Nej det kan inte vara lätt att leva i Liz kläder, som vacker, älskad och framgångsrik Manhattan-författarinna är det väldigt svårt att känna sig nöjd och hitta en mening med livet. Ja, man vågar inte tänka på vad som hade hänt om Liz inte haft möjligheten att lämna allt och leva lyxigt turistliv i ett år. Hon kanske inte hade överlevt.
Jo självklart, och nej det är inte roligt att bli påmind om hur utstuderat självcentrerade och missnöjda vi lyckligt lottade människor alltför ofta kan vara. Det är ett av problemen med Lyckan, kärleken och meningen med livet. Det andra problemet är egentligen… allt annat. Filmen är så löjlig, stereotyp, fåfäng och verklighetsfrånvänd att man undrar vad som hänt. Regissören Ryan Murphy, som ligger bakom nyskapande och populära tv-serier som Glee och Nip/Tuck, har gjort ett försök att skapa folklig feelgood för alla som älskar romantik ackompanjerad av Julia Roberts charmiga leende. Men Murphy borde istället ha fortsatt på tidigare spår, för det här lockar inte fram några varma känslor.
Berättelsen bygger på Elizabeth Gilberts självbiografi Eat, pray, love, som blev en försäljningssuccé bland medelålders kvinnor. Visst kan det vara uppfriskande med folk som skiter i konventionerna och vågar ta sitt pick och pack och bara dra. Filmen inleds med att Liz, som hon kallas, tröttnar på sitt äktenskap av någon svårtolkad anledning. Om det beror på att maken är obeslutsam, så är knappast Liz rätt person att säga något. En stilig ung skådis faller henne snabbt i smaken (spelad av högaktuelle James Franco, som för övrigt var stel värd för årets Oscarsgala), men lika fort tröttnar Liz igen och nu bestämmer hon sig för att packa väskan och ge sig ut på en resa.
Det första stoppet blir i Rom och självklart ska det frossas på diverse pittoreska pastakrogar, med bohemer som bara väntar på att få öppna sina hjärtan. Liz bär tydligen på en alldeles unik dragningskraft som gör att hon på nolltid skaffar sig mängder av nya vänner oavsett var hon befinner sig. Men efter ett tag ska bagaget åter packas, och Liz tar bland annat farväl av shoppingrundorna och viktvåndorna mellan henne och svenska Sofie (Tuva Novotny). Även jag tackar för att det är över.
Nästa stopp blir på ett ashram i Indien där Liz ska försöka nå inre frid med hjälp av meditation, sunda matvanor och tid i tystnad. Allt och alla har tagit ”handboken för det traditionellt indiska” på lite för stort allvar, utom då Liz som självklart inleder som Bambi på hal is innan hon filmstjärnesnyggt blir en i gänget. På ashramet träffar Liz ”Richard från Texas” (Richard Jenkins), faktiskt den enda av filmens karaktärer som är intresseväckande. Richard är märklig, frispråkig och svårtolkad och bidrar med lite tyngd åt den annars så glättiga ytan.
Så var det till slut dags för den sista anhalten på Bali, där en förförisk Javier Bardem står och väntar med öppna armar. Men Liz tvekar – vill jag verkligen hångla med den här välgjutna charmören i en båt i solnedgången? Själv vill man bara ropa ”för f-n väx upp, sluta vara så egoistisk och bestäm dig”.
Colin Farrels ryska fängelsetatueringar är bara en av många sminkinslag i The Way Back som förtjänar uppmärksamhet.
När man pratar om filmsmink är det ofta de storslagna fantasy eller science-fiction-filmerna som får mycket uppmärksamhet. Men i många fall är sminket så mycket mer än helkroppsmålningar och galna ansiktsmasker. De tre nominerade vid Oscarsgala belyser perfekt vilken otroligt stort område som kategorin ”smink” faktiskt omfattar.
