Hur länge får man hålla på och göra ungefär exakt samma rollkaraktär? Jag talar om Jay Baruchel som under hela 2000-talet (det hela började för mig med Almost Famous där Baruchel gör en liten roll) gnällt och kvidit sig fram i karriären. Här vill jag bar snabbt klargöra att jag inte har något problem med att ha en gnällig och kvidig karaktär i en film, många av Baruchels filmer är riktigt underhållande. Men när man börjar undra om alla karaktärer som Baruchel gör kanske ändå är samma person har det gått lite långt.
För er som inte känner till Baruchel-receptet ser det ut så här:
Se till att hans karaktär är lite mesig/blyg/osäker men godhjärtad.
Låt honom bli trampad på tidigt i filmen av någon som filmen påstår är hans kompis men som alla i publiken vill strypa med en telefonsladd.
Om Baruchel spelar huvudrollen, introducera en vacker kvinna som av någon anledning (logisk eller icke) dras till honom.
Placera Baruchel i en massa situationer där han får stort utrymme att gnälla, knyckla ihop sina ögonbryn och/eller skämmas för någon av sina vänner/familjemedlemmar. Gärna personen i punkt två.
Låt Baruchel symbolisera den urgamla Aaron Spelling-dubbelmoralen; ”Det är inte utseendet som räknas”.
Detta är precis vad som händer i ”I min vildaste fantasi” eller ”She’s out of my league” som den heter på Blu-ray. Krydda med några roliga scener, ganska många rätt sega scener och Alice Eve i slow motion och motvind. Förutom det håller jag med Joakim att filmen är en romcom utan varken superhöjder eller bottennapp. Något man kan ha eller inte ha. För mig var det dessutom filmen som slutligen fick Baruchel-bägaren att rinna över.
Snobben är kanske en av världens mest igenkända seriefigurer. I serien Peanuts skapad av CharlesM Schulz är Snoopy, som är Snobbens riktiga namn, en av karaktärerna. Som jag tror alla vet är Snobben en hund, närmare bestämt en beagle. Huvudpersonen i Snobben var från början faktiskt inte Snobben, utan Karl, även känd som Charlie Brown. Initialt var Snobben en ganska vanlig hund, men successivt så utvecklades hans egenskaper och läsarna fick ta del av hans tankar och när han sen reste sig upp och blev ännu mer mänsklig i sina drag var succén ett faktum. Det är svårt att sätta fingret på vad som gjort serien så lyckad, förutom att den såklart var väldigt välskriven och intelligent utformad, både satirisk och samhällsreflekterande.
Snobben är Karls hund. Andra kända figurer från serien är Linus som alltid drar om kring på sin snuttefilt, Gullan (Lucy) en väldigt bestämd flicka som oftast är på kollisionskurs med Karl, Leonard (Schroeder) klinkar ständigt på sitt piano och vill bli den nya Beethoven, Lortis (Pig-Pen) som namnet antyder, en ständigt skitig unge, och Sally, Karls lillasyster som är dödskär i Linus. 1965 kom den första Tv-filmen om gänget, A Charlie Brown Christmas, numera en återkommande Tv tradition i amerikanska juletider. Det som skiljer tidningsserien från den tecknade filmen är att vi får inte veta vad Snobben tänker genom tankebubblor, istället så kommunicerar han genom enklare ljud, pantomim och genom att klä ut sig.
Snobben 1960′S Collection innehåller sex halvtimmeslånga filmer. A Charlie Brown christmas, Charlie Brown’s all-stars, It’s the great pumpkin, Charlie Brown, You’re in love, Charlie Brown, He’s your dog, Charlie Brown, It was a short summer, Charlie Brown. Här får vi ta oss en funderar på om julen har blivit för kommersiell (redan då ställde man sig den frågan). Om det alltid är viktigt att vinna i idrott, om hur vi förändras när vi blir kär i någon och att det kan svida att få stryk i idrott av tjejgänget. Trots att filmerna är gamla så har de sina poänger och en underfundig humor. I likhet med en serie som t.e.x Simpsons så har Snobben egenskaper som är tilltalande hos både unga och gamla. Personligen så tycker jag filmerna är småcharmiga men lite ojämna.
Filmerna är uppdelade på två skivor, varav den ena har ett extramaterial. Det är en minidokumentär om Vince Guaraldi, Jazzpianisten och kompositören som av en slump kom att skriva musiken till filmerna. Guaraldi, ett musikaliskt geni och Snobben, bildade ett oslagbart par, och musiken och skivorna blev en succé. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Vince Guaraldi och heller inte reflekterat över att det var Jazz som låg bakom de väldigt speciella och karaktäristiska melodierna i Snobben. Ett mycket bra och oväntat extramterial.
