Vacker, sexig och lite drömsk thriller av François Ozon. En brittisk succéförfattare lånar sin förläggares sommarhus i Provence, men skrivfriden uteblir när förläggarens dotter dyker upp.
Kanonbra dramathriller av Alan Parker (Midnight Express) med Kevin Spacey och Kate Winslet. Universitetsprofessorn David Gale har vigt sitt liv till att kämpa mot dödstraffet men står, efter att ha anklagats för mord, själv inför avrättning.
Jag tycker filmen är helt i klass med serien. Många har klagat på David Lynchs prequel förklarar saker som inte borde förklaras, men jag anser att den gör det med så mycket glimt i ögat att jag tolkar den som ”hans egen teori”.
I en perfekt värld skulle Ryan Gosling ha snuvat Forest Whitaker på Oscarsstatyetten för hans enorma rollprestation som knarkande lärare. Drogpåverkan har aldrig skildrats så avskalat realistiskt.
Jag har inte sett filmen men det vore tjänstefel att inte tipsa om en för mig helt okänd komedi av William Friedkin. Om det inte ringer några klockor så ligger han bakom hyfsat framgångsrika rullar som Exorcisten och The French Connection.
Allt för lite sedd film av Fred Schepisi (Roxanne) med Timothy Hutton (The Dark Half). En nedfryst stenåldersman tinas upp av ett forskarteam, där endast Hutton ser honom som den människa han är.
Ungdomar undkommer döden, men döden vägrar undkomma dem. Nyskapande när den kom, men nu är den fjärde filmen aktuell på DVD och Blu-ray. Läs Erik Nyströms recension här.
Inte världens bästa film men inte heller den kalkon den har rykte att vara. Actionkomedin med Bruce Willis är härligt over-the-top och har ett par oförglömliga scener.
Snäppet vassare än Roman Polanskis film med samma namn som kom året efter. Michael Haneke chockar återigen med ett ytterst svart drama om en ung mans relation till hans masochistiska pianolärare, otroligt välspelad av Isabelle Huppert.
Helt okej historielektion av Oliver Stone. Lite märkligt rollbesatt, javisst, men ingen kan påstå att en film där Rosario Dawson lättar på kläderna inte är sevärd. Troja kan f.ö. inta sig själv i röven.
Filmen Christopher Nolan gjorde mellan sina två succéartade Batman-filmer är allt annat än en mellanfilm. Christian Bale och Hugh Jackman är två rivaliserande trollkarlar i 1800-talets England. Höjdarrulle!
Inte alls tokig seriemördarthriller med Angelina Jolie, Ethan Hawke och Kiefer Sutherland. Typisk söndagsfilm på TV4 men de har väl inte plats för något annat än svenska polisfilmer för tillfället.
Stephen Kings roman har blivit en strålande film av Rob Reiner. James Caan spelar författaren Paul Sheldon som blir strandsatt (eller snarare snösatt) hos det galna fanset Annie Wilkes, oscarsbelönt spelad av Kathy Bates.
För Cactus på forumet ska jag självklart tipsa om denna film. Vansinnigt roliga scener blandas med bara vansinniga scener. Håll särskild utsikt efter lustig produktplacering och en ung George Clooney.
En av de bästa brittiska filmerna på länge får en tidig premiär i fyrans filmkanal. Om hur skinheadkulturen växte fram med fantastiskt mode och ett rejält genombrott för unge Thomas Turgoose.
Söt och sentimental komedi med Adam Sandler. Kanske den av hans filmer som har träffat bäst i mixen mellan prutthumor och hjärta. Handlingen är att han får en unge på halsen.
Jag är väl medveten om att jag kanske är den ende som gillar den här filmen men då får det vara så. Den har sina problem, framförallt på skurksidan, men jag älskar när Peter Parker transformeras till elak på ett sätt som vi inte sett sedan 80-talet.
Fransk action när den var som bäst. Lustigt nog är det regissören själv, Luc Besson som jobbat ned genren till en nästan infantil nivå i sitt hemland. Se den och passa på att njut av den relativa komplexiteten.
