Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca 1000 titlar så är är det bara att inse att man inte BEHÖVER alla dessa DVD:er och Blu-ray, och att man ibland köper film för att man tycker att man borde eller för att den passar in i samlingen snarare än att man tror (alternativt vet) att den är jättebra. För min del så har jag sedan jag var 14 år (jag är född 1974, den som inte vet vilken film jag pratar om måste som straff se om den innan de läser vidare) följt Bruce Willis karriär. Inte slaviskt, men så länge filmerna inte blir demolerade av recensenterna så har jag ändå köpt dem. Ibland lönar det sig, därför att filmen visar sig vara betydligt bättre än man vågat tro. RED faller in under den här kategorin.
Bruce spelar här en pensionerad CIA-agent, uttråkad av det spänningslösa pensionärslivet. En dag blir han attackerad i sitt hem av en insatsstyrka som vill kidnappa honom. Han inser att hans potentiella flickvän (Mary-Louise Parker), en kvinna han endast talat i telefon med, och ett antal gamla samarbetspartners (spelade av John Malkovich, Morgan Freeman, Helen Mirren och Brian Cox) också är i fara, och han kontaktar dem för att få hjälp. Det hela resulterar i en rapp actionkomedi om åldersnoja, hur motsägelsefull den beskrivningen än kan te sig. Man har samlat ihop en ensemble bestående av några av Hollywoods bästa skådespelare, och det är helt uppenbart att de har kul här. Yngst i gänget är Karl Urban, som vi bland annat sett i Sagan om de två Tornen, DOOM, The Bourne Supremacy och Star Trek. Det är en skådespelare som imponerar mer och mer på mig med sin mångsidighet, och han är riktigt bra här, som den som fungerar som Willis ersättare i CIA och samtidigt får vara ”straight man” i alla de tojkigheter som pågår runt omkring honom.
Med trivsamma karaktärer och lagom tuff PG-13-action är det en film som funkar alldeles utmärkt som förströelse, men som absolut inte gör några direkta avtryck.
Det roligaste med den här Blu-rayutgåvan är ett kommentarssåpår med den pensionerade CIA-agenten Robert Baer. Han har arbetat som konsult för Hollywood om CIA och spioneri, och han skrev boken som den utmärkta Syriana är baserad på. Här paratar väldigt öppet om CIA och deras metoder, och han pekar ut sådant som stämmer överens med verkligheten och sånt som är helt orimligt, och han verkar verkligen gilla filmen. Det är ett riktigt trivsamt kommentarsspår, och det klart bästa extramaterialet på skivan.
En av årets största succéer var, ganska oväntat, en film som inte innehöll superhjältar eller byggde på en leksaksfranchise, en berg-och dalbana eller liknande. I stället var det en invecklad och på ytan ooriginell historia med skådespelare som inte nödvändigtvis alltid drar storpublik till biograferna. Det var regissören till The Dark Knight, Christopher Nolan, som cashade in den i princip blanka check han fått av Warner Brothers, i en illustration av det klassiska ”one for me, one for them”-arrangemanget som i princip blivit standard i Hollywood av idag.
Nolan är en man med stora idéer, och när han fick möjlighet att göra vad som helst lade han $160M på en film om en man fast i helvete han själv skapat, och för att ta sig ur den här situationen behöver han konfrontera sina demoner. Den beskrivningen påminner ganska mycket om det som försiggår i såväl Memento som Insomnia, och det är ett tema som i viss mån också präglar hans syn på Batman i de två filmer han gjort. I fallet med Inception så har den här till synes ganska enkla och intima idén expanderats till ett 2½-timmas actionepos som till stor del utspelar sig inne i huvudet på en eller annan av filmens karaktärer, men på det hela taget känns den som en naturlig vidareutvecklling av ett motiv som genomsyrat Nolans filmer genom nästan hela hans karriär.
I sin roll som regissör för Batmanfilmerna har Nolan blivit en expert på att hantera stora produktioner och åstadkomma komplexa sekvenser med en extremt hög grad av visuell polish. Inception är inget undantag, rent tekniskt är den i princip felfri (åtminstone i mina ögon) och Wally Pfisters foto fortsätter att vara ett av de stora dragplåstren i varje Nolan-film.
