Av någon anledning kommer jag att tänka på Sarah Palin när jag ser den här filmen. I en webvideo med titeln ”Mama Grizzlies” förklarade hon att en mammabjörn kännetecknas av att den blir farlig att tas med när man bråkar med hennes ungar. Hon liknade sig själv och ett antal likaledes skogstokiga och stockkonservativa kvinnliga medlemmar av Tea Party-rörelsen vid mammabjörnar och använde metaforen som en utgångspunkt för angrepp på abortförespråkare och andra politiska motståndare.
Jag lever inte under illusionen att Bong Joon-ho i något avseende bryr sig om vad Sarah Palin tycker, och ännu mindre har tillverkat denna film som något sorts svar på hennes annons (att filmen är gjord före Palins webvideo skulle kunna tänkas indikera det… ju), men han belyser frågeställningen på ett sätt som ändå för mina tankar till den amerikanska före detta vicepresidentkandidaten, numera naturprogramledaren.
SPOILER! OBS, stycket nedan innehåller vag information som hänvisar till handlingens utveckling ända fram till slutet på filmen. Ni läser på egen risk.
Kopplingen är i synen på modersrollen, men medan Palin använder en moders beskyddarinstinkter som ett positivt exempel på ledarskapsförmåga och ansvarstagande låter Bong Joon-ho det leda sina karaktärer i fördärvet. Filmen är ett ganska stillsamt drama om en mor som försöker få sin efterblivne son frikänd från att ha blivit dömd för mord på en ung flicka. Historien tar flera oväntade vändningar, och den invecklade intrigen leder till ett moraliskt dilemma som ställer frågan om modersrollen på sin spets. I vissa avseenden påminner den om Park Chan-wooks Oldboy, med den stora skillnaden att Bong aldrig lyckas ta det moraliska dilemmat till sin yttersta spets som Park gjorde.
SLUT SPOILERS
Resultatet är en film som är bländande vackert fotograferad, med fantastiska rollprestationer av Kim Hye-ja i rollen som modern och Jin Ku som bäste vännen till den mordanklagade sonen. Men trots ett par överraskande vändningar uppstår aldrig någon riktig spänning i filmen, och det mänskliga dramat lyckas aldrig engagera fullt ut då det stjäl sina höjdpunkter från andra, bättre filmer. Det är dock långt ifrån dåligt, och det här är en film väl värd att se, för fans av koreansk film i allmänhet och Bong Joon-ho i synnerhet.
Jag skaffade en koreansk utgåva, eftersom den här filmen verkar vilja dröja med att komma till Sverige. Det är en stilig sak med utmärkt bild och ljud och en hel del otextat extramaterial… om man nu gillar sånt.
Johnnie To har på senare år mer och mer klivit fram som en av Hong Kongs främsta regissörer. Hans polerade kameraarbete och stenhårt stiliserade actionsekvenser kombinerat med ett stadigt samarbete med några av Hong Kongs mest kända skådespelare gör att hans filmer är omedelbart igenkänneliga. Denna, hans senaste film som regissör, fick en hel del uppmärksamhet vid Cannesfestivalen i somras, och det verkar som om fler och fler lär sig att uppskatta honom som en del av ett nytt filmklimat i Hong Kong. Vengeance fungerar delvis som en tredje del i en trilogi, där regissörens The Mission från 1999 och Exiled från 2006 är de andra delarna. I praktiken finns det ingen sådan uttalad struktur, men de tre filmerna hänger ihop på så sätt att de har många av samma skådespelare i liknande roller, och de behandlar många av samma frågor och situationer, men på lite olika vis.
VARNING, här kommer lite spoilerinformation för en tio år gammal film. Inget gnäll, tack.
Det illustreras tydligt av den scen där vi presenteras för de tre yrkesmördarna i filmen. En av chefens livvakter har en affär med chefens fru, och de får i uppdrag av mörda honom. I The Mission innebär det ett intrikat moraliskt dilemma, i den här filmen är det ett uppdrag som många andra, som utförs effektivt och med en nästan robotmässig automatik. SLUT SPOILER!