Först ut är den kanske mest kände sminkören eller framför allt maskskaparen som är aktiv just nu. Rick Baker har gjort masker i världsklass i årtionende med hämpnadsväckande resultat. Han var den första som vann Oscar (den första av hitills sex!) i kategorin när akademin instiftade priset 1981. Då gällde det precis som nu om varulvar och John Landis En amerikansk varulv i London. Förutom varulvarna är apor Bakers specialitet tillsammans med – kanske något förvånande – förmågan att sminka Eddie Murphy till oigenkännelighet. Faktum är att Baker vunnit Oscar för Den galna professorn, och nominerats för En prins i New York, Life och Norbit! En solklar favorit för ytterligare ett pris som han i sånt fall får dela med Dave Elsey som tidigare nominerats för Star Wars: Episod III – Mörkrets hämnd.
Men i år har han fått konkurrens från två rätt oväntade håll. Adrien Morot (japp) har nominerats för den svarta dramakomedin Barney’s Version. Där handlar det om ålderssminkning, ett par rätt hårresande peruker och några riktigt snitsiga polisonger. Nästan alla applicerade på Paul Giamatti.
Slutligen har vi trion Edouard F. Henrique, Greg Funk och Yolanda Toussieng som i Peter Weirs drama The Way Back verkligen blivit utmanade i en film där poängen med sminket är att det inte ska synas. Historien om den brokiga skara krigsfångar som rymmer från en sibirisk gulag och vandrar ner till Indien krävde onekligen flexibilitet och ett stort kunnande. Allt från småskråmor, spruckna läppar och blåmärken till frusna fingrar, kallbrandsdrabbade fötter och ryska fängelsetatueringar känns fullkomligt realistiska.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa smink:
Vinnare: Wolfman Dark Horse: The Way Back Vår favorit: The Way Back
Den svenske regissören Mac Ahlberg kanske är mest känd internationellt för att han fotograferade Snuten i Hollywood 3 och därmed den första att se Eddie Murphys karriär försvinna. Sitt 1960- och 70-tal hade han dock spenderat med att spela in gladporr i hemlandet.
Jorden runt med Fanny Hill är inspelad på engelska med en brittisk, en dansk och en tysk huvudrollsinnehavare. Musiken kan dock inte bli så mycket svenskare då den är skriven av Astrid Lindgrens förstahandsval Georg Riedel (även om han föddes i dåvarande Tjeckoslovakien). Fanny vill komma bort från sin man, reklamaren Roger, och ser till att denne blir förförd av bästa väninnan Monica. När de till slut blir tagna på bar gärning ser hon till att media är där och vips är hon fri att resa till Hollywood. Genom en porrproducent där får hon senare även uppleva Hongkong, Venedig och München.
Jag tänker inte utveckla handlingen mer än så men det är inte för att jag vill ta filmupplevelsen ifrån er, för det vill jag. Ni ska inte se den här filmen. Det finns en del bihandlingar, som den helt orealistiska där den kända skådespelaren som irriterar sig på den klumpiga Fanny till den grad att han ber henne att ta livet av sig. Ändå tar han efter lite övertalelse med sig henne till sitt hotellrum utan att tacka ja till hennes sexuella inviter. En reklamfilmsinspelning är smårolig och jag fnittrar lite när Roger gömmer sin älskarinna i garderoben tillsammans med en brinnande kandelaber och repliken ”read a book”. På tal om böcker så byggde första filmen på en sådan medan denna uppföljare mer verkar bygga på att Fanny betyder stjärt i USA (och framstjärt i Storbritannien). När humorn är som bäst är en herre så viril att man kan använda honom som trappsteg men oftast handlar det mest om inte roliga saker som visst ska bli roliga om man snabbspolar dem. Miljöerna är fina och skiljer sig på ett bra sätt från varandra, förutom München som representeras av en helt onödig scen där mjukporren blir mer grafisk erotik.
