Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.
Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.
/AKz
Senaste kommentarer