Kategorin Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song är för mig galans tråkigaste kategorier. Undantaget musikaler känns enstaka sånger ofta krystade och övertydliga när de nyttjas som ett drivande element i berättelser.
Blir det tredje gången gillt för Toy Story-trilogin?
Årets mest Oscarsnominerade i denna kategori är Randy Newman. Detta blir hans tjugonde nominering och kan även bli hans andra Oscar. Av dessa har nästan alla varit låtar till Disney- eller Pixar-filmer. Nomineringen för Toy Story 3-sången ”We Belong Together” kan bli en tredje gången gillt då han nominerats för både Toy Story och Toy Story 2.
Näst mest nominerad är Newmans Disney-kollega Alan Menken som har 19 nomineringar. Menken har dock lyckats knipa åtta statyetter. Detta ligger honom nog i fatet då låten ”I See the Light” från Trassel inte alls är av samma dignitet som Havet är djupt, Belle eller En helt ny värld. I det här fallet är Menkens tidigare framgångar snarare än belastning. Det är heller inte hans gamla vapendragare Stephen Schwartz eller Howard Asham (som gick bort 1991) som skrivit musiken denna gång utan ”ungtuppen” Glenn Slater.
A. R. Rahman har chansen att plocka hem sin andra Oscar för bästa sång med ”If I Rise”. Dido har inte Oscarsnominerats tidigare, men hon har dock tagit hem ett något mindre prestigefyllt pris. Hon skrev nämligen Britney Spears ”Not’ a girl, not yet a woman” tillsammans med Max Martin och Rami som användes i Crossroads och som det året vann en Golden Razzie för bästa sång.
Slutligen har vi en trio som är helt gröna i sådana här sammanhang. Tom Douglas, Hillary Lindsey och Troy Verges skrev countryballaden ”Coming Home” som framförs av Gwyneth Paltrow i Country Strong. Med tanke på att ”The Weary Kind” från Crazy Heart vann förra året tror jag inte på countryvinnare i år. Även om låten inte är dålig.
Nej i år är det nog dags för en animerad film att ta hem priset för bästa sång. Något som förstås skulle skett redan förra året då Prinsessan och Grodan var späckat med framtida klassiker. Det var tio år sedan en animerad film fick pris för bästa film senast, då var det Randy Newman med Monster’s Inc-låten ”If I Didn’t Have You” och jag tror att det är dags för Randy igen.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa sång skriven för film:
Uppmärksamheten kring Andreas Öhmans regidebut var enorm under 2010. I rymden finns inga känslor blev Sveriges oscarsbidrag, nominerades till fyra guldbaggar och fullkomligt överhopades av hyllningar från både publik och kritiker – vilket är sällsynt. Den genomsnittliga svenska biobesökaren och filmkritikerns åsikt om vad som är sevärd film går som bekant sällan hand i hand. Det är här som Öhman lyckats så fint, I rymden finns inga känslor är folklig feelgood, men samtidigt finns här en spännande originalitet i både karaktärer och scenografi.
Bill Skarsgård spelar Simon, en 18-åring med Asperger syndrom. Simon gillar inte att människor kan säga en sak fast de egentligen menar en annan, han skulle egentligen trivas bäst i rymden, för där finns inga känslor. Dagarna styrs i detalj efter visarna på klockan och vid för stora avvikelser, praktiska eller känslomässiga, sätter han sig i sin tunna och flyr ut i rymden. Simons största intresse är just rymden – och så givetvis storebrorsan Sam (Martin Wallström), som är den enda som förstår honom. När Sam blir dumpad av sin flickvän rubbas schemat och Simon måste snabbt hitta en ersättare.
Det här är tillskruvad realism i lyxförpackning. Att bygga en historia kring en neuropsykiatrisk diagnos är både högaktuellt och för många ganska lätt att ta till sig, alla känner någon som känner någon som… Den lilla kritik som riktats mot filmen är att Simons personlighet skulle vara överdriven, kan hända att så är fallet, så mycket kan jag inte om Asperger. Men Simon är i så fall inte ensam om sin originalitet, även om han är huvudrätten. Ta bara hans minst sagt egenartade arbetskamrater, som handplockade ur en film av Wes Anderson.
