Till att börja med så vill jag säga att jag inte kommit på det här själv, utan jag hittade informationen på en hemsida. Men jag tycker att det var roligt och vill därför dela med mig.
Året var 2002 när Uncle Scrooge in The Dream of a Lifetime kom ut, alltså en tidning om Joakim von Anka. Den handlar om när Björnligan kom på att de kunde gå in i Joakims drömmar och på så sätt stjäla hans hav av pengar. De listade även ut att de behövde ett personligt föremål med sig, så att de skulle kunna skilja på vad som var dröm och vad som var verklighet. De insåg även att de behövde ta sig ur drömmen innan Joakim vaknade, annars skulle de fastna därinne. Något annat som kanske låter bekant är att Joakim har en gammal flickvän som han inte sett på 50 år och han håller henne fast i sitt minne på grund av skuldkänslor över hur han behandlade henne.
Det här är ett urval av vad som händer i den här berättelsen om Joakim von Anka och Björnligan.
Låter historien bekant? I så fall kan det ha att göra med att ni har sett Inception. Jag kan ha missuppfattat kategorin ”bästa originalmanus” som delas ut under Oscarsgalan, men har jag inte missuppfattat så känns det väldigt skumt att Inception är nominerad i den kategorin.
Det är många gamla parhästar bland de fotografer som är nominerade för årets bästa foto. Det kanske inte är så konstigt att regissörer fortsätter att använda de fotografer som de haft gott samarbete med tidigare. Ser man till tidigare samarbeten leder Roger Deakins som fotat elva rullar tillsammans med bröderna Coen. Det har lett till en fem Oscarnomineringar men hitills ingen vinst. Deakins är dessutom en av få personer som tävlat mot sig själv, 2007 nominerades han för både Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford och No Country for Old Men, utan att vinna.
Libatiques foto får Natalie Portman att stråla.
Frågan är inte om Wally Pfister och Christopher Nolan är ännu tightare. Även om de båda ”bara” gjort sex filmer tillsammans har Nolan sedan Memento förlitat sig enbart på Pfisters hantverk. Fotot i Inception är ju tillsammans med Black Swan de mer spektakulära i kategorin och det kan nog tala för både Pfister och hans konkurrent Matthew Libatique. Libatique plockade BAFTA för foto i år för Black Swan. Han och Darren Aronofsky har samarbetat vid tre tidigare tillfällen med PI, Requiem for a Dream och The Fountain. När Aronofsky gjorde den visuellt mindre spektakulära The Wrestler samarbetade han med franska fotografen Maryse Alberti (Happyness, Velvet Goldmine). Men Libatique återvände till Black Swan och kommer även att filma Aronofskys kommande Wolverine.
Jeff Cronenweth och David Fincher har också lärt känna varandra genom åren. Deras första samarbete var med Seven där Cronenweth jobbade som kameraoperatör. De har även samarbetat på The Game, Fight Club, nu senast The Social Network samt kommande The Girl with the Dragon Tatoo. Även om The Social Network inte är en av filmarnas mest spekatkulära visuella filmer (digital utandningsluft och roddscener till trots) så är det ett gediget hantverk i skolan ”om det inte syns gör vi rätt”.
I all denna fantastiska uppvisning av dynamiska duos står Tom Hooper och Danny Cohen lite vid sidan om. De har visserligen gjort två tv-filmer (John Adams och Longford) ihop men detta var det första samarbetet på en långfilm dem emellan. Kanske är det också därför som fotot i The King’s Speech inte känns lika tight som de konkurrenterna i kategorin.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa foto:
Vinnare: The Black Swan Dark Horse: The Social Network Vår favorit: Inception
Nu när jakten på de åtråvärda priserna börjar rulla igång har vi kommit till regissörsgillets främsta statyett. Fem regissörer har nominerats som möjliga vinnare. I år är det alltså Darren Aronofsky – Black Swan, David Fincher – The Social Network, Tom Hooper – The King’s Speech, Christopher Nolan – Inception ochDavid O. Russell – The Fighter som kan ta hem det hela. Utan att ha sett varken Black Swan eller The Fighter måste jag säga att startfältet känns väldigt starkt. Men ändå är det lite nedslående att vinnaren återigen kommer vara utrustad med ljus hy och penis. Tre gånger i modern tid har DGA brytit mot den mallen, två gånger var det Ang Lee som fått priset och så Kathryn Bigalow förra året.