På fodralet står det att filmerna är remastrade, de är också väldigt fria från skräp, men kvar finns ändå charmen av den gamla sortens tecknade film. Snobben 1960′s Collection känns som ett köp för det riktigt stora Snobben-fanset, eller för någon som vill visa sitt barn lite kvalitetsunderhållning. Ni andra kan vänta ett slag tills priset gått ner lite och samtidigt lyssna in er lite på Vince Guaraldi.
Från alldaglig lärare och familjefar till drogkung och mördare. Det är den vägen Walter White tar när han får dåliga nyheter från läkaren och måste komma på ett sätt att tjäna mycket pengar snabbt.
Det börjar där det slutar, med en katastrof i öknen. Sedan färdas vi tre veckor tillbaka i tiden. 50-åriga Walter White jobbar som kemilärare på en high school och extraknäckar på en biltvätt. Han lever med sin gravida fru Skyler och deras tonårsson Walter Jr.
Walter Sr ser livet i grått, vilket matchas av skolan han jobbar på, bilen han kör och kläderna han bär. När han får reda på att han är döende i lungcancer byter han sin färglösa tillvaro mot ett liv utanför lagen. Han börjar tillverka och sälja metamfetamin tillsammans med en före detta elev, Jesse Pinkman. Vad som börjar som en minst sagt rörig relation mellan två vitt skilda individer utvecklas till ett nödvändigt partnerskap. Vince Gilligan, tidigare medproducent för Arkiv X, är skaparen av detta mörka drama som utforskar vad som kan hända med en människa som får visshet om sin närmade bortgång. För Walter förlorar lagar och konventioner sin betydelse och det viktigaste blir att de människor han älskar ska må bra och leva ett gott liv efter hans död.
Bryan Cranston (Malcolm in the middle, Arkiv X) är en mycket skicklig skådespelare och ger sin karaktär Walter White ett djup och en trovärdighet i sina ovanliga livsval. Hans partner i brott spelas av Aaron Paul (Big Love, Arkiv X) som gör en utmärkt tolkning av en arg, ensam och förvirrad ung man. Särskilt nämnvärd är även debuterande skådespelaren RJ Mitte (Walter Jr), som likt sin karaktär har en lätt cp-skada.
Breaking Bad är en smutsig historia på samtliga plan. Det är stundtals blodigt och riktigt äckligt, så åldersgränsen på 15 år är förmodligen passande. Men trots huvudpersonernas samvetslösa handlande känner jag bara sympati med dem. Jag fokuserar inte på de kriminella aktiviteterna och dess skadliga konsekvenser, utan följer människans kamp för värdighet i tragedin.
Visst kan du sitta ner och njuta av en fartfylld och galen historia, men det som gör den här serien intressant är frågeställningarna som kommer fram när en kris tar över tillvaron. Lever jag det liv jag vill? Är vi verkligen fria? Är vi goda eller onda? Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Breaking Bad är en serie med klass gällande skådespelare, manus och regi. Den blir sällan förutsägbar och tar upp intressanta frågeställningar. Men jag är inte kär.
2001 hade filmen Plötsligt i Vinslöv premiär. SVT är en av producenterna, och på deras webbutik kan man läsa att filmen är en: ” En stillsam och underfundigt humoristisk berättelse om några Vinslövsbors vardagliga liv och deras fritidsintressen.” Nu har uppföljaren Plötsligt igen… kommit, den utspelar sig sju år efter den första filmen. Dokumentärfilmarna Jenny Bergman och Malin Skjöld återvänder till Vinslöv, orten som de med hjälp av sin första film satte på kartan. Mitt förhållningssätt till dokumentärfilmer är att jag sällan aktivt söker upp dem, men då jag hamnar framför en, allt som oftast imponeras av den formen av berättande, som gång på gång visar sig överträffa mycket av den dramatiserade och uppdiktade filmen. Plötsligt i Vinslöv hade dock gått mig förbi, och det är utan någon som helst vetskap om innehållet som jag tar mig an uppföljaren. Filmen fungerar bland annat som en återträff med personer från den första filmen.