Simon har alltså tagit på sig jobbet att leta potentiella partners, inte så enkelt för en kille som har svårt för sin omgivning – framförallt på grund av alla obegripliga känslor. Simon tar med sig polaroidkameran och anteckningsblocket och skapar ett album med tänkbara kandidater. Förgäves försöker Sam ännu en gång förklara att så fungerar det faktiskt inte när man blir kär. Simon får lära sig att man kan dras till varandras olikheter, så yrvädret Jennifer (Cecilia Forss) som han ofta möter på vägen till jobbet kanske inte är en så dum idé ändå. Det är här filmen plockar de flesta av sina charmpoäng, i samspelet mellan Simon och Jennifer. Hon står för kaos, skratt och spontanitet, och struntar helt i de regler som gäller i umgänget med Simon. Cecilia Forss nominerades till en guldbagge för bästa kvinnliga biroll, filmens feelgood-stämpel vore inte alls samma sak utan henne.
Men I rymden finns inga känslor är värd uppmärksamhet också tack vare den snyggt matchande scenografin. Färg och form på varenda liten detalj är lika noggrant planerad som anslagstavlan som styr Simons liv. Effektfulla grafiska lösningar förklarar också hur Simon uppfattar både tid och känslor. Olika smiley-gubbar följer känslorna hos medspelarna – och precis som på så många andra, åker de belåtna smilbanden upp även på mig.
Orkesterövningen är slut för dagen och 16-åriga Jenny står och väntar på bussen i hällregnet när David rullar fram och vevar ner rutan på sin sportbil ”Jag är musikälskare och oroar mig för din cello”, säger han fyndigt. Jenny fnittrar generat åt mannen som utstrålar både lyx- och vuxenliv, han verkar dessutom veta exakt hur han ska charma den unga flickan. Uppvaktningen fortsätter i samma ogenerade stil, tidernas största blombukett tätt följt av en ofrånkomlig weekend i Paris. Jenny, som fram tills nu levt ett skyddat och disciplinerat studentliv med siktet inställt på Oxford, faller pladask för alla nya frestelser. Skoluniformen får plötsligt oväntad konkurrens av designerklänningar, rödmålade läppar och glamourösa utekvällar. Jenny har fått sin rika prins och nu kan de leva lyckliga i alla sina dagar, precis som i sagorna.
Nej så blir det inte riktigt. An education är istället en film om de felaktiga val unga tjejer kan göra. Jenny får en viktig kunskap som ingen skolbok i världen kan lära henne. Verkligen jätteklokt, eller? Nej att prinsessan mister sin prins gör tyvärr berättelsen varken mer personlig eller intressant, det är egentligen märkligt att de överhuvudtaget träffas. ”Prinsen” David (Peter Sarsgaard) är en smått gubbsjuk och kaotisk person som aldrig verkar vilja bli vuxen. Jenny är full av kunskap och visdom, men plötsligt så spelar det inte någon roll. Om paret verkligen har någonting att hämta hos varandra framkommer inte av historien, annat än att man använt svårigheterna och olikheterna till att skapa underhållning. An education stannar vid att vara en ganska ytlig, osannolik och osmart film. Flera av karaktärerna är så stereotypa och könsrollerna så unkna att det inte ens blir parodiskt, bara dumt. Den dominanta och oförstående pappan med detaljerade planer för sin dotters framtid, den osäkra mamman som vill så väl men aldrig tar steget ut ur skuggan. Eller var kanske allt så här nyanslöst i England 1961? När David sen så självsäkert skaffar sig en hedersplats hemma i familjesoffan sitter inte ens pappa längre säker på sina planer. Hur kunde allt vända så fort, vad var det som hände?