Filmen tar sin början med att en familj med man, hustru och två barn blir brutalt nedskjutna i sitt hem. Hustrun överlever, och när hennes far (Johnny Hallyday) besöker henne på sjukhuset ber hon honom att hämnas. Nu förhåller det sig så väl att fadern är en pensionerad yrkesmördare, så han har precis de rätta färdigheterna för att utföra uppdraget. Eftersom han inte hittar i Hong Kong och inte kan språket tar han hjälp av tre yrkesmördare, och snart är de alla indragna i en cirkel av våld som sätter såväl deras vänskap som lojalitet och yrkesheder på prov. To passar också på att undersöka behovet av hämnd som en i det närmaste primal drivkraft, även om han aldrig går på djupet på samma sätt som Park Chan-wook gör i sin hämndtrilogi.
Det här är snyggt, coolt, med en del ruskigt snygg action och ett intensivt och personligt drama i botten. Det känns som om Johnnie To filar och fixar med den ursprungliga idén ifrån The Mission, raffinerar den, varierar temat och använder en uppsättning arketyper till karaktärer som han flyttar runt likt pjäser på ett schackbräde. För varje iteration upptäcker han (och vi) något nytt, en ny aspekt på karaktärernas liv eller ett nytt sätt att angripa ett moraliskt dilemma.
Personligen gillade jag Exiled något mer, men det här är väl värt att se. Jag skaffade en Blu-ray ifrån Hong Kong (Region A), och bilden på skivan var överdrivet kornig, med bleka färger och jämförelsevis låg detaljnivå. Det är svårt att avgöra om det ska bli en köprekommendation – jag antar att ni vet om ni är intresserade av den typer av utgåvor, och huruvida ni klarar av att vänta på en svensk utgåva som eventuellt har bättre bild.
Jag har kommit till en punkt när en ny film av sydkoreanen Park Chan-wook är det jag ser fram emot mest i filmväg under ett givet år. Problemet (eller vad man ska kalla det) är att förutom genombrottet JSA och den så hyllade hämndtrilogin har hans filmer mötts med väldigt blandade reaktioner. Jag tror dock att ingen kan förneka att hans filmer är extrema och egna, och att de lämnar väldigt få oberörda.
Efter att ha gjort den ganska lättsamma och snälla I’m a Cyborg, but that’s OK gav han sig på att göra en vampyrfilm. Thirst är en film som är väl medveten om genrens konventioner, men sin vana trogen leker Park med dem, förvrider dem när det passar honom och berättelsen, och följer dem tillräckligt väl för att publiken aldrig skall känna sig vilsen. Hela tiden med sitt fantastiska bildsinne intakt, även om han tonar ner den visuella lekfullheten för en mer naturalistisk och avskalad look här.
Handlingen är ganska enkel: en präst drabbas av en mystisk och dödlig sjukdom, och beger sig till en avlägsen klinik för att genomgå en experimentell behandling. Han överlever, men upptäcker snart att han av behandlingen förvandlats till vampyr. Tillståndet väcker lustar och drifter i honom som han omöjligt kan följa på grund av sitt prästskap, men efter hand bryter törsten och den köttsliga hungern ner hans motståndskraft och han inleder ett förhållande med hustrun till en barndomskamrat. Resultatet är intensivt och erotiskt och bitvis chockerande brutalt, helt i linje med regissörens tidigare alster. Superstjärnan Song Kang-ho (som tidigare arbetat med Park i JSA, Hämnarens resa och ett kort inhopp i Lady Vengeance) gör här sin kanske allra bästa roll, ett nedtonat och nyanserat porträtt som balanserar törsten efter kött och blod med skuld och ett plågat samvete.
Filmen växlar mellan erotik, brutalitet och svartsynt humor och blir aldrig någonsin tråkig, trots att den har ett väldigt makligt tempo. Jag misstänker dock… eller, misstänker, jag VET att den inte kommer att falla alla på läppen. Det är den alldeles för egen för att kunna göra. Jag fann den något ojämn, med inslag av den briljans jag vant mig vid från regissören blandat med en del humor som inte riktigt träffar rätt. En intressant filmupplevelse är det definitivt, väl värd att se för fans av vampyrfilmsgenren och ett självklart måste för alla fans av Park Chan-wook.
Av någon anledning kommer jag att tänka på Sarah Palin när jag ser den här filmen. I en webvideo med titeln ”Mama Grizzlies” förklarade hon att en mammabjörn kännetecknas av att den blir farlig att tas med när man bråkar med hennes ungar. Hon liknade sig själv och ett antal likaledes skogstokiga och stockkonservativa kvinnliga medlemmar av Tea Party-rörelsen vid mammabjörnar och använde metaforen som en utgångspunkt för angrepp på abortförespråkare och andra politiska motståndare.
Senaste kommentarer