Jag gillade verkligen den här filmen och har en ganska stor förståelse för att den blev så framgångsrik. Jag tyckte aldrig att den var så komplicerad att det var svårt att hänga med (något som Nolan skall ha äran av), jag hade inga problem med manusets i allra högsta grad artificiella grundkonstruktion, jag står ut med att den tar sig själv på enormt stort allvar (något som Matt & Trey hänsynslöst utnyttjade i sin roliga parodi i South Park-avsnittet ”Insheeption”) och jag blir berörd av den Katharsis som DiCaprios karaktär genomgår. Den något TV-spelsliknande uppbyggnaden och ett stadigt eskalerande tempo samt ett känslomässigt klimax som kändes välförtjänt var vad jag uppskattade mest, diskussionen om vad som hänger ihop med vad, vem som gjorde vad och varför och när och vem som egentligen är fast i Limbo - det är frågor som naturligtvis är värda att diskuteras, men jag har min egen tolkning, en tolkning som jag är nöjd med och som gör att filmen fungerar för mig.
Gammal är äldst heter det. Men i Hollywood brukar kvinnliga skådespelare få börja spela mamma vid 25 och mormor vid 42. Manliga skådespelare drabbas inte lika mycket av åldersnojan men under 2000-talet förpassades många av de gamla hjältarna (Bruce Willis undantaget) till direkt-på-dvd-träsket eller biroller som visa gamla män.
Därför är det lite roligt att 2010 har blivit lite av de rynkigas revansch. En av årets största romantiska komedier var It’s Complicated, ett triangeldrama mellan Alec Baldwin (52), Meryl Streep (61) och Steve Martin (65) där alla tre betedde sig som tonåringar.
I actiongenren går det ju inte att komma ifrån Expendables. Med en kombinerad medelålder på 51 bast och över 600 titlar under bältet är ”rutinerad” en klar underdrift när man beskriver filmens storstjärnor. Att nästan en tredjedel av de filmerna spelats in av Eric Roberts gör förstås siffrorna lite skeva. Men utan Julias storebror snittar de övriga tio stora namnen (Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Lee, Dolph Lundgren, Randy Couture, Steve Austin, Terry Crewes, Mickey Rourke, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis) på runt fyrtio rullar var.
Den sista riktiga PRO-rullen är förstås Red där framför allt Helen Mirrens insats höjde ögonbryn och orsakade magpirr. Det är något med en sextiofemårig som hanterar en tung kulspruta utan att blinka. Även här var snittåldern rätt hög då Morgan Freeman, Brian Cox, John Malcovich, Ernest Borgnine, Richard Dreyfuss och, återigem, Bruce Willis deltog. Ynglingar som Marie Louise Parker (46) och Karl Urban (38) drar ner snittåldern bland de stora namnen till 61 års ålder.
Njutafilms har gett ut superkultklassikern Killer Klowns From Outer Space. Filmen som likaväl kan ge dig men för livet (i det fall du lider av svår Clown-fobi) som den kan ge dig en skrattfest som få andra filmer kan. Storyn är lika simpel som den är genialisk, ett gäng clowner från en annan planet gör jorden den äran med ett besök i syfte att helt enkelt fånga och döda så mycket de kan. Med popcorngevär, dockteater, aggressiva ballonghundar och magstarka pajer gör de stans gator osäkra.
Det här är en sådan film som skulle vara väldigt svår att göra idag. Skådespelet och dialogen är under all kritik och är helt omöjlig att ta på allvar men som ändå inte är svår att köpa då omständigheterna är så extrema. Allt runtomkring rollfigurerna är alltför överdrivet för att det ska gå att haka upp sig på att någon agerar stelt eller att huvudpersonerna reagerar alltför teatraliskt. De ”billiga” delarna helt enkelt drunknar i den flod av bisarr fantasi som sköljer över oss åskådare som en slags glassörja. En clown gör skuggfigurer som förvandlas till ett människoätande monster, en annan kör omkring i en osynlig bil och prejjar trafikanter av vägen och de kör till och med det urgamla clown-tricket att få plats med massor av clowner i en pytteliten bil.