Filmen ser bättre ut än jag kunde hoppas. Den är verkligen tagen direkt från filmrullen och inga videoartefakter har hamnat emellan. Cigarettmärken är intakta vilket jag inte alls stör mig på men däremot finns kraftiga rödmarkeringar över vissa filmrutor som stör. Dessutom har filmen ”vobblat” lite när man filmat av den och mängden skräp är påtaglig. Ljudet innehåller en hel del knäppningar men dialogen är någorlunda tydlig även om den med moderna mått låter lite väl efterinspelad och burkig. Extramaterialet innehåller bortklippta sexscener utdragna till oändlighet och trailers till andra Klubb Super 8-filmer. Höjdpunkten är dock Ahlbergs första kortfilm Sängen, som han gjorde för sängföretaget Dux. De måste minst sagt ha varit förvånade när de fick se slutresultatet…
Jag visste inte vem regissören Ryan Murphy var, men jag vet nu att han jobbat mest med Tv-serier. Jag vet vem Julia Roberts är och trots hennes charmiga vida leende så är hon inte någon personlig favorit. Men ändå tänker jag rekommendera, och själv se fram emot, deras film Eat, Pray, Love.
Jag vet inte vad filmen handlar om. Den bygger på en bok och har ett par intressanta skådespelare i biroller men mer vet jag inte. Det behöver jag dock inte heller för att se fram emot filmen. För det finns en kvalitetsstämpel på projektet som gör att det kommer att vara värt ett biobesök för mig.
För någon vecka sedan så råkade det läcka ut en ny låt med titeln Better Days från vad som troddes vara Pearl Jam. Det framkom dock senare att låten var inspelad av sångaren Eddie Vedder solo för soundtracket till filmen Eat, Prey, Love. Detta nya Julia Roberts projekt.
Och det är inte det att låten är underbart fantastisk. För mig låter det lite som en lagom blek kopia av något av spåren till Into The Wild-soundtracket. Men, det handlar snarare om kvalitén på de filmerna som Vedder & Co bidragit med musik till. Dessa inkluderar; I’m Not There, Into The Wild, Big Fish, Almost Famous, Dead Man Walking och I am Sam.
Alla filmer har eller skulle ha varit värt ett biobesök för mig. Och under det sämsta filmåret i mannaminne, där varken Iron Man 2 eller Robin Hood gjorde speciellt djupa avtryck och Inception är det enda att se fram emot så har ett nytt hopp tänts. Och det hoppet heter Eat, Pray, Love – gjord av en TV-seriesregissör och med Julia Roberts i huvudrollen.
Filmen går upp den 13 Augusti (i USA) och låten Better Days går att lyssna på här.
En riktig Michael J. Fox-klassiker. Brantley Foster kommer från landet till storstan och klättrar snabbt till toppen av sin farbrors jätteföretag. Av Herbert Ross som även gjorde Footloose.
Toppenrolig actionfilm med Jackie Chan och Chris Tucker. Möjligtvis får den senare lite väl stor plats på den förstnämndes bekostnad, men det är ändå det bästa Chan presterat i Amerika.
Zappa över och fortsätt Jackie Chan-kvällen med en av mina absoluta favoriter i hans gedigna filmografi. Något så ovanligt som en Hong Kong-film som filmats i Vancouver och med denna film fick Hollywood upp ögonen för actionhjälten.
Uppföljaren kanske är aningen häftigare men visst är det sevärt Guillermo del Toros udda seriespektakel. Ron Perlman föddes till att spela den röda jäveln som uppfostrats att stoppa ondskans makter.
Johns bror Joey Travolta har inte haft det så lätt här i livet så nu när han fått recensera en film tycker jag ni ska se den. Jag har dock aldrig gillat karln så jag slipper.
Riktigt roligt med Jim Carrey när han var som bäst. Max är trött på sin pappa Fletchers ständiga lögner och får sin önskan hörd när advokaten Fletcher helt plötsligt inte kan ljuga.
Småskön surffilm med omvända könsroller. Kate Bosworth, Sanoe Lake och Michelle Rodriguez ser alla riktigt trovärdiga ut på brädorna och Hawaii-miljöerna är underbara.
