Det är något oemotståndligt med Ian McShanes blick. Jag kan inte riktigt placera det. Men den hypnotiska känslan av att bli utvärderad av ett gammalt men absolut inte tandlöst lejon infinner sig när han blickar genom kameran in i mitt vardagsrum. McShane ÄR Deadwood. Utan hans Al Swearengen hade serien aldrig nått de höjder som den gjorde under de tre säsonger som avbrupt avslutades 2006.
Den oslagbare Ian McShane
GULD! Denna gula metall vars dragningskraft aldrig slutar att locka människan till stordåd och vansinne. Man har hittat guld inne på Sioux-indianernas reservat. Trots att de förenta staternas skydd inte gäller på dessa marker vågar sig mängder av lycksökare sig till den snabbt växande utposten. När serien börjar har Wild Bill Hickock (Keith Carradine) och hans vänner Charlie Utter (Dayton Callie) och ”Calamity” Jane Canary (Robin Weigert) kommit till staden. Eller ”staden” är väl att ta i. Ett gäng timmerbyggnader och en massa tält är snarare en korrekt beskrivning. Men till staden har även den före detta sheriffen Seth Bullock och hans partner Sol Star sökt sig. De tillhör den andra vågen människor som sökte sig till snabbt växande städer, de som istället för att själv söka lyckan säljer sina varor och tjänster till de hoppfulla. Tanken är att de båda ska öppna en järnaffär och försöka ligga lågt. Vilket förstås misslyckas kapitalt.
Första säsongen av Deadwood handlar om hur besättningens nya invånare anpassar sig till staden, hur de svagare individerna snabbt blir mat åt de luriga rävar som sträcker ut en varm högerhand men ser till att ha kallt stål i den vänstra. Jag tror att snittade strupar-snittet ligger på ungefär en per avsnitt i första säsongen.
Den andra säsongen handlar om hur civilisationen kommer till staden och den tredje om hur storstädernas magnater utmanar de lokala maktstrukturerna. Det är egentligen först i den tredje säsongen som vi får en ”riktig” skurk i form av George Hearst (guldkungen som var pappa till mediamogulen William Randolph Hearst).
Trots blodigheten, skitigheten och den hårda machoton som ligger över staden Deadwood finns en väldigt tilltalande gråzon i porträtteringen av dess innevånare. De två karaktärer som är undantagna detta är den fege saloonägaren E.B. Farnum (William Sanderson) och den sympatiska Sol Star (John Hawkes). I den övriga ensemblen finns det ingen som är rakt igenom god, eller rakt igenom ond.
Timothy är Olyphantastisk som Seth Bullock
Detta personifieras av två män. Den rättrådige Seth Bullock (Timothy Olyphant) och den intrigerande Al Swearengen (Ian McShane). Men lika ränksmidande och hal som Al är, lika återhållsam och diplomatisk kan han vara. Han är bara våldsam om han måste. På samma sätt är Seth Bullock ingen ängel. Mer än vid ett tillfälle misshandlar han sina mer eller mindre förtjänta offer på ett sätt som hade fått den mest lättretade bärsärk att verka timid. Dualiteten mellan dessa båda är för mig seriens främsta styrka.
Annars är det seriens autenticitet och framför allt hur man hanterar nödvändiga anakronismer i språk och beteende. Det svärs enormt i Deadwood, men man använder moderna svordomar. Till en början känns det konstigt, men man blir ganska snabbt van. Enligt seriens skapare så handlar det om att man svor väldigt mycket under den eran. Men man använde sig av religiösa motiv i större utsträckning. Det blir helt enkelt löjligt med ärrade cowboys som drar till med ”herrejistanes” och ”heliga guds moder”. Nästan alla figurer i serien är dessutom tagna från verkligheten, även om de självklart har stöpts om något.
Att Deadwood fick gå i graven där många mindre nogräknade serier fått fortsätta i evinnerlighet är förstås både irriterande och oförståeligt. Ser man det från den positiva sidan var man i alla fall inte ens i närheten av rampen som leder fram till bassängen med hajarna i. 36 avsnitt a 45 minuter går förbi alldeles för snabbt. Men till skillnad från många andra serier var varenda minut värd att se.
När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.
Senaste kommentarer