Man bör vara aktuell i en blogg och följande tanke är aktuell även om händelserna tog plats för ett tag sedan. Just med det menar jag händelsen när Maria Carey något berusad tog emot pris på en stor filmgala i USA i samband med filmen Precious. Pang pang pang sa världspressen eller eventuellt sades klassiska meningar som Stoppa Pressarna. För herregud vilken nyhet att en kvinna går upp berusad på scenen, i fin galaklänning och allt. Lätt fnittrandes. Carey skyllde det hela på stundens allvar i kombo med för lite käk. En vanlig miss helt enkelt.
För någon vecka sedan fnittrade Whoopi Goldberg friskt i en talkshow i amerikansk tv och skapade enorma rubriker. Goldberg hade tagit lugnande medicin i samband med en flygresa och var fortfarande påverkad. Detta var i alla fall den officiella förklaringen och det skickades som en olympisk fackla runt i världen och gick att se om och om igen på Youtube. För herregud vilken nyhet att en kvinna uppträder påverkad på tv. Hon som var nunna och allt i den där filmen för länge sedan.
För några år sedan skulle Barbra Streisand och Dustin Hoffman dela ut pris på Oscarsgalan. Hoffman var full som en nyblandad grogg. Karln snubblade och uppträdde allmänt förvirrat medan Streisand skötte pratet och knuffade honom i balans. Exakt noll komma noll på intresseskalan. Ingen hit på Internet. Ingen nyhet som gick ut över världen. Inte ens en liten undangömd notis om känd skådespelare som fyllnat till på galan.
Varför detta, jo för att vi gillar att döma kvinnor. Vi lever kvar i ett samhälle där kvinnan är en vacker skapelse som alltid ska vara vacker och hålla käft. En sorts porslinsdocka med hud och gärna fina former och lättklädd. Drömmen är en stum Megan Fox som inte åldras. Män däremot får gärna svina runt. Det är inte känd polischef begår våldtäkt som är snackis i fikasoffan på jobbet utan det är Mariah Carey som inte kunde tänka sig att äta lite mer innan hon svalde champagne. Det är inte känd manlig politiker misstänks köpa sex som ventileras utan en halvt bortglömd kvinnlig skådis som tagit lugnande på planet som skapar den heta debatten. Och skulle någon få för sig att dryfta en full Dustin Hoffman som samtalsämne så skulle någon kontra med ”Jo men alltså såg ni Mariah Carey, snacka om bortgjord.”
Det här handlar inte på en fläck om att något av ovanstående är försvarbart egentligen. Det handlar om en enda sak. Vi gillar verkligen att döma kvinnor. Vilka vi? Jo, hela jävla mänskligheten.
Då och då dyker de upp, de skakande berättelserna som känns sådär direkt handplockade ur den brutala verkligheten. Som den 16-åriga tjejen i Precious, som våldtas av sin pappa och misshandlas av sin mamma, eller den mexikanske gängmedlemmen El Caspers blodiga tillvaro i Sin nombre. Skildringar av fasansfulla levnadsöden slutar aldrig att chockera och beröra (tur är väl det), synd bara att de som regel knuffas ut ur rampljuset av mer lättuggad kommersiell underhållning. Att ständigt göra oss påminda om verkligheten är väl en ypperlig uppgift för filmmediet? Nåja nu ska jag inte höja pekpinnen ännu högre i ett så stort och utnött ämne, är bara tacksam att den här typen av filmer fortsätter att briljera.
Last stop 174 är den verkliga berättelsen om när en gatupojke kapade en buss i Rio de Janeiro år 2000. Men det här är ingen actionspäckad historia à la klassisk gisslanfilm, händelserna i bussen representerar istället slutklämmen av ett långt liv i frustration. Sandro är bara tio år när han hittar sin mamma som mördats av rånare. Bland glassplitter och blod sänker han ner sin unga kropp över liket och sörjer, från den stunden kommer hans liv alltid att innebära en kamp för överlevnad. Tillvaron hos släktingar fungerar inte och gatan blir till slut den enda utvägen. Hos andra barn hittar Sandro vänskap och en viss trygghet, men det blir också en ingång till droger och kriminalitet. För att gatubarnen ska överleva tvingas de stjäla från sin omgivning, livet blir också något drägligare genom ruset av narkotikan.
Manuset till Last stop 174 är skrivet av brasilianske Bráulio Mantovani, som även ligger bakom publik- och kritikersuccén Guds stad från 2002. Även den utspelar sig som bekant i Rio de Janeiros slum. Filmen är indelad i avsnitt som spänner över många år i Sandros liv, men trots det känns handlingen aldrig forcerad utan genomarbetad och detaljrik. I övre tonåren bli Sandro inspärrad men precis som andra fängelseskildringar lärt oss gör det knappast tillvaron lugnare. Internerna stormar fängelset och flyr, Sandro hoppas på en ljusning i sällskap med sin medfånge och nyfunna vän Ale.
