Då jag inte har någon egen kunskap eller åsikt om veckans biopremiärer snor jag helt enkelt all information och förhandssnack från trådarna i vårt eminenta forum.
Angående den spanska skräckfilmen Julias ögon av Guillem Morales så är medlemmen Bigmouth skeptisk i denna tråd. Han anser att rysare från landet i Sydeuropa i stort sett alltid har något vad han kallar, försonande Sjätte sinnet-drag, över sig. Vid närmare eftertanke plockar han fram [REC] som undantaget som bekräftar regeln. Maria Nyström förstår inte riktigt vad Bigmouth menar med parallellen till Shyamalans film från 1999. Hon gissar dock att han tänker på det lite vemodigt övernaturliga som förenar filmer som The Devil’s Backbone, Barnhemmet, The Others och Pans Labyrint. Maria, som sett och även har en recension av filmen på gång, utlovar ett betydligt mer påtagligt hot än i någon av de filmerna. Visst har filmen små problem, men slutet ska inte alls vara typiskt för spansk skräckfilm. Bigmouth förklarar nu närmare vad det var han menade med sitt utspel: ” Det jag menar är att jag inte gillar när det visar sig att det hemska spöket visar sig vara snällt och bara vill ha upprättelse. Eller nåt sånt.”. Efter Marias löften kommer dock Bigmouth se filmen om den går upp i hans hemstad Malmö, där han ändå ser allt på bio för tillfället. Ja, förutom Transformers 3 och någon fransk film som gick upp i fredags (François Ozons Potiche – En fransk troféfru red. anm.) som han skippar av princip.
Om Paul Feigs komedi Bridesmaids är det också Bigmouth på forumet som i denna tråd slitit bort tejpen från munnen först. Han tror på den lägsta och värsta sortens humor och har även konstaterat att det är den längsta sorten (2h och 5 min enligt SF Bio red. anm.). Han tycker bestämt att de som vill göra filmer på över två timmar ska hålla sig till andra genrer. Han såg trailern till Bridesmaids efter några glas vin och inför visningen av vad som antagligen var Bad Teacher. Han minns att han skrattade men inte riktigt åt vad. Säkerligen åt bruden som ramlar i slutet och troligtvis även åt rapandet och den vita mattan, en scen han ser extra mycket fram emot. Sen tycker han nog ändå inte att man behöver skämmas för att man skrattar då regissören tidigare regisserat avsnitt ur The Office, Weeds och Mad Men. Och Freeks and Geeks lägger användaren Blade Runner till, varpå Bigmouth blir lämnad frågande om den serien är något att se.
Efter denna nyvunna kunskap från det allvetande forumet kan jag nog tänka mig att se båda… på biobesök där jag inte själv får välja film.
Trolljegeren, eller Trollhunter som den mer internationella titeln är, har dragit fulla hus ett tag i vårt grannland i väster. Det blev också en av de första filmerna (tillsamman med Göteborgsepoker och Black Swan) att sälja slut på Göteborgs Filmfestival då dess rykte föregått den svenska premiären med massvis av positiv kritik.
Ett par filmstudenter bestämmer sig för att göra en dokumentär om en björnjagande tjuvskytt. Vad de inte räknat med var att de skulle komma en av den norska statens mest välbevarade hemligheter på spåren. Istället för att få en exklusiv intervju med en björnjägare utan licens visar det sig att de fått fatt på landets ende väktare av alla de vidunder som de alla endast trott fanns i sagorna, de mytomspunna trollen. Efter att ha klampat mitt in i en nattlig jakt på liv och död räddas de av Trolljägaren Hans och de gör sällskap med den minst sagt underlige mannen på en resa genom Norges vackra vidder för att dokumentera något betydligt större än björnar.
På äkta BlairWitch/[rec]/Cloverfield/CannibalHolocaust – manér får vi följa händelserna som ett kronologiskt hopklippt material från upphittat inspelat material. Till skillnaden från de tidigare nämnda är detta dock inte en film som är menad att vara dödligt allvarlig från ruta ett, fylld av fasor och skräck, tvärtom löser skämten av varandra i en strid ström. Filmen är ärligt talat jätterolig! Även om den stundtals också är spännande är det humorn som gör att den lyfter det där lilla extra. Norskarna är verkligen inne i ett flow när det kommer till film, speciellt när det går åt skräck-hållet, och här har man lyckats få till en snygg mockumentär med underbara specialeffekter direkt hämtade från John Bauers målningar. ”Dator-trollen” ser riktigt bra ut och det är så klart roligt då det fanns farhågor om att cgi’n skulle se tafflig ut. Norge visas upp både från dess vackraste sida i form av fjordar, berg och slingrande vägar, men också precis som Norge på riktigt så regnar det banne mig snudd på varenda sekund av filmen.
Det här var filmen som jag laddat för under hela festivalen, och vad det verkade på den övriga publiken var det inte bara jag som hade förväntningar. Som det lät i salongen på Draken var det som tur var inte heller många som var besvikna när sluttexterna började rulla. Skratt, rop, tjo och tjim ekade i den stora salongen både under och efter filmen. I skrivande stund har Trolljegeren mäktiga 7.9 i betyg på IMDB vilket antingen visar på att det företrädesvis är norrmän som sett filmen, eller att den faktiskt går hem även internationellt trots att skämten nog är lättare att förstå om man hört en eller annan berättelse om troll. Det är vad jag vet oklart om filmen går upp på bio här i Sverige, men jag håller verkligen tummarna då detta är något ingen borde missa.
När man pratar om dåliga DVD-släpp så kommer ofta bolaget Noble på tal. Vet inte om de har fått något smeknamn likt Scambox än men har de inte fått det så lär det komma.Här finns en tråd bland flera om Nobles bristfälliga berhandling av sina filmer.
Och ja, Noble kanske suger med sina TV-transfers, uppspeedade filmer, filmer som inte fungerar och det där debaklet med Rambo 4.
Men, det finns en sak där Noble ligger före konkurrenterna. För öppna valfri SF eller SONY DVD – eller ännu bättre Paramount - och titta på DVD-skivan. Öppna nu en av Nobles filmer och titta på skivan. Här finns en skillnad, Noble bryr sig faktiskt om grafiken som pryder själva skivan. De leker med matta och blanka färger och använder ofta DVD-skivans naturliga silverfärg i grafiken.
Vet inte något annat bolag som tar sig tid att tänka på själva skivgrafiken så som Noble, och de ska de ha en (liten) eloge för.
Några personliga favoriter är Teeth, Black Water och REC. Men det finns fler som utmärker sig med små subtila grafiska effekter. Jämför det med t.ex. Paramounts grå och trista grafik.
Senaste kommentarer