprättelse lyckas bära upp filmen ända tills hennes bror dyker upp i slutet.
Det ska bli spännande att se den längre TV-versionen, Millennium, som börjar sändas på SVT 20 mars.