Blogg :: Filmforum

…det är inte för att den vann en Oscar men inte var värd att vinna en Oscar. Eller, EN Oscar, förresten, den vann ett helt gäng. Den vann för bästa Film, Regi, Originalmanus, Manliga Skådespelare, kanske något mer som jag glömmer just nu, men jag tycker nog att det räcker så.

Problemet med The King’s Speech (och jag tänker förkorta det till TKS i fortsättningen, jag hoppas det är OK) är inte skådespeleriet. Colin Firth kämpar på med sin stamning, Geoffrey Rush är familjär och nedlåtande på ett väldigt trevligt sätt, Helena Bonham Carter är helt otroligt bra som Drottningmodern och Guy Pearce är nästan helt förbisedd men extremt bra i en liten men extremt viktig roll. Skådespeleriet är mer än OK i den här filmen, men med så många kompetenta ansikten i ensemblen hade det väl varit fan om de inte lyckats skrämma NÅGOT vettigt ur dem i alla fall.

Regin, då? Är det en manipulativ och självupptagen historia, utan finess, med tafflig personregi, utan klyftiga bildlösningar och med fult foto? Det korta svaret är Nej. Det långa svaret är att Tom Hooper regisserat skiten ur den här filmen, haft extremt god hand med sina kompetenta skådespelare, och det är en väldigt snygg film.

Så, manus då? Weeellll…
Jag har precis bloggat den amerikanska remaken av Låt den Rätte komma in, och den här filmen påminner mig om det svenska originalet. ”LdRki” är en film som i skräckfilmskostym väldigt mycket handlar om mobbingoffers upprättelse gentemot sina plågoandar. Det är ett ämne som jag kan sympatisera med, jag ser hur man i allegorisk form berättar en historia om en ung man, ett offer, som desperat försöker ta kontroll över sin värld och sitt liv. Det intressanta med den filmen är att hans försök inte leder honom framåt i livet, utan det öppnar upp honom och gör honom sårbar för mörkare krafter…

I alla fall, min poäng är att det som i grunden är en historia om upprättelse för mobbingoffer tar nya vägar och är betydligt mer komplex än så. Det är inte svart och vitt, hur man ser på förhållandet mellan Oskar och Eli är helt upp till åskådaren. TKS är också en film om upprättelse, men den här gången för folk som stammar. Det är en grupp människor som också har min fulla sympati, i allra högsta grad – vem har inte stammat någon gång, och hur jobbigt skulle det inte vara att leva med det jämt? Men. Manuset tar en story som säkert är delvis sann, virar in en slägga i den och slår oss i huvudet med den. Upprepade gånger. Naturligtvis har stamningen psykologiska orsaker, naturligtvis agerar Rush terapeut och hjälper honom komma ut ur sitt skal, att axla sitt ansvar, ta sig an rollen som kung, att ”hitta sin röst”.

En typisk scen ur filmen (jag parafraserar):
Geoffrey Rush: ”Why should I care?”
Colin Firth: ”Th…”
Geoffrey Rush: ”Come on!”
Colin Firth: ”Maah…”
Geoffrey Rush: ”Why should I listen to you?”
Colin Firth: ”Buh…”
Geoffrey Rush: ”Why?”
Colin Firth: ”B-BECAUSE I HAVE A VOICE!”
Jag: ”FUCK YOU!”

Den går aldrig bortom sitt uttalade syfte, att ge upprättelse åt stammare, den tillför inget större djup som intresserar mig. För att åstadkomma sitt mål så ställer den en person som Churchill (och hans förmåga att ena sitt folk i kampen mot Tyskarna) åt sidan och förminskar hans roll, den överdriver betydelsen av enskilda händelser och den skapar drama på artificiell väg genom stråkmusik och konfrontationer som aldrig bygger karaktärerna eller leder vidare i dramat. Det är som om filmmakarna har matat in data i The Oscartron 2000 (”välj handikapp – stamning, kung eller slav? – kung, vilken kung? – George VI, välj spellängd – 2 timmar, välj huvudrollsinnehavare som ska vinna en Oscar – Colin Firth”…) och spottat ut den här filmen. Kompetent gjord, men oh, så uppenbar och SÅ platt, trots den snygga kostymen.

Att den är extremt rojalistisk, och fullkomligt stinker av inrökt klasstänkande, det gör liksom inte saken bättre – det tjänar mest till att distansera mig ifrån huvudkaraktären ytterligare ett steg. En överpriviligierad snobb som gnäller över att mamma inte kramade honom tillräckligt? Se ovan.

/AKz