Jag inser att det nog inte går att tala om Predators utan att först i längd redogöra för de andra filmerna i serien. Är man född på 70-talet och uppväxt med 80-talets testoreonstinna ”one man army”-filmer måste man ha en åsikt, och vanligtvis är det ju i nostalgiskt skimmer som vi ser tillbaka på de där filmerna som fomade vår syn på film i allmänhet och actionfilm i synnerhet. För mig är den första Rovdjuret en sådan film. Som 12-13-åring var det något ganska fantastiskt med denna typiska ”militärer på djungeluppdrag”-film som gradvis flyttade över i scifi/skräckgenren, med stenhårda snubbar huvudrollen och med hysteriskt råa våldsscener som gav filmcensuren skrämselhicka. För den som inte har detta förhållande till filmen är det nog ganska enkelt att avfärda den som våldspornografisk vapenfetischism med homoerotisk subtext (som så mycket annan 80-talsaction), men även om jag så här på äldre dar kan skratta åt hur komplett over the top allting är, så går det inte att undgå hur effektivt berättad den är, hur tekniskt sofistikerad den är, och hur karismatisk Arnold Schwarzenegger (som här fortfarande var hungrig – Twins, Junior eller Dagissnuten fanns inte i sikte) kunde vara. Dessutom är monsterdesignen bland det bästa och mest ikoniska som gjorts (vila i frid, Stan Winston!).
OK, när jag sa att jag utförligt skulle redogöra för mina åsikter om de andra filmerna i serien så ljög jag. Jag ids inte skriva det, och ni har ingen lust att läsa det, så här kommer den korta versionen: Predator 2 tar de coolaste grejerna ifrån del 1, tar bort den steroidstinna pittmätningen och förlägger handlingen till en stad. Resultatet är mindre intressant, men ändå en värdig uppföljare. Paul WS Andersons Alien vs Predator är en renodlad skitfilm, som inte gör någonting rätt och som är en av de sämsta filmer jag sett. Det finns de som säger att Aliens vs Predator: Requiem är ännu sämre. Jag håller inte riktigt med (uppenbarligen), men vi kanske kan enas om att ju mindre som sägs om dessa två, desto bättre?
Faktum är att Robert Rodriguez, manusförfattare och producent för Predators ignorerar allt som kommit i serien utom den första filmen. Meningen är att man ska kunna se den här som en direkt uppföljare till den första, för att därefter bygga en ny franchise, bortkopplad ifrån Alien-serien, och i en miljö som är mer logisk med avseende på filmens innehåll.
Således är det här en rak actionfilm, som börjar, bokstavligen, i fritt fall, och därefter håller samma höga tempo nästan filmen igenom. Vi får en grupp med mördare som landas i djungeln på en främmande planet för att tjäna som byte åt Rovdjur på träningsläger. Rodriguez gör aldrig något försök att matcha testosteronnivån ifrån den första filmen, utan ger oss en mer nedtonad ensemble vars uppgift det är att vara mottagare för en del ganska cool rovdjurs-action.
Resultatet är som sagt rappt, anslaget är respektfullt, monsterdesignen är något ojämn, och karaktärerna är generiska utan att kännas som klippdockor. Kort sagt, jag fick vad jag förväntade mig. Det enda som är synd med filmen är att den i princip saknar en tredje akt. Den hoppar över den första, spänningsbyggande akten ifrån del 1, och går rakt på ”köttet och potatisen”, innan den kommer till en avslutande konfrontation som både hänvisar till och delvis förbättrar originalet. Vad filmen hade behövt är ytterligare ett steg i en trestegsraket, en expansion av världen och mytologin, det enda vi bjuds nu är ”mer av samma” och en hänvisning till en möjlig uppföljare. Som det är nu känns hela filmen rumphuggen, och jag hade önskat att Rodriguez och regissören Nimrod Antal hade kunnat ta ut svängarna lite mer.
Tekniskt är det en utmärk BD, med knivskarp bild och maffigt ljud, helt i linje med vad jag förväntar mig av ett släpp av en modern actionfilm från ett stort bolag. På det hela taget skulle jag säga att det är en OK uppföljare, varken mer eller mindre än Predator 2, och för fans av 80-talsaction är den ett måste. Övriga kan säkert skippa den.
Christopher Nolans Inception fortsatte att röja igenom augusti månad på svenska biografer. Efter att ha knipt en tredjeplats under juli tog filmen en Nolan förstaplats i augusti. Bröderna Karlsson tog en hedersam andraplats och Toy Story 3 knep bronset, på bara en handfull speldagar under månaden. Förmodligen kommer vi se Pixar i topp i september.
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Om utifall att det är någon som inte prenumererar på Empires nyhetsbrev, så hade de den här veckan en länk till en redband för Robert Rodriguez och Nimrod Antals (hahaha, Nimrod!) kommande Predators (se upp för mindre spoilers).
Hur bra kan del 5 i en serie egentligen vara? Ärligt talat så är det ju inte så där fruktansvärt många serier som blir så långa, och det lilla jag sett och läst om den här gör ändå att det pirrar till i coolhetssensorn. Nåja: Adrien Brody är ingen Arnold Schwarzenegger (no shit, Sherlock!), Laurence Fishburne är ungefär som Danny Glover, men oavsett hur dålig den blir kan den omöjligen vara lika bottenlöst usel som Paul WS Andersons Alien vs. Predator ifrån 2004.
Konceptbilderna på Chris Evans som Captain America ser läskigt bra ut.
+20
Sandra Bullock och Ryan Reynols återförenas i Most Wanted. Snälla filmgudar, låt blixten slå ner två gånger på samma ställe.
+15
Les Grossman på MTV Movie Awards. Tom Cruise fortsätter att förbrylla, men så länge han gör det i fat suit är det ju rätt underhållande! Blir det en långfilm?
Senaste kommentarer