Troligtvis den första amerikanska filmen med två personer av asiatisk härkomst i huvudrollerna. Koreanska Harold och indiske Kumar röker på och blir sugna på hamburgare på en speciell restaurang, till väldigt roliga följder. Även uppföljaren från 2008 var bra.
Själv har jag bara sett uppföljaren med Michael Rooker och den var helt okej, så jag har ingen giltig anledning att missa Viggo Mortensen som FBI-infiltratören i den japanska maffian.
Märkligt lång men ändå aldrig tråkigt övernaturligt drama av Martin Brest (Snuten i Hollywood och *host* Gigli). Brad Pitt spelar dödens ängel i mänsklig skepnad och William Parrish (Anthony Hopkins) är han som ska, men inte har tid att, dö.
Även om ni såg Suspiria senast igår är den värd att se om bara för den coola svenska titeln. Dario Argentos rysarklassiker skildrar Suzy Banyons tid på en häxinfekterad dansskola.
Om du tillhör den promillen som tycker om att se på film innan jobbet har du chansen i natt. Helgens höjdare ligger tyvärr riktigt illa i tablån men denna danska actionkomedi med Kim Bodnia måste du bara se!
Idag fyller den irländska skådespelaren 34 år. Murphy ”slog igenom” hos den stora massan som Dr Jonathan Crane i Christopher Nolans Batman Begins för knappt fem år sedan. Tre år tidigare vandrade han iklädd sjukhusklänning genom ett öde London med ett synnerligen osymmetriskt skägg och frisyren på sned. 28 dagar senare startade trenden med hyperaggressiva zombies. Alex Garland och Danny Boyle lyckades hitta den balans av psykologisk och verklig skräck som de totalbommade i The Beach. En av anledningarna till detta var Cillian Murphys hårt härjade överlevare. Murphy, Garland och Boyle samarbetade även på den publikdelande Sunshinefrån 2007. Murphy gjorde 2006 Ken Loach i The Wind That Shakes The Barley som handlade om irländska frihetskriget under 1920-talet.
Fakta om Cillian Murphy
Född:
25:e maj 1976 i Douglas i Cork på Irland.
Cillian Murphy, 34 år idag!
Debut:
I islandsproducerade Sweety Barret med Brendan Gleeson spelade Murphy rollen som Pat the Barman. Första huvudrollen kom året efter i Sunburn.
Nördfakta:
Cillians förnamn uttalas ”Kill-ian” och inte ”Sill-ian”. Han ser upp till Liam Neeson som sin ”surrogatpappa på film”.
Se:
Batman Begins – Inte bara för Murphys underbart släpiga och ondcharmiga variant av Scarecrow. Batman Begins är en av 00-talets bästa filmer.
Undvik:
Red Eye – Även om Murphy är härligt ond kan man gott strunta i den här underliga thrillern som trots flygplansmiljön aldrig riktigt lyfter.
Indie-tipset:
Watching the Detectives – Tokcharmig Lucy Liu springer cirklar kring deckarälskande videobutiksägaren Murphy. Mysigt romantisk men också härligt filmnördig.
Framtid:
Borde kunna bli en av Hollywoods stora så länge han inte fastnar i skurkfacket. 60-talsdramat Hippie Hippie Shake mot Sienna Miller och medverkan i Chris Nolans Inception är någon av godbitarna vi har att se fram emot under 2010.
I Clueless tar huvudrollen hand om och försöker göra om en tjej som precis börjat på skolan, Tai (Brittany Murphy).
I Mean Girls bestämmer sig de tre tjejerna att den nya tjejen, Cady (Lindsay Lohan) ska få vara med i deras gäng.
I Clueless blir Tai mer populär än Cher.
I Mean Girls blir Cady populärast i skolan.
Tror ni att skaparna tog lite inspiration från Clueless när det gjorde Mean Girls? Självklart är det inte en helt ovanlig historia, man kan se liknande händelseförlopp i tex She’s all that. Men igår såg jag Clueless och Mean Girls efter varandra och det finns helt klart väldigt många likheter. Inte för att det spelar någon större roll egentligen då de båda är fantastiskt roliga. Det var bara en grej jag kom att tänka på.