Men är det något mer som gör Last stop 174 så unik och fängslande? Mordet på Sandros mor inleder inte filmen, utan en helt annan berättelse om en kvinna som blir berövad på sitt spädbarn. Moderns kamp för att hitta sin son skapar en helt ny dimension i berättelsen, som på ett briljant sätt sammankopplas med Sandro och Ale. Hela händelseförloppet ger en riktigt tillfredsställande mättnadskänsla.
Slutscenerna är verkligen symbolen för allt det hat och den frustration Sandro samlat på sig. Polisen har tipsats om att den unge mannen befinner sig på buss 174, det är därför som han i ren panik lyfter sitt vapen mot de övriga passagerarna. Sandro fullkomligt exploderar, så fascinerande spelat av Michel Gomes.
Jag går ofta själv på bio. Det är praktiskt, jag slipper planera in mina biobesök och behöver inte fundera över vad mitt sällskap tycker om filmen. Det är kanske därför som jag ofta tittar på andra besökare i stället. Redan när jag går in i salongen studerar jag pöbeln som jag ska dela biosalong med och funderar över varför de valt att se just den här filmen. Ibland blir det väldigt jobbigt och jag tycker synd om de andra.
Första gången jag drabbades av denna känsla var när jag såg Kevin Smiths film Dogma på premiärdagen. Besökarna var, förutom jag och min kompis, två nördar i Jay & Silent Bob-tröjor och en barnfamilj. Eftersom barnen i familjen var flickor i yngre tonåren tog jag förgivet att de valt ut just Dogma för att de hade flickrummen tapetserade med Matt Damon, efter hans genombrottsfilm Good Will Hunting, och inte hade en aning om vad Smith brukar göra för filmer. Det var väl någon gång när Jay dök upp som pappan i familjen fick nog och lämnade salongen. När bajsmonstret gjorde entré försvann resten av familjen också. I stället för att, på ett hippt och självbelåtet sätt, hånskratta åt dessa medelsvenssons som inte tål sex och bajs började jag fundera över vad de pratade om när de tog sig hem. Kanske hade de blivit så upprörda att de velat ha pengarna tillbaka. Fick de det i så fall? Hela den trevliga familjefredagen måste ha blivit förstörd för dem.
Premiären av Lukas MoodyssonsEtt hål i mitt hjärta har också fastnat i minnet. Ett äldre par, som tydligen var så angelägna om att se filmen att de accepterat platser som inte var sidan om varandra, hamnade på något sätt i biosalongen till filmen som varnade tittarna för starka scener redan på bioaffischen. Damen satt sidan om mig som satt ute på kanten. Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan hennes man reste sig upp i andra änden av salongen och strövade runt den fullpackade lokalen. ”Prostataproblem”, tänkte jag och glömde filmen en stund. När han kom fram till min rad lutade han sig fram och deklarerade demonstrativt högt till sin fru: ”Jag sätter mig där ute, så får du komma när skiten är slut”. Efter en stund gick hans fru också. Då började jag fundera över deras förhållande. Hur hade de det egentligen? Hon verkade vilja ge filmen en chans medan maken var en typiskt tråkig gubbe som troligen bara ville titta på deckare och western. Han ville inte bli utsatt för en sån film. Just då hatade jag Moodysson och tyckte att han kunde ha gjort en uppföljare till Tillsammans i stället. Då hade alla varit mycket gladare.
När jag såg Ken Park lade jag omedelbart märke till kvinnorna i 50-årsåldern som givetvis hade platserna framför mig. Hur hade de hamnat där? Filmens affich föreställde en kille som utförde oralsex. Under hela filmen studerade jag de båda kvinnorna för att vara säker på att de inte blev upprörda över det som visades. De skötte sig väldigt länge, men när stryprunkandet satte igång kunde de inte låta bli att ge varandra blickar. Jag tyckte så synd om dem. Hade de inte kunnat bli besparade från det? Samma biobesök förstördes även av en ung man som trodde han tittade på uppföljaren till American Pie. Han skrattade som om han aldrig hade gjort annat när en pappa i filmen kommer på sin dotter med att ha sex och misshandlar henne och pojkvännen. Det krävdes ganska många slag innan den unge mannen förstod att det inte var en komedi. Skämdes han över att han inte förstått filmen eller var han bara dum i huvudet och tyckte att det var roligt?
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin Shortbus där hade hypen lagt sig och det var bara jag och ett medelålders par i publiken. Hur hade de hamnat där? Denna gång var min oro obefogad och mannen skrattade åt nationalsången-i-röven-scenen som om rövslickning var en naturlig del av hans vardag.