Bakom filmen står bröderna Chiodo (Stephen, Charles och Edward) vilka har ett imponerande CV inom framförallt specialeffekter, vilket de också visar varför i Killer Klowns, fantasin har kanske gränser men i så fall väldigt långt borta. Bröderna har ett eget bolag, Chiodo Studios, som framförallt sysslar med just specialeffekter, bland annat i form av dockteater, stop-motion och robotar. Stephen Chiodo var med och hjälpte Tim Burton med den gotiska (och fantastiska) kortisen ”Vincent”, bröderna gjorde sedan Killer Klowns, Critters med uppföljare och stod för elaka robotar till sci-fi-rökaren Screamers. På senare år har de bland annat hjälpt South Park-duon, Trey Parker och Matt Stone, med action-dockfilmen Team America: World Police.
Har du inte sett Killer Klowns förr så är det dags nu när den finns så lättillgänglig på svensk dvd. En minnesvärd film som har mycket att ge till de flesta som ger den en chans.
Vacker, sexig och lite drömsk thriller av François Ozon. En brittisk succéförfattare lånar sin förläggares sommarhus i Provence, men skrivfriden uteblir när förläggarens dotter dyker upp.
Kanonbra dramathriller av Alan Parker (Midnight Express) med Kevin Spacey och Kate Winslet. Universitetsprofessorn David Gale har vigt sitt liv till att kämpa mot dödstraffet men står, efter att ha anklagats för mord, själv inför avrättning.
Jag tycker filmen är helt i klass med serien. Många har klagat på David Lynchs prequel förklarar saker som inte borde förklaras, men jag anser att den gör det med så mycket glimt i ögat att jag tolkar den som ”hans egen teori”.
I en perfekt värld skulle Ryan Gosling ha snuvat Forest Whitaker på Oscarsstatyetten för hans enorma rollprestation som knarkande lärare. Drogpåverkan har aldrig skildrats så avskalat realistiskt.
Jag har inte sett filmen men det vore tjänstefel att inte tipsa om en för mig helt okänd komedi av William Friedkin. Om det inte ringer några klockor så ligger han bakom hyfsat framgångsrika rullar som Exorcisten och The French Connection.
Allt för lite sedd film av Fred Schepisi (Roxanne) med Timothy Hutton (The Dark Half). En nedfryst stenåldersman tinas upp av ett forskarteam, där endast Hutton ser honom som den människa han är.
Ungdomar undkommer döden, men döden vägrar undkomma dem. Nyskapande när den kom, men nu är den fjärde filmen aktuell på DVD och Blu-ray. Läs Erik Nyströms recension här.
Inte världens bästa film men inte heller den kalkon den har rykte att vara. Actionkomedin med Bruce Willis är härligt over-the-top och har ett par oförglömliga scener.
Snäppet vassare än Roman Polanskis film med samma namn som kom året efter. Michael Haneke chockar återigen med ett ytterst svart drama om en ung mans relation till hans masochistiska pianolärare, otroligt välspelad av Isabelle Huppert.
Helt okej historielektion av Oliver Stone. Lite märkligt rollbesatt, javisst, men ingen kan påstå att en film där Rosario Dawson lättar på kläderna inte är sevärd. Troja kan f.ö. inta sig själv i röven.
Jag kan inte direkt säga att jag slänger mig över ett nytt verklighetsbaserat drama av och med Denzel Washington. Jag kan inte ens påstå att jag tar emot det om du slänger det mot mig. Här leder The Denz Man en kvartett färgade universitetsstudenter i tävlingsdebatterande mot andra universitet. Då filmen utspelar sig 1935 är universiteten fortfarande segregerade så till en början möter de endast svart motstånd. Givetvis siktar Denzizzle högre än så och snart står hans adepter mot Harvard i landstäckande radio.