Av någon outgrundlig anledning valde Gus Van Sant att följa upp sin jättesuccé Will Hunting med en nyinspelning av Psycho. När Van Sant, som länge varit en av Hollywoods främsta skildrare av ungdomar på glid, äntligen kom till sina sinnens fulla bruk återgick han till gamla invanda mönster vilket ledde till filmen Vem är Forrester. Filmen påminner till vis del om Will Hunting och behandlar relationen mellan en ung afroamerikan (Rob Brown) utan egentlig fadersfigur och en åldrande författare (Sean Connery)
Efter filmer som Terror på Elm Street och Scream kommer Wes Craven alltid att vara förknippad med skräckfilm i första hand. ”Den gamle” kan dock även leverera i andra genrer vilket han visar med eftertryck i thrillern Red Eye. Rachel MacAdams spelar en ung kvinna i karriären som kidnappas av psykopatisk galning i Cillian Murphys skepnad under en flygtur. Stor spänning för stunden en ganska enkel historia till trots.
Klassisk ”Secret Service thriller” om åldrande livvakt (Clint Eastwood) som kommer attentatsman på spåren. Konstant spänning med minnesvärda biroller från John Malkovich (nominerad till en Oscar) och Rene Russo.
Kommer ni ihåg 90-talet. Årtiondet när Internet ännu inte var var familjs egendom. Det var också årtiondet när det blev på modet att göra filmer om den moderna rebellen, hackern. När Sandra Bullock skulle följa upp Speed, filmen som gjorde henne till megastjärna, föll valet helt naturligt på cyberthrillern Nätet. En underhållande parentes från ett årtionde fullt av underhållande parenteser.
När vi ändå är inne på cybertemat måste givetvis ”klassikern” Hackers ses. En tidvis underhållande historia om hackern med det häftiga namnet, Zero Cool (Jonny Lee Miller), som efter en dom förbjuds att använda datorer till sin 18års dag. Historien tar vid när Cool äntligen fyller 18 och vi får följa hans sammanstötningar med en ondskefull hacker, klädd i svart rock för att verkligen understyrka hur ond han är . Om man tröttnar på de urusla effekterna (gränssnittet i en dator är i någon form av 3D) och den bitvis klyschiga historien är det alltid kul att se Angelina Jolie i en tidig roll, långt innan de tillrättalagda filmer hon gör idag.
Om du tillhör den extremt morgonpigga kategorin (eller helt enkelt inte gått och lagt dig) är nyinspelningen av King Kong från 1976 ett bra sätt att starta lördagen. Effekterna är givetvis urusla i jämförelse med Peter Jacksons mastodontfiasko men det kompenseras av duktiga skådespelare och en inte lika överdriven historia. Klart sevärd (som det mesta med Jeff Bridges i en viktig roll)
Emilio Estevez har fått en hel del uppmärksamhet på senare år för sina försök som regissör. Få vet att den gode Estevez inledde sin regissörs och manusförfattarbana redan för mer än 20 år sedan. I Sopåkarna (hans andra spelfilm) tar han hjälp av halvbrorsan Charlie Sheen i en lite skitigare (nu var jag rolig) variant av Estevez 80-tals hit spanarna.
Innan Lindsay Lohan fick drogproblem och hamnade i klammeri med rättvisan gjorde hon en del underhållande filmer. I Freaky Friday spelar hon en rebellisk tonåring som tvingas byta kropp med sin mor (Jamie Lee Curtis). Historien må låta klyschig men det utmärkta skådespeleriet lyfter filmen till, i mitt tycke, en av de bättre komedierna på 2000-talet.
Det är faktiskt inte mer än ett 15-tal år sedan som en finsk regissör vid namn Renny Harlin ansågs som en av Hollywoods främsta. Han fick jobba med de allra största stjärnorna och levererade den ena actionrökaren efter den andra. Tyvärr kom den ökända ”bolagsförstöraren” Cutthroat Island emellan och Rennys karriär blev sig aldrig lik igen. Glädjande nog han herr Harlin med att göra ytterligare en riktig actionklassiker, tillsammans med sin dåvarande fru Geena Davis. I The Long Kiss Goodnight spelar hon tidernas kanske hårdaste morsa i jakt på sitt förflutna.