Det finns säkert många som tycker det låter väldigt märkligt att jag sitter och tänker så mycket på vad andra tycker om filmerna när jag går på bio. Troligen är det inte helt friskt, men jag vill ändå se det som en empatisk sida. När jag såg Precious samtalade jag lite med den äldre herren som satt sidan om mig. Han tyckte det var väldigt käckt att jag hängde min jacka på trappräcket i stället för att ha den i knäet. Efter lite tjatande på sin fru övertalade han henne att de skulle göra på samma sätt. Jag tyckte om gubben och tyckte att han och hustrun påminde lite om hur mina föräldrar hade agerat i samma situation. Precis innan filmen skulle börja kom de sista två biobesökarna och satte sig framför oss. En av dem var en väldigt lång man som hamnade mitt framför min nya favoritgubbe och jag insåg att han inte kunde se mycket av texten. Första halvan av filmen oroade jag mig mycket över min granne. Förstod han vad som sades? Det är ju så mycket slang i Precious. Jag var på väg att erbjuda honom min plats flera gånger. Men då hände någonting. Farbrorn åt praliner och slängde papperet på golvet! Om man beter sig på det sättet förtjänar man banne mig inte någon bra plats.
Det finns tillfällen när det faktiskt är roligt att se och höra vad publiken tycker om filmen. Jag såg Star Wars: Episod III över tio gånger på bio (kanske närmare tjugo gånger till och med) och satt ibland och njöt av publikens reaktioner. Min favorit var när en kvinna plötsligt ropade ”VA?! Är det han?!” över hela salongen när Anakin fick sitt nya namn. På en föreställning hade en mormor följt med sin dotter och sina barnbarn på bio och jag oroade mig för att hon skulle få ont i öronen. När vi lämnade biografen hörde jag att hon sa ”Jag tyckte den var rätt bra”. Jag blev varm i hela kroppen och kom att tänka på min egen mormor som brukade bjuda mig och min syster på bio. När hon och jag hade sett Ewok-äventyret Hjältarnas karavan berättade hon att hon hade tyckt bättre om den än Den oändliga historien (som hon sett med min syster). Då blev jag ju glad över att min mormor var så cool, men så här i efterhand måste jag säga att hon hade väldigt dålig smak.
Det finns en tråd på forumet där det snackats lite om för- och nackdelar med att se film själv och tillsammans med andra.
Ni kanske har läst om den här herren förut. Han heter Lee Daniels, har regisserat och producerat flera kontroversiella filmer under 2000-talet. Bland annat Monsters Ball, The Woodsman och nu senast Precious. Att Daniels är en person som inte alltid gör saker om ting enligt reglerna hade man alltså kunnat ana. Men när pressfolket berättar att Daniels kommer att göra sin intervju från sängen tror jag först att det är ett skämt. Det är det inte.
Under ett vitt duntäcke ligger den långe regissören och halvslumrar. Han är klädd i ljusblås skjorta och jeans (till min stora lättnad) under täcket. Hans assistent Wellington(!) ler lite åt mitt halvkassa försök att dölja min förvåning och uppmanar mig att sätta mig i soffan brevid sängen. Tydligen har Daniels utfört alla sina intervjuer under dagen sängliggandes. Eftersom att jag är sista man till rakning så är han nu ganska osugen på att bli intervjuad. Trots detta svarar han artigt och trevligt på mina frågor mellan gäspningarna. Wellington ler konstant under hela intervjuen när han tittar upp från sina anteckningar. Känslan är att jag är en gullig men lätt irriterande hundvalp.
Vid ett tillfälle får jag en reaktion som inte känns förprogrammerad. Det är när jag ska gå och önskar Precious god tur vid vårens Oscarsgala. Då förvandlas den dåsande Daniels för en sekund till en fnittrande flicka. Med en handviftning och klädsam rodnad utbrister han leende ”Oh Honey, don’t go there!”. Wellington skrockar lite när jag leds till dörren. Uppenbarligen är smicker något som hans arbetsgivare aldrig får nog av. Vad han svarade på frågorna får ni läsa på dvdforum i samband med att Precious har premiär.
Man bör vara aktuell i en blogg och följande tanke är aktuell även om händelserna tog plats för ett tag sedan. Just med det menar jag händelsen när Maria Carey något berusad tog emot pris på en stor filmgala i USA i samband med filmen Precious. Pang pang pang sa världspressen eller eventuellt sades klassiska meningar som Stoppa Pressarna. För herregud vilken nyhet att en kvinna går upp berusad på scenen, i fin galaklänning och allt. Lätt fnittrandes. Carey skyllde det hela på stundens allvar i kombo med för lite käk. En vanlig miss helt enkelt.
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin 
Senaste kommentarer