Producenten Emmanuel Benbihy fortsätter sin satsning på korta kärleksberättelser av respekterade och spännande regissörer – som alla skildrar varsin storstad. 2006 fick vi en rundtur i den franska huvudstaden i Paris, je t´aime. På två timmar rymdes tjugo små berättelser som verkligen värmde och fascinerade. Ingen kortfilm var den andra lik, men kvaliteten och realismen fanns där hela tiden. Det kändes som jag var på besök i Paris och hamnade mitt i all den härliga kärleksturbulensen. Det korta formatet kräver ett rappare tempo för att hinna nå fram till höjdpunkterna. Att stapla tjugo stycken filmer på varandra på det sätt som gjordes i Paris je t´aime var en fullträff som jag sent kommer glömma.
Nästa storstad som skildras är givetvis New York, men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda. I New York, I love you är berättelserna färre men istället lite längre. De är heller inte lika tydligt avgränsade utan smälter delvis ihop med varandra. Smart eller bara rörigt? Jag tycker att det ger en fräsch knorr till en film som annars inte är en riktigt lika självklar framgång som sin föregångare.
Elva historier utan tydlig kronologisk ordning, regisserade av Fatih Akin, Mira Nair, Brett Ratner, Shekhar Kapur, Allen Hughes, Natalie Portman med flera. Det handlar som sagt om kärlek i alla möjliga skepnader. Natalie Portman inte bara regisserar, hon skådespelar också i en sekvens om en ortodox kvinna som gör affärer med en judisk man på sin bröllopsdag. Här möter vi också en författare som hinner med tidernas raggningsförsök innan han faller av stolen, ett pars inre monologer efter ett one-night-stand, en ung killes överraskande upplevelser på självaste balkvällen, ett gammalt par som kärleksfullt träter sig igenom ännu en bröllopsdag – med flera.
Det är hjärtligt, trevligt och många gånger väldigt skickligt och originellt, men det finns också bitar som svajar. Skolbalsfilmen är till exempel rätt tramsig och en del berättelser känns både bekanta och ganska ytliga, det är helt enkelt inte riktigt samma fräschör som i Paris je t´aime. Snabba vändningar och oanade överraskningar är något som återkommer, ibland hade man vunnit på en enklare vardaglighet som också lämnat fler dörrar öppna. Det fina med just New York och dess stadsdelar kommer inte heller riktigt till sin rätt, bortsett från kanske de gula taxibilarna. Men det är ändå välspelad underhållning och jag ser med glädje fram emot de fortsatta projekten från både Shanghai, Rio och Jerusalem.
Precis som Gore Verbinski har Matthew Vaughn en förmåga att göra filmer som är bättre än de ser ut att vara på pappret. Han inledde sin karriär med att producera Guy Ritchies filmer, men har sedan gått vidare och har hittills gjort tre filmer, inklusive den här. Layer Cake och Stardust är snyggt regisserade genrefilmer som tar var sitt försynt steg framåt för att utmärka sig, utan att sätta världen i brand. Det har gjort att Hollywood ändå fått upp ögonen för honom som regissör, och han var under en period anställd för att göra X-Men 3. Han hoppade sedermera av och vi fick en halvdan historia signerade medelmåttan Brett Ratner (och nej, jag ska inte hacka för mycket på Ratner, det finns många regissör som gör sämre och mindre sympatiska filmer, Ratners stora styrka ligger i casting, förmågan att locka bra folk till rollerna) i stället.
Kick-Ass vill vara en dekonstruktion av den moderna superhjältegenren, baserad på en serie med sam ma namn skriven av Mark Millar och ritad av John Romita, jr. Den handlar om en ung kille som inte är populär i High School, som köper en våtdräkt på Internet och ger sig ut för att bekämpa brott under som superhjälten Kick-Ass. Hans medfödda brist på superkrafter leder dock till att han under sitt första ingripande åker på storstryk, men tack vare att åskådare filmar honom med kameratelefoner blir han internetkändis. Så långt är det, ärligt talat, ganska ooriginellt, åtminstone på ytan. Däremot är det agerat och regisserat på ett mycket charmigt och underhållande sätt, och tonen är precis lagom självironisk för att filmen ska få komma undan med det.