Det är svårt att avgöra vem som kommer att ta hem det. I alla fall om man jämför med förra årets tvåhästars-race mellan Cameron och Bigelow. Om jag får ta mig friheten att gissa tror jag att Aronofsky ligger bäst till, att Fincher och Hooper har bra chanser, att Nolan känns som en outsider och att Russel inte har en janne.
Att vinnaren har räkmacka fram till Oscars-statyetten är numera ganska givet (bara tre av de senaste tjugo årens vinnare har bommat farbror Oscar och bara Ron Howard missade nominering helt och hållet med Apollo 13). Så vem som än kammar hem priset den 29:e januari har rätt bra odds för att få sig en statyett. Med tanke på att ingen av de nominerade vunnit varken DGA-pris eller Oscars tidigare är det rätt spännande. Fincher är faktiskt den enda i sällskapet som Oscar-nominerats för regi tidigare.
En av årets största succéer var, ganska oväntat, en film som inte innehöll superhjältar eller byggde på en leksaksfranchise, en berg-och dalbana eller liknande. I stället var det en invecklad och på ytan ooriginell historia med skådespelare som inte nödvändigtvis alltid drar storpublik till biograferna. Det var regissören till The Dark Knight, Christopher Nolan, som cashade in den i princip blanka check han fått av Warner Brothers, i en illustration av det klassiska ”one for me, one for them”-arrangemanget som i princip blivit standard i Hollywood av idag.
Nolan är en man med stora idéer, och när han fick möjlighet att göra vad som helst lade han $160M på en film om en man fast i helvete han själv skapat, och för att ta sig ur den här situationen behöver han konfrontera sina demoner. Den beskrivningen påminner ganska mycket om det som försiggår i såväl Memento som Insomnia, och det är ett tema som i viss mån också präglar hans syn på Batman i de två filmer han gjort. I fallet med Inception så har den här till synes ganska enkla och intima idén expanderats till ett 2½-timmas actionepos som till stor del utspelar sig inne i huvudet på en eller annan av filmens karaktärer, men på det hela taget känns den som en naturlig vidareutvecklling av ett motiv som genomsyrat Nolans filmer genom nästan hela hans karriär.
I sin roll som regissör för Batmanfilmerna har Nolan blivit en expert på att hantera stora produktioner och åstadkomma komplexa sekvenser med en extremt hög grad av visuell polish. Inception är inget undantag, rent tekniskt är den i princip felfri (åtminstone i mina ögon) och Wally Pfisters foto fortsätter att vara ett av de stora dragplåstren i varje Nolan-film.
Jag gillade verkligen den här filmen och har en ganska stor förståelse för att den blev så framgångsrik. Jag tyckte aldrig att den var så komplicerad att det var svårt att hänga med (något som Nolan skall ha äran av), jag hade inga problem med manusets i allra högsta grad artificiella grundkonstruktion, jag står ut med att den tar sig själv på enormt stort allvar (något som Matt & Trey hänsynslöst utnyttjade i sin roliga parodi i South Park-avsnittet ”Insheeption”) och jag blir berörd av den Katharsis som DiCaprios karaktär genomgår. Den något TV-spelsliknande uppbyggnaden och ett stadigt eskalerande tempo samt ett känslomässigt klimax som kändes välförtjänt var vad jag uppskattade mest, diskussionen om vad som hänger ihop med vad, vem som gjorde vad och varför och när och vem som egentligen är fast i Limbo - det är frågor som naturligtvis är värda att diskuteras, men jag har min egen tolkning, en tolkning som jag är nöjd med och som gör att filmen fungerar för mig.
OK, jag brukar sällan ägna mig åt nyhetsrapportering i bloggen, och så inte heller nu. Jag lever inte under illusionen att någon av er missat nyheten att Batman Begins- och Dark Knight-regissören hyrts in av Warner Brothers för att överse en nystart av deras Superman-franchise, eller att han nu anställtZach Snyder som regissör.