Som en liten kompensation är det stundtals spännande att följa Carey Mulligan i rollen som Jenny (nominerades till en oscar). Det finns en härlig energi, charm och oförutsägbarhet i hennes karaktär. En sådan nyfikenhet och intelligens hade kunnat användas till något riktigt bra – i en annan historia. Det klär inte henne att plötsligt glömma bort vem hon är och leva glamouröst Sex and the city-liv à la engelskt 60-tal, förvandlingen känns bara märklig.
An education nominerades till tre oscar – bästa film, bästa skådespelerska och bästa manus baserat på förlaga. Har jag missat något? Visst kan romantik över gränserna vara underhållande även om den faller i klichéträsket, men här är det obegripligt hur bitarna överhuvudtaget hamnade i samma pussel. Nej det här var en besvikelse.
Författarinnan Karen Blixen levde 17 år av sitt liv i Kenya – den viktigaste och mest omvälvande tiden i hennes liv. Det var här motgångarna var som störst, men det var också i Afrika som hon upplevde sina allra lyckligaste stunder. Erfarenheten av en annan kontinent formade Karen Blixen till den stora författarinna hon senare blev. ”Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong”. Så inleds hennes bok Den afrikanska farmen från 1937, så börjar också Sydney Pollacks sjufaldigt oscarsbelönta film Mitt Afrika från 1985 – baserad på just den boken. De inledande orden är enkla och anspråkslösa, men säger samtidigt något om våra drömmar om ett exotiskt land och en tillvaro som tyvärr sällan blir verklighet – annat än just kanske på film.
Mitt Afrika är inte i första hand en berättelse om Karen Blixen som högt uppskattad författarinna. Filmen kan rättvist briljera med det avtryck den gjort på filmhistorien, men då kanske främst för de vackra bilderna eller den numera historiska passionen mellan Meryl Streep och Robert Redford. Nej det övergripande innehållet är inte på något sätt överraskande, storstilad kärlek mellan den känslotörstande överklassflickan och den vilde jägaren, omöjlig att tämja, är väl beprövat. Men trots den ganska tillgjorda dramatiken och de lätt överdrivna karaktärerna, finns det en närhet och hjärtlighet i berättandet som gör att Mitt Afrika ändå fascinerar mig.
Karen Blixen blickar tillbaka till tidigt 1900-tal, då hon och den dåvarande maken tar beslutet att driva en kaffeplantage i Kenya. Medan maken ägnar sig åt otrohet och andra dumdristiga affärer, tar det inte lång tid för Blixen att förälska sig i det afrikanska landskapet och dess befolkning. De vackra och exotiska erfarenheter den danska författarinnan gör i sitt nya land, förmedlas utförligt i filmen. Landskapet och kulturen får spela en egen huvudroll, Mitt Afrika inbjuder till spännande möten med urbefolkningen, natursköna bilder och dramatiska inslag med de djur som lever där. Ja istället för att på avstånd observera djurlivet, blir närheten verkligen påtaglig. Savannens fyrbenta invånare är återkommande inslag som skapar både spänning och samtidigt en härligt lättsam distans. Mitt bland all den stormande passionen tvingas paret till exempel försvara sig mot aggressiva lejon, något man inte hade kunnat förutse.
Sviterna efter en personlig sorg gör Blixens engagemang för den kenyanska befolkningen så stor att hon, trots visst mothugg, startar en skola för att de minsta ska kunna lära sig läsa. Blixen uträttar mycket tack vare sin starka vilja, men den mystiske vite mannen (Redford) kommer hon aldrig att kunna tygla. Inte särskilt överraskande som sagt. För den som inte själv tänkt tanken måste också poängteras att vardagen i Kenya självklart är så mycket mer än barbröstat stamfolk, vackra solnedgångar och exotiska djur på savannen. Och när de nyförälskade delar historier vid lägerelden, eller fattar varandras händer bland molnen i ett propellerplan, kan det kanske inte bli så mycket tramsigare.
Men mycket kan förlåtas tack vare det fina skådespeleriet av Streep och Redford, och inte minst för de vackra bilder historien ändå lämnar efter sig.