Utan att avslöja för mycket om handlingen kan jag säga att den därefter vrider upp tempot ett snäpp, tar steget ifrån high school-komedi till superhjältefilm, med riktigt roliga karaktärer och en del ultravåld utövat av 11-åriga Hit Girl och hennes något störda farsa Big Daddy (spelad av en nedtonad men grymt bra Nic Cage, en roll som jag får intrycket att han verkligen älskar).
Filmen jonglerar med genrekonventionerna, lyckas vara underhållande rakt igenom, innehåller (bitvis över-) tydliga blinkningar till kända superhjältefilmer och landar i slutänden på ett betyg som är ”klart godkänt, över medel”, även om jag kanske hade något högre förväntningar. Om man ska jämföra den med andra moderna filmer som tar sig en titt på, kommenterar eller parodierar genren, så kommer jag på rak arm på två stycken. Utan att ha sett Superhero Movie tänker jag säga att den här är bättre, men mot den episka och excentriska Watchmen står den sig slätt. Förankringen i någon sorts realism när det gäller karaktärerna och deras känsloliv delar den med Watchmen, men Kick-Ass saknar den riktiga tyngden och blir därmed en film som inte riktigt dröjer sig kvar. Väl värd att se, och ännu en film som är något bättre än den ser ut på pappret för Vaughn.
Jag tror det här är mitt första inlägg om filmen Thor. Jag tror det. Är inte helt säker.
Även om Thor, för mig, är en riktigt tråkig hjälte att plocka fram från Marvels galleri så såg det hela så lovande ut. Istället för en McG, Ratner eller Kate Beckinsales make så fick vi Kenneth Branagh. Lite ovanligt, tillhöftat men visade på att Marvel hade något på gång. Det regissörsvalet toppade både Favreau (Iron Man), Johnston (Captain America) och Leterrier (Hulk) och castingen av skådisar låg jämsides. Det fanns en vilja och en potential.
Det fanns plötsligt förhoppningar.
Men så kom den där första bilden. Som hämtad ur en leksakstidning. Detta var inte Asgård som jag trodde. Detta var ju ett Asgård tillhörande Brett Ratner. Vart var det Middle Earth-osande landskapet och de stridsmärkta rustningarna?
Alla förhoppningar var borta. Folk pratade om att postproduktionen inte var klar, mycket väl kunde gudarna få en digital uppgradering som i Clash Of The Titans. Tack för den.
Men så kom Comicon med sina trailers, paneler, hype och The Avengers-gruppfoton. Här valde Marvel att visa den första videon från filmen. Varken i Asgård eller på jorden ser det bra eller intressant ut. Och Anthony Hopkins dialog är bara för mycket.
Förhoppningarna ligger kvar på noll. Det vi kommer få är en Flash Gordon för vår generation – dock utan Queen-soundtracket eller Max Von Sydow. Allt ser lika billigt, plastigt och trist ut som i den filmen.
Och lite arg blir jag. The Avengers med sina syskonfilmer kan bli något av det bästa som hänt filmvärlden. Det kan faktiskt det. Det är ett unikt projekt och hela idén om att skapa ett filmuniversum för Marvels karaktär är genialt. Men Thor – ihop med Hulk och Joe Johnston – irriterar. Det gör mig besviken. Gör mig arg. Och Marvel borde inte vilja se mig arg.
Nästa storstad som skildras är givetvis New York, men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda. I New York, I love you är berättelserna färre men istället lite längre. De är heller inte lika tydligt avgränsade utan smälter delvis ihop med varandra. Smart eller bara rörigt? Jag tycker att det ger en fräsch knorr till en film som annars inte är en riktigt lika självklar framgång som sin föregångare.
Senaste kommentarer