Jag anser att Snyder efter en karriär som omfattar endast 4 filmer har visat att han är en regissör att räkna med. Han har redan haft en verkligt massiv framgång i serievärlden med 300 och en mindre flopp med Watchmen. Att de två filmernas ekonomiska framgång är omvänt proportionell mot deras relativa kvalitet i mina ögon kan vi lämna därhän. Jag tycker att båda har styrkor och svagheter, och båda uppvisar en regissör på framväxt. Han har ett utmärkt öga, ett svart sinne för humor och en förmåga att välja projekt som på pappret ser fullständigt omöjliga ut.
DC Comics har med det här lagt två av sina starkaste varumärken i händerna på Nolan – Batman och Superman – och uppenbarligen har de en ganska stor tilltro till hans förmåga att ÄNTLIGEN få något vettigt om Stålmannen upp på vita duken. Det är en del av en större satsning från DCs sida at komma ikapp Marvel, som har varit mycket bättre på att visa framfötterna när det gäller att producera filmer baserade på deras mer obskyra figurer. Ryan Reynolds dyker upp som Green Lantern, och i framtiden småpratas det löst om Wonder Woman, Flash och Justice League. Jag har alltid varit mer förtjust i DC än Marvel, och ser fram emot en mer koncentrerad verksamhet riktad mot filmmarknaden. Som det är idag gör WB Animation ett ganska bra jobb med de filmer som kommer direkt till BD ungefär en gång per kvartal, men den stora potentialen ligger naturligtvis i biofilm.
Jag talar inte om DI som i Dramatiska Institutet nu. Även om de också får mig att må lite dåligt. Men av helt andra orsaker.
Nej, jag talar om det lilla påhittet Digital Intermediate. Ni vet. Det där med att skapa en helt digital kopia av en film genom att skanna filmen man skjutit på in i en dator. Detta i flera fantastiska K. Två. Fyra. Åtta. Underbart. Ostoppbart. Framtidens melodi.
Genom detta kan hela filmen finnas i digital form. Man kan leka med diverse datoreffekter. Man kan enkelt i den digitala världen hantera och lagra filmen.
Och man kan förstöra den.
Precis.
Förstöra den.
Låt mig stoppa där och tala lite om en man. En regissör. Christopher Nolan. Jag tycker om att måla upp bilden av att jag ogillar honom. Det blir så lätt med saker man tycker är överskattade. Jag avgudar inte The Dark Knight. Inte Batman Begins, The Prestige eller Inception heller. Jag går mot strömmen. Jag är alternativ. En dag hoppas jag att jag är ett alternativ. Jag gillar Memento dock. Men den gjorde han innan han blev känd. Kanske därför jag gillar den. För jag är alternativ.
Hur som. Herr Nolan har en kvalité som jag beundrar – utöver hans hantverksskicklighet och intelligenta utstrålning. Han älskar film. Han tycker att så fotografen ljussätter och fotar, så ska det se ut. Så varken The Dark Knight eller Inception (tror jag bestämt) har en fullständig DI gjord.
Nu tillbaka till det där med att förstöra. Många filmskapare använder möjligheten till en DI för att leka pajas med looken på filmen. Pajas på ett sätt som vi i framtiden kommer få ångra. För just nu är hela filmvärlden så insnöad i sin digitala teknik att man saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något som är tidlöst hållbart. Detta kan jämföras med hur folk på 80-talet inte insåg hur pajas de såg ut med axelvaddar stora som jag vet inte vad.
Så vad är problemet då? Låt oss ta ett exempel som får tydliggöra. Den rätt så meningslösa filmen Live Free or Die Hard. Den ser för jävlig ut. Ful som stryk. Den är så digitalt färgsatt i efterhand att den ser helt artificiell ut. Jämför den med looken från Die Hard With a Vengance. I del3 känns det som att Bruce Willis springer runt i New York. Man kan känna doften, hettan, känslan och smaken av staden. Det är på riktigt. Ingenting i del4 ser ut att vara på riktigt. Det är plast. Tredje filmen kommer hålla i längden, Del4 är daterad inom kort.
Ett annat exempel är Lord of the Rings. Jämför första filmen med uppföljarna. Första har scener som är riktigt vackra, medan de två andra har passager som är extremt hårt och fult dragna färgmässigt. Den första filmen har ingen fullständig DI gjord, de två andra har det.