Miramax slår igen portarna. För oss som växt upp på 90-talet och med filmer som Pulp Fiction, The Crow och Scream så har Miramax en liten plats i hjärtat.
För känns det inte lite speciellt när de upplysta fönstren i New Yorks natthimmel formas till filmbolagsnamnet? Är inte det någon sorts försäkran om filmens underhållningsvärde? En sorts kvalitetstämpel som inte Universals jordglob eller Paramounts berg kan garantera.
Eller är det här bara nostalgiska känslor som infinner sig nu när de väl är borta?
Men det är väl alltid tråkigt när ett filmbolag lägger ner sin verksamhet. Eller ja, det finns ju undantag. Skulle Platinum Dunes råka ut för en våldsam och smärtsam död skulle jag väl inte klaga.
Här finns info om Miramax och deras död, här finns möjlighet att diskutera saken.
Veckans trailers
Under veckan kom det två trailers som fångade mitt intresse. Den första är till Roman Polanskis nya film The Ghost Writer som handlar om en författare, spelad av Ewan McGregor, som får I uppgift att skriva en politikers, Pierce Brosnan, memoarer. Det ser helt klart ut att vara en spännande thriller.
Första teasern till Wall Street: Money Never Sleeps har också släppts. Jag har tyvärr missat den första filmen så hela det “Indiana Jones 4-trailer” aktiga presentationen av huvudkaraktären ger mig ingenting. Men jag antar att alla som diggar Michael Douglas porträtt av Gordon Gekko får ut något av det. Jag får väl helt enkelt försöka se första filmen innan jag sätter mig I biomörkret för att se den andra.
Här är fortsättningen på listan med tips på bra skräckfilmer till jul, första delen publicerades igår. Om föregående del helt och hållet fokuserade på äldre filmer rivstartar denna med ett par nyare bidrag (första filmen är rentav väldigt ny):
7) Låt den rätte komma in. Tomas Alfredsson kommer helt säkert att skrivas in i historieböckerna för att ha gjort 2000-talets bästa vampyrfilm – förmodligen den bästa de senaste tjugo åren. Den har en härligt europeisk arthouse-känsla som påminner mycket om den som finns i många filmer från sextio- och sjuttiotalet och lever inte på några billiga ”hoppa till”-moment. Mycket snö och kyla – det är bra. Känns som en perfekt film för trettonhelgen.
8 ) Ravenous. Jag visste absolut ingenting om filmen innan jag såg den första gången och jag blev lagom knockad – inget mästerverk, men ack så underhållande. Den är numera en av mina nittiotalsfavoriter, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom västern och skräck är två av mina favoritgenrer. Lägg till en hälsosam dos svart humor, udda men bra musik, utmärkta skådespelare och ett fint vinterlandskap så har man en närmast perfekt film att se strax efter nyår (går även bra att se mitt på dagen).
9) The Shining. Något inte alla kanske känner till är att Stanley Kubricks film nominerades till två ”Razzie Awards”, för ”bästa” skådespelerska och regissör. Sedan dess har väl en del omvärderat filmen och numera kan man väl påstå att den tillhör klassikerna i genren. Det enda som saknas för den ska att nå samma höjder som ”Black Christmas”, som julskräckis, är att det inte finns några riktiga julattribut, men i övrigt har den allt som behövs: enslighet, Jack Nicholson, snö, kyla, blod, steadiecam-sekvenser och en labyrint. Passar ypperligt såväl under mellandagarna som dagarna efter nyår – om man som jag sett den många gånger är nyårsdagen perfekt.
10) Silent Night, Bloody Night. En ganska bortglömd och okänd skräckfilm med jultema som kom ut samma år som ”Black Christmas” (var jularna strax före 1974 dåliga?). Det är dock inte de enda likheterna mellan de båda; nej, de har bland annat telefonsamtalen, en sjuk mördare samt att alla mord sker i huset (har jag för mig i alla fall) gemensamt. Inte lika bra som den tidigare nämnda filmen, men har några fina stunder. Kan vara intressant att se någon dag efter mästerket, varför inte på kvällen annandag jul?
