Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: Freddy Kreuger och Karate Kid, tillsammans med nyversioner av andra gamla filmer så som Wolfman, Clash of the Titans och nu senast Piranha. Att prata om en våg känns inte riktigt relevant längre då den egentligen pågått alldeles för länge och ju definitivt inte är något nytt fenomen heller för den delen. Det vet vi redan.
Något man kan börja fundera kring är ju om man någonstans inte kommer slå i taket snart? Börjar inte alla filmer med en titel tillräckligt välkänd, redan vara gjorda på nytt? För visst handlar det egentligen mest om att ta vara på ett redan väl inarbetat varumärke och därmed få en hel del marknadsföring gratis, än att återberätta en bra historia? Vi lämnar dessa funderingar.
Jag ser egentligen inget större ”fel” med att göra remakes. Inte så länge man faktiskt har som ambition att göra en bra film, något det väl dock kan vara lite si och så med. Den fullständiga andefattigheten och bristen på kreativitet i exempelvis den nya versionen A Nightmare on Elm Street är dock inte reserverad enbart för remakes. Filmer som Iron Man 2, The Last Airbender eller Knight and Day lider i olika grad av exakt samma symptom trots att de inte har någon tidigare förlaga.
Problemet är som jag ser det snarare en brist på faktisk talang och en ökad strömlinjeformning inom produktionerna, är att remakes i sig skulle vara något dåligt. Förhoppningsvis når vis någonstans en kritisk punkt, likt den på det tidiga 60-talet, då bolagens ständiga felsatsningar leder till något slags konstnärlig renässans. Hoppas kan man ju alltid.
Ett annat förslag är ju annars att släppa fokus på Hollywood och istället njuta av filmer från resten av världen. Jag lovar och svär att den kreativa torkan inte alls är en global farsot.
Den långa, långa, låååånga titeln på Nicolas Cage senaste rulle kanske ringer en klocka hos den filmbitne? Harvey Keitel gjorde originalet med samma karaktär även om filmerna inte hör ihop särskilt mycket förutom just det. Med andra ord så gör man inte så mycket väsen av att det handlar om att en sorts improviserad remake.
Cage är Terence McDonagh som efter en hjältemodig men samtidigt ganska korkad insats blir skadad och tvingas käka smärtlindrande tabletter, något som sedan tar honom in i en värld av droger och ganska snart är Terence fast i ett kraftigt missbruk samtidigt som han sköter sitt jobb som polis. Han får ett antal mord på halsen och gränsen mellan laglydighet och kriminalitet suddas ut för varje dag, något som får Terence att börja lösa saker och ting på sitt eget sätt. En sorts skrivbordsrambo som hela tiden går mot galenskapens avgrund.
Nicolas Cage är ingenting annat än lysande i en film som i sig inte håller hela vägen. Det finns dock ingen som kan spela galen på det sätt som Cage bemästrar det. Han gör en resa med sin karaktär från normal polis till ett pillerknaprande psykfall som tummar på alla regler som finns.
Problemet med Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans är likadant som en rad Cage-filmer de senaste åren, han är bra, men filmerna håller inte samma klass. Här saknar jag nerv. Första delen håller bra, halvvägs börjar filmen halta och det blir lite oklart vad regissören Warner Herzog vill berätta. Är det en mordhistoria eller en berättelse om en polis? Både ock, absolut, men med en osäkerhet som inte känns passande vilket också gör att filmen tappar i tempo. Det hela räddas upp mot slutet och hade det bara varit ett mer glödande manus hade också betyget höjts ett snäpp.
Det här passar inte alla, men gillar man Nicolas Cage blir man inte besviken. Utgåvan håller bra klass på bild och ljud, ingenting överdådigt, men bildkvalitén är tillräckligt bra för att motivera att se den på blu-ray. Däremot rekommenderar jag hyra framför köp.
Paul Rudd och Steve Carrell är två av huvudpersonerna i Dinner for Schmucks, något av en remake av franska filmen Le dîner de cons (The Dinner Game) av Francis Veber. Spontant undrar jag hur jag ska kunna förmå mig att se den här filmen när den väl har haft premiär med tanke på hur usel postern ovan är. Jag sitter just nu i exakt samma pose som Paul Rudd ovan.