Alla dessa moderna filmerna med färger åt dragna åt helvete. Alla nya skräckfilmer med hård kontrast och sin digitala färglöshet. Alla gamla filmer som färgkorrigeras för att passa ett modernt och hippt klimat (French Connection, Bram Stoker’s Dracula och t.o.m Se7en till viss del). Detta kan jämföras med ”remastrade” CD-skivor som i praktiken innebär ”brickwallade”. Det vill säga. Det kanske verkar som en bra idé idag. Imorgon kommer bakfyllan.
Om 10 år kommer vi få se restaurerade utgvår där det inte är repor, smuts och mögel som plockats bort. Utan den digitala efterbearbetningen av bilden. För alla är blinda av dagens mode gällande bild och drar i reglage utan att inse hur smaklöst, daterat och fult det blir. Förutom då herr Nolan. Han skjuter på film, för det ska se ut som film och genom det är det framtidssäkrat.
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Det brukar ju sägas att en regissör aldrig är bättre än sin senaste film, vilket skulle betyda att Nolan är ganska jävla bra (baserat på publikrespons och recensioner), men jag har alltid tyckt att det är en kass värdemätare. Det finns alldeles för mycket som kan komma mellan en film på idé- eller manusstadiet och den färdiga produkten för att man alltid skall kunna avgöra hur bra en regissör är baserat enbart på den färdiga produkten.
Ofta? Absolut. Oftast? Troligtvis. Men jag brukar skämtsamt säga att en regissör aldrig är bättre än sin nästa film.
…och vad har detta att gör med Inception? undrar den vakne läsaren. Jo: Jag ber inte om ursäkt för att jag är väldigt förtjust i Nolans Batman-filmer, och speciellt The Dark Knight. Med tanke på det borde jag kanske vara väldigt spänd på vad Nolan hittar på härnäst. När det gäller Inception så har jag läst premissen, jag har sett postern, och jag har sett teasern, och min reaktion var: ”…eh.”
…min ”filmer-att-hålla-ögonen-på”-radar är uppenbarligen helt kass. Jag borde sett till vad möjligheterna var med den regissören, den idén, den handlingsfrihet som Dark Knight gav honom, inte anta att han inget lärt sig. Jag borde fattat att hans nästa film faktiskt kan vara ännu bättre än hans förra. Hmm…
I veckan började nämligen recensionerna komma, och med dem en ny, MÄKTIG ny trailer, för första gången noterade jag att hypertalangen Joseph Gordon-Levitt är med, jag insåg att jag ofta tycker att Leonardo di Caprio är riktigt bra, för första gången började jag tillåta mig att hoppas på något mer än en seg Matrix-klon. Skall man tro recensionerna är det inte alls vad filmen är, den hyllas enhälligt och överallt, och när vanligtvis griniga Devin Faraci börjar prata mästerverk, när det talas om actionsekvenser som sträcker sig över hela akter och är både häftiga och nyskapande, då spetsar jag öronen. När USAs samlade kritikkår har fått se filmen och gemensamt utbrister ”Wow!”, då väcker de en entusiasm som jag känner igen som orsaken till att jag blivit intresserad av film över huvud taget, och det är en känsla som jag inte haft på åratal. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se den här filmen. Jag har i princip bestämt mig för att det kommer vara min favoritfilm från det hittills ganska svaga filmåret 2010 – trots att jag sett 2½ minut av lösryckta delar och klipp, till musik som inte kommer att finnas med i filmen.
SÅ bygger man en hype-maskin. Jag skulle säga att det är bra jobbat av Warner Brothers, men om det enda de behöver göra är att visa filmen för folk som är i en position att sprida budskapet om dess kvaliteter, då är deras jobb ju ganska lätt.
Idag fyller den irländska skådespelaren 34 år. Murphy ”slog igenom” hos den stora massan som Dr Jonathan Crane i Christopher Nolans Batman Begins för knappt fem år sedan. Tre år tidigare vandrade han iklädd sjukhusklänning genom ett öde London med ett synnerligen osymmetriskt skägg och frisyren på sned. 28 dagar senare startade trenden med hyperaggressiva zombies. Alex Garland och Danny Boyle lyckades hitta den balans av psykologisk och verklig skräck som de totalbommade i The Beach. En av anledningarna till detta var Cillian Murphys hårt härjade överlevare. Murphy, Garland och Boyle samarbetade även på den publikdelande Sunshinefrån 2007. Murphy gjorde 2006 Ken Loach i The Wind That Shakes The Barley som handlade om irländska frihetskriget under 1920-talet.