Bertil Nilsson är en korpulent journalist på lokaltidningen Norra Skåne, ingen händelse är oviktig för Bertil som tar sig an varje uppdrag på största allvar. På den minst sagt belamrade redaktionen, skriver Bertil sina artiklar med rapp pekfingervals och stoppar gärna i sig en och annan kaka mellan varven. Holger Nilsson, vars papegoja har blivit bortförd under Holgers vistelse på sjukhus blir dokumentärfilmarnas inkörsport och öppning till en andra film. Vad jag kan förstå så har Holger blivit omåttligt populär efter den första filmen, och han finns även porträtterad på en T-Shirt som man kan köpa i Vinslöv. Kjell Fredriksson, tidigare Europamästare i bangolf är en annan av personerna som följs upp. Även Kjell har sin egen T-Shirt och fanskara och går under namnet Mr. Bangolf.
Den här sortens dokumentärfilm, vars uppgift är att hitta en berättelse i människors vardagliga liv brukar ofta lyckas hitta något tänkvärt att fokusera kring. Något som utifrån betraktat ter sig som helt ointressant, kan när vi blir inkluderade och engagerade i personernas liv bli väldigt intressant och underhållande. Jag sitter dock och blir förbannad och besviken för jag är inte inkluderad i gemenskapen. Jag känner inte de här personerna och får heller inte lära känna dem så mycket i filmen. Den återkommande tanken är att man måste ha sett den första filmen för att ha behållning av den andra. Har man verkligen som svensk filmare, dokumentär eller ej, den lyxen, att göra en uppföljande film som inte kan stå på egna ben, utan är beroende av den första filmen? Jag tycker att det är på gränsen till tjänstefel att inte mer gjordes för att återknyta till den första filmen. Nu får vi nöja oss med att då och då se en filmad TV som spelar upp material från Plötsligt i Vinslöv, mer än så är det inte. Det som irriterar mig mest är att jag förstår att det finns en historia i bakgrunden, som jag inte får ta del av.
Ett par återblickar per person, där jag hade fått veta lite mera om dem och vad som tidigare avhandlats hade varit på sin plats. I stället för att bli inkluderad och komma nära personerna i filmen, får jag fint stå bredvid och betrakta dem och deras vardag, utan att bli det minsta engagerad. En annan aspekt som talar emot filmens smala upplägg är att jag som är novis vad gäller personerna från Vinslöv, inte med säkerhet kan veta om filmen är gjord endast med kärlek för dessa originella ortsbor, eller om de faktiskt också skrattat åt och inte bara med dem? Jag tycker aldrig man skall behöva ställa sig den frågan i en dokumentärfilm som skall skildra den lilla människans liv.
Jag har plöjt Doctor Snuggles-boxen med blandade känslor. Dels är det ju självklart väldigt nostalgiskt med den sköna musiken, den utmärkta svenska dubbningen och den knarkade designen. Men samtidigt ser de flesta avsnitten väldig billiga ut och är inte alls lika välanimerade som jag kommer ihåg dem. Värmen och uppfinningsrikedomen i avsnitten tillsammans med de unika karaktärerna gör dock en titt på framför allt de tidiga avsnitten till en ren njutning. Lite tråkigt är det att man inte får de engelska originalrösterna. Där är förstås nostaglinivån i princip noll, men det vore roligt att höra Peter Ustinovs tolkning av Snuggles. Några glimtar får man i den medföljande dokumentären.
När det gäller utgåvan ställer jag mig frågande av placeringen av avsnitten. Dels ligger skivorna inte i ordning i lådan, men det är inga problem att fixa. Värre är att avsnitten ligger i fel ordning på skivorna. Om man inte går in och väljer avsnitt ett och ett så kommer Det flygande siraptsträdet (avsnitt två) före Hur Matilda Järndotter kom till. Egentligen är det väl inga problem, förutom att Matilda byggs ett avsnitt efter att hon använts. Om jag inte har räknat fel är avsnitten lagda i följande ordning när man öppnar boxen: 10,11,12,13,5,4,6,8,7,9, 2,1,3. Flyttar man runt skivorna för hand hamnar man fortfarande med resultatet 2,1,3,5,4,6,8,7,9,10,11,12,13. Kanske inget som de minsta bryr sig om, men jag förstår inte riktigt slarvet. Dessutom är det lite udda att samma intervju ligger med på tre av fyra skivor.
Överlag är Doctor Snuggles en härlig upplevelse. Extramaterialet i form av intervjuer med skaparen Jeffrey O’Kelley, tecknaren Nick Price och författaren Angela Bloxham är på faktiskt riktigt informativ men samtidigt ganska amatörmässigt producerad. Intervjuerna lider av brus och eko. Dessutom är de inte i fokus och det verkar som att den som intervjuar står upp medans de intervjuade sitter ner. Det gör att de alltid tittar lite uppåt när de svarar på frågorna. Överlever man tjugo minuter av tekniskt undermåliga intervjuer så belönas man en hel del roliga historier om hur Doctor Snuggles blev till.