Förhoppningsvis håller det inte i sig när väl filmen rullar igång.
The Mechanic från 1972 är ett guldkorn i thriller-genren. Charles Bronson spelar yrkesmördare. Bronson är såklart übercool och sådär stenhård som bara han kan vara. Jag är en sucker för 70-tals film och även för Bronson, men jag tror att de flesta uppskattar en riktigt bra thriller med ett bra manus. I recensionen av 70-talsfilmen …and Justice for All sammanfattade Andreas Kranz filmen såhär: ”Det är en film som känns väldigt typisk för det amerikanska 70-talet, vad gäller utseende, skådespeleri, ett lättsamt, jazzigt soundtrack samt en kombination av realistiskt och karaktärsdrivet drama med socialt patos.” Om vi drar bort det jazziga soundtracket och sociala patoset så stämmer beskrivningen in på The Mechanic. Filmen kombinerar allt det där som var så bra på 70-talet, med en stark karaktär i centrum och en intressant story. Musiken, miljöerna och modet är också underbart att se.
Vad är det då för fel jag sitter och tänker på? Jo, senaste gången jag såg The Mechanic, så tänkte jag ”av alla remakes som görs, varför gör de inte om denna film som faktiskt är riktigt bra?”. Jag skulle aldrig ha tänkt tanken, för det visar sig att Hollywood var ”way ahead of me”. Vem skall då få äran att göra Bronsons roll? Är det Russel Crowe, Robert De Niro eller kanske Gary Oldman? NEJ, det är Jason Statham! Varför varför varför? Det här kan ju inte bli bra. The Mechanic, skall vara en lågmäld, karaktärsdriven thriller om en åldrande yrkesmördare. Inte en uppskruvad actionfilm, med uppstaplade oneliners och slowmotion-scener. Arrrrggggg, jag blir så arg när jag kollar på trailern. Det finns så många talanglösa personer i Hollywood, att man blir förvånad då det dyker upp bra filmer. Se originalet och bojkotta remaken, den kan inte vara bra, det är bara så.
När jag var ung i början av 80-talet såg jag V på TV. Sjukt spännande när man var tio bast. Jag återvände till serien här för leden när jag fyndade några DVD-boxar av serien. Tyvärr hade den inte åldrats med värdighet och efter ett antal avsnitt la jag ner att titta vidare. V har många intressanta element som gjorde att den spännande och kontroversiell då. Speciellt parallellerna som gjordes med förintelsen och förökning mellan olika raser (ödlor och människor).
Nu har ABC valt att väcka liv i idén igen och V (2009) är ett faktum. Jag måste erkänna att trailern (se nedan) gjorde mig rejält nyfiken. Tyvärr måste jag säga att efter fem avsnitt har inte serien kopplat något grepp om mig. Det finns några få nyheter, men det mesta är ren återvinning från den gamla serien. De nya elementen är inte spännande nog i mina ögon att motivera att följa serien om man redan sett den gamla serien. Visst det är lite mer polerat. CGIn är bättre än den gamla, men samtidigt så överdriven att det är löjligt tydligt att det är just CGI. Det i sin tur gör att det känns mindre realistiskt, något som den gamla serien lyckades förmedla med bra kulissbygge.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: Freddy Kreuger och Karate Kid, tillsammans med nyversioner av andra gamla filmer så som Wolfman, Clash of the Titans och nu senast Piranha. Att prata om en våg känns inte riktigt relevant längre då den egentligen pågått alldeles för länge och ju definitivt inte är något nytt fenomen heller för den delen. Det vet vi redan.
Cage är Terence McDonagh som efter en hjältemodig men samtidigt ganska korkad insats blir skadad och tvingas käka smärtlindrande tabletter, något som sedan tar honom in i en värld av droger och ganska snart är Terence fast i ett kraftigt missbruk samtidigt som han sköter sitt jobb som polis. Han får ett antal mord på halsen och gränsen mellan laglydighet och kriminalitet suddas ut för varje dag, något som får Terence att börja lösa saker och ting på sitt eget sätt. En sorts skrivbordsrambo som hela tiden går mot galenskapens avgrund.
Senaste kommentarer