Orkesterövningen är slut för dagen och 16-åriga Jenny står och väntar på bussen i hällregnet när David rullar fram och vevar ner rutan på sin sportbil ”Jag är musikälskare och oroar mig för din cello”, säger han fyndigt. Jenny fnittrar generat åt mannen som utstrålar både lyx- och vuxenliv, han verkar dessutom veta exakt hur han ska charma den unga flickan. Uppvaktningen fortsätter i samma ogenerade stil, tidernas största blombukett tätt följt av en ofrånkomlig weekend i Paris. Jenny, som fram tills nu levt ett skyddat och disciplinerat studentliv med siktet inställt på Oxford, faller pladask för alla nya frestelser. Skoluniformen får plötsligt oväntad konkurrens av designerklänningar, rödmålade läppar och glamourösa utekvällar. Jenny har fått sin rika prins och nu kan de leva lyckliga i alla sina dagar, precis som i sagorna.
Nej så blir det inte riktigt. An education är istället en film om de felaktiga val unga tjejer kan göra. Jenny får en viktig kunskap som ingen skolbok i världen kan lära henne. Verkligen jätteklokt, eller? Nej att prinsessan mister sin prins gör tyvärr berättelsen varken mer personlig eller intressant, det är egentligen märkligt att de överhuvudtaget träffas. ”Prinsen” David (Peter Sarsgaard) är en smått gubbsjuk och kaotisk person som aldrig verkar vilja bli vuxen. Jenny är full av kunskap och visdom, men plötsligt så spelar det inte någon roll. Om paret verkligen har någonting att hämta hos varandra framkommer inte av historien, annat än att man använt svårigheterna och olikheterna till att skapa underhållning. An education stannar vid att vara en ganska ytlig, osannolik och osmart film. Flera av karaktärerna är så stereotypa och könsrollerna så unkna att det inte ens blir parodiskt, bara dumt. Den dominanta och oförstående pappan med detaljerade planer för sin dotters framtid, den osäkra mamman som vill så väl men aldrig tar steget ut ur skuggan. Eller var kanske allt så här nyanslöst i England 1961? När David sen så självsäkert skaffar sig en hedersplats hemma i familjesoffan sitter inte ens pappa längre säker på sina planer. Hur kunde allt vända så fort, vad var det som hände?
Som en liten kompensation är det stundtals spännande att följa Carey Mulligan i rollen som Jenny (nominerades till en oscar). Det finns en härlig energi, charm och oförutsägbarhet i hennes karaktär. En sådan nyfikenhet och intelligens hade kunnat användas till något riktigt bra – i en annan historia. Det klär inte henne att plötsligt glömma bort vem hon är och leva glamouröst Sex and the city-liv à la engelskt 60-tal, förvandlingen känns bara märklig.
An education nominerades till tre oscar – bästa film, bästa skådespelerska och bästa manus baserat på förlaga. Har jag missat något? Visst kan romantik över gränserna vara underhållande även om den faller i klichéträsket, men här är det obegripligt hur bitarna överhuvudtaget hamnade i samma pussel. Nej det här var en besvikelse.
Senaste kommentarer