Kärleken kan få oss människor att bli uppslukade nästintill besatthet, att göra saker vi aldrig trodde var möjliga. För vissa tar det många år innan de låter känslorna komma ut i ljuset, för andra kan de vara så starka att inga lagar i världen kan sätta stopp för deras handlingar. Argentinska Hemligheten i deras ögon vann en Oscar för bästa utländska film 2009, en berättelse om olika förhållningssätt till kärleken och de ödesdigra konsekvenser de kan få på tillvaron.
Efter en intensiv karriär som mordutredare börjar pensionären Benjamin blicka tillbaka på ett fall som han efter 25 år fortfarande inte kunnat släppa. En ung, nygift kvinna blir brutalt våldtagen och mördad i sitt hem, en händelse som gör hennes make fullkomligt besatt av att hitta förövaren. Benjamin förundras över makens intensiva kamp och gör allt för att skapa rättvisa. Ett foto i den mördade kvinnans skolalbum visar sig vara en viktig pusselbit, men utredningen blir alltmer komplicerad och innebär stora risker för både Benjamin och hans trogne vän och partner Pablo.
Den pensionerade mordutredaren har bestämt sig för att skriva en roman om fallet men har svårt att komma igång och kontaktar sin före detta chef, den vackra och begåvade Irene. Hon är kort och avvisande mot Benjamin och visar ointresse av att gräva i det förflutna, ännu en gång ett sätt att fly den dolda förälskelsen som så länge funnits mellan kollegorna.
Hemligheten i deras ögon, skriven och regisserad av Juan José Campanella, lever inte riktigt upp till de förväntningar man har på en oscarsvinnare. Alltsammans ger ett ordinärt intryck med undantag för vissa enskilda detaljer. Berättelsen inleds med ett ganska sömnigt berättande som blir något mer fängslande och varierande allteftersom. Huvudpersonerna är irriterande vackra och lite småtrista, bortsett från Benjamins partner som vid sidan av en kompetent mordutredare, också är en charmig, lättsam och smått förvirrad smygalkis.
Det är lätt att uppskatta den sparsmakade närheten mellan huvudpersonerna, bara för att två individer älskar varandra behöver det inte alltid innebära vida gester och stora ord. I Hemligheten i deras ögon nöjer man sig med varma blickar och en lätt beröring på kinden. De stora känslorna får bara bubbla under ytan. Benjamin och Irene kan själva se charmen med att ha levt åtskilda i 25 års tid.
Fotografen leker med bilddjupet och låter skärpan förflyttas mellan karaktärerna på ett intresseväckande sätt. Färgerna går ofta i en lätt gulaktig ton, vilket ger ett stilfullt intryck. De sista minuterna bjuder också på en riktigt rafflande vändning, men vägen dit är som sagt aningen segtuggad.
Sylvester Stallone blev i och med Expendables öppningshelg som nummer ett på amerikanska listorna den första skådespelaren som öppnat med en film på förstaplatsen under fem raka årtionden. Även om den första filmen kom 1979 med Rocky II och Expendables alltså dök upp 30 år och 10 månader senare så ligger perioden alltså över fem årtionden.
80-talets förstaplaceringar började med Rocky III och fortsatte med en hel rad rullar. Cobra, Rocky IV, First Blood och Rambo: First Blood Part II öppnade alla på förstaplatsen. Det gjorde även Staying Alive där Sly regisserade och har en liten roll, men där var det snarare Travolta och Saturday Night Fevers dragningskraft som lockade publik. Förvånansvärt nog fick Rocky III stryk i kamp med Crocodile Dundee II under öppningshelgen.
Under 90-talet var det faktiskt Oscar som knep den första förstaplatsen. Rocky V hade chans att öppna årtiondet på nummer 1 men fick stryk av Ensam hemma. I övrigt öppnade Cliffhanger, Demolition Man, The Specialist, Cop Land och Antz på nummer ett.
Under the ”naughties” gick det inte lika bra för den gode Stallone. Rocky Balboa öppnade som nummer tre (efter Jakten på Lycka och Night at the Museum) och Rambo fick sorgligt nog stryk av Meet the Spartans. Men Driven och Spy Kids 3D lyckades öppna som nummer ett.
Senaste kommentarer