11) The Thing. John Carpenters bästa enligt många (jag tycker nog att ”Halloween” är snäppet bättre) och behöver väl inte någon utförlig presentation. Saknar definitivt inget när det gäller snö och kyla eller känsla av isolering och apokalyps. Har faktiskt en hel del gemensamt med Eugenio Martíns tidigare nämnda ”Horror Express”. Ett måste att se någon av kvällarna strax före nyårsafton.
12) The White Reindeer. En av ganska få finska skräckfilmer som gjort något större avtryck i filmhistorien. Men trots detta och trots priser i Cannes och Golden Globes är den tyvärr ganska bortglömd idag, vilket kan bero på att regissören (Erik Blomberg) vägrade sälja rättigheterna till en engelskspråkig remake. Jag har för mig att historien härstammar från en lappländsk folksaga om en ung kvinna som förvandlas till en vit ren för att kunna överfalla och döda män. Det är alltså en intressant blanding av vampyr-, varulvs- och wendigotemat. Mycket atmosfärisk med fint foto samt mycket snö. Passar väldigt bra framåt trettonhelgen.
För de som inte kan få nog av julskräckisar finns det så klart fler man kan se under denna högtid. Om man är mest intresserad av filmer med klart jultema finns Silent Night, Deadly Night (1984), som nämndes i första delen, och de fyra uppföljarna, fast helt ärligt är ettan klart bäst även om trean har ett visst intresse för oss som gillar ”New Hollywood” då Monte Hellman står för regin. Även den våldsamma och sjaskiga Don’t Open till Christmas (1984) eller den småroliga Santa’s Slay (2005) är sevärda.
Två filmer jag inte gillar jättemycket, men som många andra har som favoriter och som onekligen passar årstiden, är Gremlins (1984) och 30 Days of Night (2007).
Några andra filmer som är lämpliga dessa helgdagar är (alla innehåller inte snö och kom därför inte med i ”listan”): Roman Polanskis mästerliga Rosemary’s Baby (1968) och The Tenant (1976); Larry Fessendens något ojämna Wendigo (2001); Nicolas Roegs fantastiska Don’t Look Now (1973) som delar tema (sorgen efter ett barn som dött) med Marcello Aliprandis A Whisper in the Dark (1976), som är ojämn men sevärd, samt Aldo Lados Who Saw Her Die? (1972), som är mycket bra; vinterslashern Curtains (1983), som förutom några riktigt scener är lite seg; Arne Mattssons Mask of Murder (1985) med en trött Rod Taylor (ni vet han i ”Fåglarna” och ”Tidsmaskinen”) i huvudrollen och Christopher Lee i en väldigt liten roll; spanska skräckvästern Cut-Throats Nine (1972), som närmast kan beskrivas som en mycket våldsam och elak giallo i vintrig västernmiljö; samt slutligen Rob Reiners spännande Misery (1990) med James Caan som den hjälplösa stackars författaren som hamnar i Kathy Bates sjuka klor.
Är tacksam för tips på filmer som skulle passa in i denna kategori!
När vi nu närmar oss den stora måbra-helgen med expressfart är det lätt hänt att det blir obalans i tillvaron med allt sötsliskigt som väller över en. Ett ypperligt sätt att skapa harmoni i livet är att se några bra (och passande) skräckfilmer. Jag har inga krav på att de behöver innehålla tomtar, julsånger eller några andra tydliga julattribut för att kännas rätt, men det gör så klart ingenting. Vad som däremot är ett (nästan) måste är snö och kyla – med snö i bild hamnar åtminstone jag i lagom julstämning. Jag gillar dessutom om dessa julskräckisar fungerar även efter att julafton är avklarad (det vill säga under hela den långa ledigheten, som jag alltid lobbar hårt för att få, mellan jul och trettonhelgen). Några av mina ”julfavoriter” är:
1) Black Christmas. Förmodligen det mest självklara valet på listan då Bob Clarks slasher- och giallohybrid (ja, jag tycker att den har klara drag av den italienska genren) från 1974 inte bara är en förträfflig julskräckis utan även en lysande skräckfilm rent allmänt sett. Den är stämningsfull, rolig, spännande, en smula skrämmande, har en av de sjukaste mördarna någonsin samt ett väldigt bra slut. En perfekt film att titta på sent på kvällen på julafton.