Det har redan skrivits oändligt mycket Spotify, kanske det mest användarvänliga it-programmet någonsin. När och om det tar sig in fullskaligt på våra mobiltelefoner, så kommer vi ha tillgång till all världens musik (nästan) i telefonen, för en överkomlig avgift.
Upphovsmännens ersättningar har diskuterats i media, bland andra Magnus Uggla, som var vansinnig på sitt skivbolag som hade dumpat priset på hans musik för att få köpa billiga andelar i Spotify. Svt:s kulturnyheter publicerade i oktober en artikel som beskriver att ersättningarna till upphovsmännen betalas ut från två håll, en del från stim och en del från deras skivbolag. Stims ersättning är 0,23 öre per lyssning, medan de stora skivbolagens ersättningsnivåer varierar och är hemliga.
Och det är klart att artister som Magnus Uggla, som fortfarande säljer skivor och har en trogen fan-base, tjänar mer om vi köper hans skiva istället för att lyssna på honom via Spotify. Men smalare musik, och då bland annat filmmusik kan via Spotify återupptäckas på nytt, samtidigt som upphovsmännen får lite ersättning för besväret. En hel del äldre musik har remastrats och återutgetts på cd, men jag tror ändå att de flesta köparna har hört till hardcorefansen. Återupptäck filmmusiken på Spotify!
Internet är fantastiskt på många sätt och vis. Informationsflödet är enormt och möjligheterna är oändliga. Saker som tidigare, i princip var omöjliga att få tag på, är nu bara några få klick borta. En sådan sak är filmmanus. Det finns flera sidor på nätet där du numera kan läsa manuset från din favorit -film, -regissör eller -författare. Här kommer tre lästips från mig.
Scarface (1983), manus av Oliver Stone. Det är inte alla som vet att Oliver Stone skrev manuset till denna kultfilm. Al Pacino som spelar huvudrollen Tony Montana, har sagt att hans rolltolkning till stor del bygger på Stones välskrivna karaktärsbeskrivning.
Heat (1995), manus och regi av Michael Mann. En film som nästan alla har en åsikt om. Många klagar på slutet, själv så tycker jag det är genialiskt. Läs och njut av detta mästerverk.
Asylum ”Batman vs. Superman” (oproducerat), Andrew Kevin Walker. Samme man som skrev Se7en medans han jobbade på Tower Records, har också skrivit detta manus som dock hamnat på hyllan och samlar damm. Den här versionen lär vi aldrig få se på bioduken, men det är ganska underhållande läsning.
ardagliga liv brukar ofta lyckas hitta något tänkvärt att fokusera kring. Något som utifrån betraktat ter sig som helt ointressant, kan när vi blir inkluderade och engagerade i personernas liv bli väldigt intressant och underhållande. Jag sitter dock och blir förbannad och besviken för jag är inte inkluderad i gemenskapen. Jag känner inte de här personerna och får heller inte lära känna dem så mycket i filmen. Den återkommande tanken är att man måste ha sett den första filmen för att ha behållning av den andra. Har man verkligen som svensk filmare, dokumentär eller ej, den lyxen, att göra en uppföljande film som inte kan stå på egna ben, utan är beroende av den första filmen? Jag tycker att det är på gränsen till tjänstefel att inte mer gjordes för att återknyta till den första filmen. Nu får vi nöja oss med att då och då se en filmad TV som spelar upp material från Plötsligt i Vinslöv, mer än så är det inte. Det som irriterar mig mest är att jag förstår att det finns en historia i bakgrunden, som jag inte får ta del av.
Jag har plöjt Doctor Snuggles-boxen med blandade känslor. Dels är det ju självklart väldigt nostalgiskt med den sköna musiken, den utmärkta svenska dubbningen och den knarkade designen. Men samtidigt ser de flesta avsnitten väldig billiga ut och är inte alls lika välanimerade som jag kommer ihåg dem. Värmen och uppfinningsrikedomen i avsnitten tillsammans med de unika karaktärerna gör dock en titt på framför allt de tidiga avsnitten till en ren njutning. Lite tråkigt är det att man inte får de engelska originalrösterna. Där är förstås nostaglinivån i princip noll, men det vore roligt att höra Peter Ustinovs tolkning av Snuggles. Några glimtar får man i den medföljande dokumentären.
Senaste kommentarer