De unga debattörerna spelas habilt av Nate Parker, Jurnee Smollett, Jermaine Williams och faktiskt Denzel Whitaker. Den sistnämndes far spelas av Forest Whitaker men hur mycket jag än försöker hittar jag inget släktskap, däremot är han döpt efter Denzel som han även spelade mot i Training Day. Varken Washington eller Whitaker den äldre gör något utöver deras standardrepertoar här. Hade de gått klädda i roliga t-shirts istället för kostym skulle dessa säkert haft trycket: ”Tomgångskörning max 2 timmar”. Vi bjuds på några vackra landsbygdsscener och skickligt återskapande av 30-talets Texas, men det är också sådant som Hollywood gör i sömnen. Det som känns lite fräscht är att Denzenator inte bara är förtryckt för sin hudfärg, utan han är kommunist också. Svart socialism känns inte särskilt exploaterat men tyvärr är det bara en fond till historien.
När jag läste min utbytestermin i USA fick vi debattera mycket och det var något jag saknade när jag kom hem till Växjö Universitet igen. Debattscenerna är bra, det är tacknämligt att höra personer få prata till punkt till skillnad mot i debattprogrammen på TV. Jag skulle dock hellre sett att filmen gjordes med sportfilmer som mall istället för som det blivit nu, en ren motivationsfilm. I slutet kommer som på beställning de uttänkt sentimentala scenerna, som jag noterar men inte blir sentimental av, inte optimalt på något sätt. Inför Harvard-debatten diskuterar man hetsigt om man ska öppna med Gandhi eller om det är för uppenbart. Hela The Great Debaters är som att öppna med Gandhi.
Bilden är högkvalitativ med strålande färger, ljudspåret låter fullt godkänt, men utgåvan saknar helt extramaterial.
Säsong tre börjar med ett fristående avsnitt som inte ska räknas med i övrig kanon. Isaac and Ismael är ett avsnitt som sändes den tredje oktober 2001. Den handlar om rädsla för det okända, om en skör nation och om att terrorist och religiös inte är samma sak. Som en teoretisk diskussion kring ”det muslimska hotet” är den utmärkt. Ett avsnitt som borde visats, med följande debatt, för skolungdomar runt om i hela västvärlden.
När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.
Förutom Silver introduceras även Amy Gardner (Marie-Louise Parker) som en kvinnorättskämpe av rang. Det finns helt klart lite Nancy Botwin från Weeds i hennes rolltolkning. Men här får Parker vara mer bestämd och vinna fler strider, framför allt mot Josh Lyman. En annan karaktär som dyker upp för första gången är Bartlets nya sekreterare Deborah Fiderer (Lily Tomlin). En knasig, lätt medicinerad men mycket kompetent person som egentligen inte vill jobba för presidenten men som övertygas av Charlie Young. I mindre, men inte desto mindre färgstarka, roller ser vi storheter som Hal Holbrook, Josh Brolin, Laura Dern, James Hong, Héctor Elizondo och Ian McShane.
Det är i säsong tre som det privata livet får mer och mer utrymme. Dejtande i Vita Huset är dock inte helt okomplicerat. Josh Lymans personliga sekreterare Donna Moss (Janel Moloney) försöker sig på dejtlivet men prickar en politisk motståndare som granskar presidenten Bartlett. CJ Cregg utsetts för ett hot som tas på större allvar än vanligt. Till CJ:s stora förtret tillkommer även en Secret Service-tjänsteman spelad av Navy CIS-skådisen Mark Harmon. Den omedelbara gnistan mellan de båda är omöjlig att missa och att den skulle tända lågor mellan pressekreteraren och agenten var från början helt självklar. Däremot är sättet som deras relation slutar på lite väl hårt tycker jag.
Precis som i säsong två kan man inte direkt tala om en cliffhanger till säsong fyra. Däremot tas ett beslut i slutet av säsong tre som för mig rimmar illa med både min personliga åsikt och hur jag tycker att Bartlet har porträtterats tidigare. Ser man till avsnittet tas det dessutom alldeles för lättvindigt. Under kommande säsonger så styr man upp detta ”misstag” men för mig är det en liten skönhetsfläck på en annars ypperlig säsong Vita Huset som kan vara en av seriens bästa.