Jag minns än idag första gången jag såg Final Destination. Alla som sett filmen minns säkert den fantastiska scenen på ett flygplan. Själv studsade jag upp och ner i stolen mer eller mindre skrikande. Filmen fortsätter i samma anda (om än inte lika bra) och jag håller den fortfarande som en av de bästa och mest annorlunda skräckfilmerna det senaste decenniet. Tyvärr har konceptet urvattnats i en mängd uppföljare men det är mer en regel än ett undantag i genren.
Vad är inte bättre än att med en kopp kaffe i hand inleda söndagen med en av det förra årtiondets roligaste i filmer. I allt eller inget leder den alltid underhållande Robert Carlyle en grupp arbetslösa stålarbetare som startar en strippshow och ett antal förvecklingar följer givetvis i dess spår. Oscarsbelönad för bästa musik
M. Night Shyamalan är en omdiskuterad regissör. Många avskyr hans senare filmer och älskar att spy galla i de forumtrådar där de diskuteras. De flesta, undantaget avalanche på forumet, är dock överens om att hans två första filmer, Sjätte Sinnet och Unbreakable, är riktigt bra.
I mitten av 90-talet var Ben Affleck och Matt Damon två okända skådespelare bland 100 000-tals andra. Sedan skrev de ett manus betitlat Good Will Hunting, sålde det till bolaget Castle Rock och resten är som man brukar säga filmhistoria.
Eddie Murphy fick vid årets Razzie-gala priset som sämsta skådespelare under 2000-talet. Jag är inte övertygad om att han verkligen är den sämsta skådespelaren. Men ser man till de filmer han gjort de senaste tio åren är det inte mycket som ens når godkänt. Undantaget röstskådespelet i Shrek och Dreamgirls är det mestadels skit. Bowfinger såg jag visserligen i början av 2000-talet, men den gjordes faktiskt 1999. Den räknas alltså inte. I övrigt består hans filmer under 00-talet mest av rent skit. Utom den sista.
Omslaget till Imagine That är lätt förrädisk. Man tror nämligen att det här är en barn- och familjefilm. Till viss del har man rätt, men under den glättiga ytan finns det något annorlunda, något mörkare. Det handlar om en frånskild aktiemäklare som har svårt att få kontakt med sin dotter. Det gör inte honom mycket, men omgivningen stör honom med åsikter om hur han hanterar sin avkomma. När han tvingas spendera en dag med ungen på jobbet märker han att hon har en magisk förmåga att förutspå framtiden. Ka-tjing!
Eddie Murphy är grymt bra i Imagine That. Han gör ett, för honom, lågmält porträtt av den osympatiska mäklaren. I mina ögon är det här den bästa dramatiska rollen han gjort, däremot är han ju fortfarande inte speciellt rolig. Kemin mellan honom och den lilla ungen som spelar hans dotter är påtaglig. Ungen (som heter Yara Shahidi) är mer än bara irriterande som barn brukar vara på film. Jag blev glad på riktigt när jag såg deras lekar. Martin Sheen, Stephen Root och Thomas Hayden Church gör helt okej biroller. Church är sevärd som en väldigt flummig mäklarindian även om han tar det lite för långt vid några tillfällen.
Tyvärr håller inte filmen hela vägen. Den är förutsägbar, soppig och lite seg i både timing och tempo. Det stora felet med filmen är dock att den försöker vara glättig familjefilm när den skulle kunnat vara svart familjedrama. Mindre Chris Columbus och mer Noah Baumbach liksom. I slutändan är dock Imagine That något för alla som förälskade sig i Murphy på 80-talet, blev lite ledsna i ögat på 90-talet och vände honom ryggen under 00-talet.
Clueless
Senaste kommentarer