Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. Nej, rymden ska befolkas av folk i smutsiga jumpsuits, truckerkepsar och som dricker sitt svarta kaffe ur sina vanliga keramikmuggar.
Regissören Duncan Jones målar upp precis ett sådant universum i filmen Moon. Det är en lågbudgetproduktion, tillika en liten film och, ordagrant, en enmansshow för Sam Rockwell.
Rockwell spelar Sam Bell, en vanlig knegare som är stationerad på månen. Hans arbete är ensamt och den enda han har att kommunicera med är roboten Gerty vars röst görs av Kevin Spacey. Rockwell ska dock snart lämna månen och återvända till jorden till sin fru och dotter. Men allt är inte vad det ser ut att vara på månbasen och snart börjar märkliga saker att hända.
Jag har bara sett Soderbergh, underskattade och stiliga, Solaris och inte sett Tarkovskijs dito eller läst boken men tänker ändå slänga in att Moon har likheter med den historien. Samtidigt är filmens look lik den i Alien och Sunshine (som även det är en underskattad film). Som ofta i rymdfilmer så blandas det vetenskapliga med konstigheter och oförklarbara element, som om det finns ett naturligt behov av att balansera upp det logiska och rationella med ologiskhet och galenskap. Allt som oftast med ett finfint resultat.
Moon med sina mysterier, uppnystanden och Rockwell-skådespel är bra. Det är en ypperlig film som både är snygg, välspelad och intressant i sin kompakthet. Snygga modellbilder får vi istället för vidriga CGI-vyer och objekt som ofta (Lucas, I’m looking at you…) ser ut som FMV-sekvenser ur ett Westwood-spel från 90-talet. Det tackar jag för.
Det finns faktiskt inte mycket fel med Moon överhuvudtaget, filmen är vad den vill vara och ger oss det den vill ge. Om något måste kritiseras så känns filmens inramning med nyhetsklipp/ljud lite ordinär och även överflödig. Kevin Spaceys röstskådespel kan distrahera också då hans röst är så pass igenkännbar. Det kan kännas lite som Treehouse of Horror avsnittet i The Simpsons där Pierce Brosnan ger röst åt HAL.
Men som sagt, inte mycket är fel med den här filmen och jag rekommenderar den starkt. Nu när Jones arbetar på en uppföljare vid namn Mute och Scott verkar jobba på en ny Alien så ser framtiden ljus ut för den där verkliga rymden som man kan ta på.
Senaste kommentarer