Apcool actionfilm från 1993 med Jean-Claude Van Damme. John Woos USA-debut är en våldsam historia om mänsklig jakt, och vi kan bara hoppas att han kommer tillbaka och gör något liknande igen.
Lärardrama från 1995 med Michelle Pfeiffer, som med Jerry Bruckheimer bakom producentspakarna känns mer som en typisk genrefilm än de flesta actionrökare. För oss som gillar att ställa in oss i ledet.
En av Stanley Kubricks bästa filmer vilket automatiskt gör den till en av de bästa filmerna någonsin. Perfekt tid på dagen att insupa detta science fiction-mästerverk från 1968.
Hyfsat nyligen bortgångna Michael Crichton skrev ju för sitt leverne men han regisserade även ett gäng av sina manus med blandat resultat. Här är det spännande med Michael Douglas från 1978.
Strålande brittisk thriller från 1995 och tillika Danny Boyles långfilmsdebut. Ewan McGregor skulle väl inte hamna på kartan före Boyles nästa film, Trainspotting, men denna är snäppet vassare.
Kevin Smiths mest genomarbetade film är hysteriskt rolig men kanske ändå inte den allra roligaste. Fantastisk bibelblandning av högt och väldigt väldigt lågt från 1999. Måste ses!
Strålande skräckuppföljare från 1997 som absolut inte bara klampar i samma fotspår som den första filmen. Se denna men inte längre (en fyra är dock på gång).
Även detta en film jag ännu inte sett men jag ska definitivt be någon kompis med Showtime spela in denna actionfilm från 1986. Jag skulle inte hört talas om den om den inte vore spektakulärt våldsam.
Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca 1000 titlar så är är det bara att inse att man inte BEHÖVER alla dessa DVD:er och Blu-ray, och att man ibland köper film för att man tycker att man borde eller för att den passar in i samlingen snarare än att man tror (alternativt vet) att den är jättebra. För min del så har jag sedan jag var 14 år (jag är född 1974, den som inte vet vilken film jag pratar om måste som straff se om den innan de läser vidare) följt Bruce Willis karriär. Inte slaviskt, men så länge filmerna inte blir demolerade av recensenterna så har jag ändå köpt dem. Ibland lönar det sig, därför att filmen visar sig vara betydligt bättre än man vågat tro. RED faller in under den här kategorin.
Det här är en sådan film som skulle vara väldigt svår att göra idag. Skådespelet och dialogen är under all kritik och är helt omöjlig att ta på allvar men som ändå inte är svår att köpa då omständigheterna är så extrema. Allt runtomkring rollfigurerna är alltför överdrivet för att det ska gå att haka upp sig på att någon agerar stelt eller att huvudpersonerna reagerar alltför teatraliskt. De ”billiga” delarna helt enkelt drunknar i den flod av bisarr fantasi som sköljer över oss åskådare som en slags glassörja. En clown gör skuggfigurer som förvandlas till ett människoätande monster, en annan kör omkring i en osynlig bil och prejjar trafikanter av vägen och de kör till och med det urgamla clown-tricket att få plats med massor av clowner i en pytteliten bil.
Klowns, fantasin har kanske gränser men i så fall väldigt långt borta. Bröderna har ett eget bolag, Chiodo Studios, som framförallt sysslar med just specialeffekter, bland annat i form av dockteater, stop-motion och robotar. Stephen Chiodo var med och hjälpte Tim Burton med den gotiska (och fantastiska) kortisen ”
När själva serien drar igång är det dags för nyval. Bartlet har bestämt sig för att bryta det löfte han givit sin fru och försöka bli omvald som president. Ett beslut som gör att äktenskapet knakar i fogarna rejält. Ron Silver introduceras som den poliske rådgivaren Bruno som specialiserar sig på valkampanjer. Silver är en personligt favorit som gjort många bra roller, trots detta sätter jag hans insats här och i den sjunde säsongen som en av hans främsta. Han etablerar sig tidigt som en ”bad guy” i det avseendet att han irriterar alla andra, utom Leo McGarry och Bartlet själv. Men samtidigt har han alltsom oftast rätt i det han säger.
Senaste kommentarer