Jag sitter här och letar efter en fin bild från Tree of Life. Herrejävlar vad vacker den verkar vara. Jag tänkte vänta se den till nästa vecka. Men det går nog inte. Mitt sug efter att se Terrence Malicks nya ökade enormt nu. Annars var det ju de två andra filmerna som har premiär den här veckan som jag kände mig mest dragen till.
Baksmällan 2 har premiär i kväll och jag har redan biljett till en visning i morgon. Om nu storasyster har så stort förtroende för mig att hon ber mig vara barnvakt kan jag inte gärna ursäkta mig med att jag ska på bio och se en film om några amerikanska fyllon som vaknar upp i Thailand och försöker komma ihåg varför de plötsligt är tatuerade. För det är väl det filmen handlar om? Första filmen i ny miljö med andra ord. Jag har ett konstigt förhållande till första filmen. Jag tog förgivet att filmen skulle vara usel a la Apatow och var inte det minsta intresserad. Men så började jag höra en massa gott om den och tyckte idén var riktigt kul. Förväntningarna piskades upp och när jag till sist såg Baksmällan blev jag besviken. När jag såg trailern till uppföljaren tänkte jag plötsligt tillbaka på första filmen som ett mästerverk. Jag får väl se vad jag egentligen tycker när jag ser om den, för det ska jag göra innan det blir dags för tvåan.
Filmen som intresserar mig allra mest den här veckan är ändå Lars von Triers nya Melancholia. Alla har väl redan läst att dansken enligt media gjorde bort sig i Cannes och att Kirsten Dunst senare vann skådespelarpris på samma festival. När Melancholia utannonserades sades det att von Trier skulle göra en science fiction-film, men det är jag inte så säker på att den är. Jag försöker alltid hålla mig ifrån spoilers och vet inte riktigt vad den handlar om. Följande ord har jag dock uppfattat: depression, bröllop, planet, undergång och långsam. I mina öron låter det som ett mästerverk.
Om jag sedan får bli personlig ännu en gång så lär jag inte heller kunna se Melancholia på premiärdagen eftersom jag blev övertalad att följa med på konsert med den fantastiska Anna Järvinen då. Frågan är om det är psykiskt hälsosamt att se både den och Tree of Life på lördag. Regissören Malick har tidigare gjort muntra filmer som Den tunna röda linjen och Badlands och Tree of Life verkar även den vara lite vemodig. Precis som med von Triers film har jag undvikit all förhandsinfo om Tree of Life. Varför spoila filmer som man ändå har tänkt se? (För att kunna skriva om dem i stället för att berätta vad man ska göra på premiärdagen? Kanske.) Men smaka på det här: Sean Penn och Guldpalmen. Det borde väl övertyga de flesta.
Diskutera filmerna i forumet. Länkar direkt till filmernas trådar finns i texten ovan.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Hunter S. Thompson är mest känd som skapare av gonzo-journalistiken. Jag kan inte påstå att jag vet varifrån begreppet gonzo* som sådant kommer ifrån, men innebörden är att journalisten blandar sig i händelserna och sedan dokumenterar sin egen upplevelse. Han eller hon blir en del av händelsen i sig, och när det gäller Thompson, är i många avseenden den utlösande faktorn för händelserna som beskrivs. Han har skrivit böcker som “Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72”, och ”The Rum Diary”, samt ett otal artiklar för bland annat Rolling Stone och National Observer (favorittiteln på en artikel som han har skrivit är ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” – artikeln i sig är en bisarr förstapersonsskildring av människor kring Kentuckyderbyt och den anses vara den första verkliga gonzo-artikeln) som han arbetade på tillsammans med tecknaren Ralph Steadman.
Senaste kommentarer