Förresten, är det någon som vet om ”Billys” telefonterror fungerade som inspiration till den tyvärr något fåniga ankrösten i Lucio Fulcis skitiga The New York Ripper (annars en lysande film)?
2) The Changeling. Okej, det finns inte så mycket snö (förutom en del i början) och fokus är inte på julen, men en av de bästa spökhusfilmerna som någonsin gjorts måste vara med på listan. Filmens största behållning är George C. Scott, som alltid och han är en garant för kvalitet, och ett antal mycket bra scener, exempelvis ”boll i trappan”, ”upptäckten av ett rum”, ”brunnen”, ”oväntade morgonljud” och ”seansen”. Fungerar lite när som helst under den aktuella perioden.
3) Christmas Evil. Även om det knappast är bästa filmen på listan är den inte utan charm. Ett stort problem är att många förväntar sig en julslasher i stil med Silent Night, Deadly Night, men så är icke fallet. Istället är det mer av en psykologisk studie där tittaren får följa en person med mycket labilt psyke som blir allt mer sjuk och till slut går över gränsen och börjar mörda. Fungerar bra som uppvärmning inför ”Black Christmas” och kan därför ses tidigt på julaftonskvällen.
4) The Curse of the Cat People. En fristående uppföljare till Cat People och förmodligen inte den mest kända av Val Lewtons filmer, men definitivt väl värd att leta reda för de som gillar gamla mysiga svartvita skräckfilmer. Något mer drama och fantasy än ren och skär skräck, ungefär som Charles Laughtons vackra The Night of the Hunter. Utspelas under juletid och har även snöfall. Passar utmärkt att se någon dag före eller efter julafton.
5) Dance of the Vampires. Nej, Roman Polanskis film heter inte “The Fearless Vampire Killers” (”The Fearless Vampire, or: Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck”) utan ”Dance of the Vampires”; den förstnämnda varianten är den som visades i USA (den enda som gick dåligt ekonomiskt) och är producenten Martin Ransohoffs version. Polanski ångrade bittert att han gick med på att ge Ransohoff ”final cut” i USA, men inget ont som inte har något gott med sig: producenten insisterade på att Sharon Tate skulle få rollen som den judiska värdshusvärdens dotter och det var sannerligen inget Polanski ångrade.
Denna otroligt charmiga vampyrfilm (en hyllning till Hammers diton och diverse stumfilmer) är extremt mysig och passar perfekt för någon av mellandagarnas kvällar – helst när det är riktigt kallt ute. Den är fylld med underfundiga detaljer och repliker, som till exempel när professorns hjälpreda, Albert (Roman Polanski), ska bre djupfryst smör på en djupfryst brödbit, en judisk vampyr som inte skyr korset eller när vampyrgreven (Ferdy Mayne som en av de mest majestätiska vampyrer) med viss ironi beskriver sin son som ”a gentle, sensitive youth”. Professor Abronsius likhet med Albert Einstein är förmodligen inte en tillfällighet utan kan nog snarare ses som en kommentar på den senares medverkan i att skapa ”The Atomic Age”.
6) Horror Express. Snö, ett tåg, transsibiriska järnvägen, torra engelsmän, en galen präst, en nedfryst apmänniska, Christopher Lee, Peter Cushing, Telly Savalas, ”zombier”, ett par lysande röda ögon och en stark känsla av en nära förestående apokalyps – behövs det något mer? Överlag bra skådespelare – Cushing och Lee är lika stabila som vanligt – men Savallas är lysande i en relativt liten roll som vodkadrickande kosackkapten. En av de bättre ”hammerfilmerna” (tillsammans med The Creeping Flesh och The Asphyx) som inte producerades av den legendariska skräckfilmsstudion. Passar perfekt sent en kall mellandagskväll.
Så var första delen slut och ni får vänta tills i morgon på del två.
Senaste kommentarer