Fakta om Cillian Murphy
Född:
25:e maj 1976 i Douglas i Cork på Irland.
Cillian Murphy, 34 år idag!
Debut:
I islandsproducerade Sweety Barret med Brendan Gleeson spelade Murphy rollen som Pat the Barman. Första huvudrollen kom året efter i Sunburn.
Nördfakta:
Cillians förnamn uttalas ”Kill-ian” och inte ”Sill-ian”. Han ser upp till Liam Neeson som sin ”surrogatpappa på film”.
Se:
Batman Begins – Inte bara för Murphys underbart släpiga och ondcharmiga variant av Scarecrow. Batman Begins är en av 00-talets bästa filmer.
Undvik:
Red Eye – Även om Murphy är härligt ond kan man gott strunta i den här underliga thrillern som trots flygplansmiljön aldrig riktigt lyfter.
Indie-tipset:
Watching the Detectives – Tokcharmig Lucy Liu springer cirklar kring deckarälskande videobutiksägaren Murphy. Mysigt romantisk men också härligt filmnördig.
Framtid:
Borde kunna bli en av Hollywoods stora så länge han inte fastnar i skurkfacket. 60-talsdramat Hippie Hippie Shake mot Sienna Miller och medverkan i Chris Nolans Inception är någon av godbitarna vi har att se fram emot under 2010.
Filmen Christopher Nolan gjorde mellan sina två succéartade Batman-filmer är allt annat än en mellanfilm. Christian Bale och Hugh Jackman är två rivaliserande trollkarlar i 1800-talets England. Höjdarrulle!
Inte alls tokig seriemördarthriller med Angelina Jolie, Ethan Hawke och Kiefer Sutherland. Typisk söndagsfilm på TV4 men de har väl inte plats för något annat än svenska polisfilmer för tillfället.
Stephen Kings roman har blivit en strålande film av Rob Reiner. James Caan spelar författaren Paul Sheldon som blir strandsatt (eller snarare snösatt) hos det galna fanset Annie Wilkes, oscarsbelönt spelad av Kathy Bates.
För Cactus på forumet ska jag självklart tipsa om denna film. Vansinnigt roliga scener blandas med bara vansinniga scener. Håll särskild utsikt efter lustig produktplacering och en ung George Clooney.
En av de bästa brittiska filmerna på länge får en tidig premiär i fyrans filmkanal. Om hur skinheadkulturen växte fram med fantastiskt mode och ett rejält genombrott för unge Thomas Turgoose.
Söt och sentimental komedi med Adam Sandler. Kanske den av hans filmer som har träffat bäst i mixen mellan prutthumor och hjärta. Handlingen är att han får en unge på halsen.
Jag är väl medveten om att jag kanske är den ende som gillar den här filmen men då får det vara så. Den har sina problem, framförallt på skurksidan, men jag älskar när Peter Parker transformeras till elak på ett sätt som vi inte sett sedan 80-talet.
Fransk action när den var som bäst. Lustigt nog är det regissören själv, Luc Besson som jobbat ned genren till en nästan infantil nivå i sitt hemland. Se den och passa på att njut av den relativa komplexiteten.
Nu när jakten på de åtråvärda priserna börjar rulla igång har vi kommit till regissörsgillets främsta statyett. Fem regissörer har nominerats som möjliga vinnare. I år är det alltså Darren Aronofsky – Black Swan, David Fincher – The Social Network, Tom Hooper – The King’s Speech, Christopher Nolan – Inception och David O. Russell – The Fighter som kan ta hem det hela. Utan att ha sett varken Black Swan eller The Fighter måste jag säga att startfältet känns väldigt starkt. Men ändå är det lite nedslående att vinnaren återigen kommer vara utrustad med ljus hy och penis. Tre gånger i modern tid har DGA brytit mot den mallen, två gånger var det Ang Lee som fått priset och så Kathryn Bigalow förra året.
OK, jag brukar sällan ägna mig åt nyhetsrapportering i bloggen, och så inte heller nu. Jag lever inte under illusionen att någon av er missat nyheten att 
Senaste kommentarer