Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Lucka 24 – Inception (Blu-ray)

betyg4-5

En av årets största succéer var, ganska oväntat, en film som inte innehöll superhjältar eller byggde på en leksaksfranchise, en berg-och dalbana eller liknande. I stället var det en invecklad och på ytan ooriginell historia med skådespelare som inte nödvändigtvis alltid drar storpublik till biograferna. Det var regissören till The Dark Knight, Christopher Nolan, som cashade in den i princip blanka check han fått av Warner Brothers, i en illustration av det klassiska ”one for me, one for them”-arrangemanget som i princip blivit standard i Hollywood av idag.

Nolan är en man med stora idéer, och när han fick möjlighet att göra vad som helst lade han $160M på en film om en man fast i helvete han själv skapat, och för att ta sig ur den här situationen behöver han konfrontera sina demoner. Den beskrivningen påminner ganska mycket om det som försiggår i såväl Memento som Insomnia, och det är ett tema som i viss mån också präglar hans syn på Batman i de två filmer han gjort. I fallet med Inception så har den här till synes ganska enkla och intima idén expanderats till ett 2½-timmas actionepos som till stor del utspelar sig inne i huvudet på en eller annan av filmens karaktärer, men på det hela taget känns den som en naturlig vidareutvecklling av ett motiv som genomsyrat Nolans filmer genom nästan hela hans karriär.

I sin roll som regissör för Batmanfilmerna har Nolan blivit en expert på att hantera stora produktioner och åstadkomma komplexa sekvenser med en extremt hög grad av visuell polish. Inception är inget undantag, rent tekniskt är den i princip felfri (åtminstone i mina ögon) och Wally Pfisters foto fortsätter att vara ett av de stora dragplåstren i varje Nolan-film.

Jag gillade verkligen den här filmen och har en ganska stor förståelse för att den blev så framgångsrik. Jag tyckte aldrig att den var så komplicerad att det var svårt att hänga med (något som Nolan skall ha äran av), jag hade inga problem med manusets i allra högsta grad artificiella grundkonstruktion, jag står ut med att den tar sig själv på enormt stort allvar (något som Matt & Trey hänsynslöst utnyttjade i sin roliga parodi i South Park-avsnittet ”Insheeption”) och jag blir berörd av den Katharsis som DiCaprios karaktär genomgår. Den något TV-spelsliknande uppbyggnaden och ett stadigt eskalerande tempo samt ett känslomässigt klimax som kändes välförtjänt var vad jag uppskattade mest, diskussionen om vad som hänger ihop med vad, vem som gjorde vad och varför och när och vem som egentligen är fast i Limbo - det är frågor som naturligtvis är värda att diskuteras, men jag har min egen tolkning, en tolkning som jag är nöjd med och som gör att filmen fungerar för mig.

/AKz

P.S.

”BWAAAP!”

D.S.

DI och hur dåligt det får mig att må

Jag talar inte om DI som i Dramatiska Institutet nu. Även om de också får mig att må lite dåligt. Men av helt andra orsaker.

Nej, jag talar om det lilla påhittet Digital Intermediate. Ni vet. Det där med att skapa en helt digital kopia av en film genom att skanna filmen man skjutit på in i en dator. Detta i flera fantastiska K. Två. Fyra. Åtta. Underbart. Ostoppbart. Framtidens melodi.

Genom detta kan hela filmen finnas i digital form. Man kan leka med diverse datoreffekter. Man kan enkelt i den digitala världen hantera och lagra filmen.

Och man kan förstöra den.

Precis.

Förstöra den.

Låt mig stoppa där och tala lite om en man. En regissör. Christopher Nolan. Jag tycker om att måla upp bilden av att jag ogillar honom. Det blir så lätt med saker man tycker är överskattade. Jag avgudar inte The Dark Knight. Inte Batman Begins, The Prestige eller Inception heller. Jag går mot strömmen. Jag är alternativ. En dag hoppas jag att jag är ett alternativ. Jag gillar Memento dock. Men den gjorde han innan han blev känd. Kanske därför jag gillar den. För jag är alternativ.

Hur som. Herr Nolan har en kvalité som jag beundrar – utöver hans hantverksskicklighet och intelligenta utstrålning. Han älskar film. Han tycker att så fotografen ljussätter och fotar, så ska det se ut. Så varken The Dark Knight eller Inception (tror jag bestämt) har en fullständig DI gjord.

Nu tillbaka till det där med att förstöra. Många filmskapare använder möjligheten till en DI för att leka pajas med looken på filmen. Pajas på ett sätt som vi i framtiden kommer få ångra. För just nu är hela filmvärlden så insnöad i sin digitala teknik att man saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något som är tidlöst hållbart. Detta kan jämföras med hur folk på 80-talet inte insåg hur pajas de såg ut med axelvaddar stora som jag vet inte vad.

Så vad är problemet då? Låt oss ta ett exempel som får tydliggöra. Den rätt så meningslösa filmen Live Free or Die Hard. Den ser för jävlig ut. Ful som stryk. Den är så digitalt färgsatt i efterhand att den ser helt artificiell ut. Jämför den med looken från Die Hard With a Vengance. I del3 känns det som att Bruce Willis springer runt i New York. Man kan känna doften, hettan, känslan och smaken av staden. Det är på riktigt. Ingenting i del4 ser ut att vara på riktigt. Det är plast. Tredje filmen kommer hålla i längden, Del4 är daterad inom kort.

Ett annat exempel är Lord of the Rings. Jämför första filmen med uppföljarna. Första har scener som är riktigt vackra, medan de två andra har passager som är extremt hårt och fult dragna färgmässigt. Den första filmen har ingen fullständig DI gjord, de två andra har det.

Alla dessa moderna filmerna med färger åt dragna åt helvete. Alla nya skräckfilmer med hård kontrast och sin digitala färglöshet. Alla gamla filmer som färgkorrigeras för att passa ett modernt och hippt klimat (French Connection, Bram Stoker’s Dracula och t.o.m Se7en till viss del). Detta kan jämföras med ”remastrade” CD-skivor som i praktiken innebär  ”brickwallade”. Det vill säga. Det kanske verkar som en bra idé idag. Imorgon kommer bakfyllan.

Om 10 år kommer vi få se restaurerade utgvår där det inte är repor, smuts och mögel som plockats bort. Utan den digitala efterbearbetningen av bilden. För alla är blinda av dagens mode gällande bild och drar i reglage utan att inse hur smaklöst, daterat och fult det blir. Förutom då herr Nolan. Han skjuter på film, för det ska se ut som film och genom det är det framtidssäkrat.