Vad vore en filmsajt som dvdforum om det inte fanns tvärtomåsikter?
Min kollega Mats recenserade Pandorum på blu-ray för ett tag sedan. Hans sammanfattning lyder:
”Pandorum är en B-film med höga ambitioner. Stundtals finns hopp om bra underhållning men lika fort kastas bra idéer på skräphögen och ersätts med sjabbiga monster och slafs.”
Själv satte jag mig ner ikväll och hade inga direkta förhoppningar på en film som skulle blanda skräck och sci-fi. Man kan ju alltid hoppas på sådana titlar, men hur ofta blir man nöjd? Dock händer det i och för sig sällan att man får chansen eftersom att filmskapare är livrädda att utmana Alien-filmerna. Pandorum är dock mer än bara en kopia av Alien. Med sin blandning av minnesförluster, mörka hemligheter, monster och människor på gränsen mellan liv och död är den en av årets hittills mest spännande titlar. Dennis Quaid gör mig nästan aldrig besviken (undantaget är i skitfilmen Smart People). Ben Foster briljerar och Antje Traue är ett intressant nytt namn.
Skräck-sci-fi när den är som bäst. För mig blir det på gränsen till skyhögt betyg. Minus för monstren, plus för stämningen , storyn, skådespelarna och bitar av total ångest.
”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”
Så börjar en av vår tids mest inflytelserika scifi-böcker. För den som inte känner till den så skrevs den 1983, och den då av teknik ganska ointresserade William Gibson myntade begrepp som Cyberspace och Microsoft. Den blandar högteknologi med smuts och förfall, neonbelyst kitsch med noir-stämningar, asiatisk företagskultur med västerländska rebell-ideal. Den handlar om en ung hacker som hyrs in av en artificiell intelligens för att ta sig in i ett svåråtkomligt datasystem med hjälp av en gatusamuraj vid namn Molly, med utfällbara rakknivar under fingernaglarna och ögonen täckta fastopererade spegelglas, och en före detta militär vid namn Armitage… och det är ungefär vad man bör veta om handlingen. Den tar fasta på många av de moderna frågeställningar som blivit på modet inom scifi: post-industriell dystopi, företag som megakonglomerat, skönhet som handelsvara, frågeställningar om verkligt vs. artificiellt liv och närvaron av en själ eller personlighet i en era när allting kan backas upp på hårddisk.
Som sagt, den är skriven 1983 vilket för mig när jag nu läste om den tedde sig som helt makalöst. Den framsynthet som Gibson uppvisar, den förståelse för teknikutveckling (även om många också skulle hävda att boken i sig bidragit till delar av den mnoderna teknikutvecklingen) som han besitter, och den träffsäkerhet med vilken han beskriver sin framtidsvärld är enorm. Han gör det också väldigt målande (se inledningsmeningen ovan), på ett sätt som gör det väldigt enkelt att se den mardrömsframtid han föreställer sig. Utan den boken hade till exempel The Matrix aldrig gjorts – det kanske finns de som hade tyckt att det var bättre, men det tycker inte jag. Precis som Matrix kommer Neuromancer också i et färdigt paket med två uppföljare: Count Zero och Mona Lisa Overdrive.
…och det är bara några av anledningarna till att jag har så svårt att finna mig i att det inte har gjorts någon film av den ännu. Det borde vara en total no-brainer! Men projektet har aldrig lyckats bli av, trots att exempelvis Chris Cunningham (världens bästa musikvideoregissör) har varit intresserad. Just nu håller den på att bearbetas av regissören Jospeh Kahn, med Hayden Christensen i åtanke för huvudrollen. Jag ryser vid tanken, inte på Christensen utan att regissören till Torque skall ta sig an den. Men det är dags att vi får en riktig version av Neuromancer till biograferna, och ärligt talat har han inte gjort tillräckligt för att jag skall känna mig säker på att han är helt fel för projektet.
Den som inte läst boken bör omedelbart leta upp den. Jag lovar att den inte är ett dugg mossig, bara cool, underhållande och överraskande modern.
Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. Nej, rymden ska befolkas av folk i smutsiga jumpsuits, truckerkepsar och som dricker sitt svarta kaffe ur sina vanliga keramikmuggar.
Regissören Duncan Jones målar upp precis ett sådant universum i filmen Moon. Det är en lågbudgetproduktion, tillika en liten film och, ordagrant, en enmansshow för Sam Rockwell.
Rockwell spelar Sam Bell, en vanlig knegare som är stationerad på månen. Hans arbete är ensamt och den enda han har att kommunicera med är roboten Gerty vars röst görs av Kevin Spacey. Rockwell ska dock snart lämna månen och återvända till jorden till sin fru och dotter. Men allt är inte vad det ser ut att vara på månbasen och snart börjar märkliga saker att hända.
Jag har bara sett Soderbergh, underskattade och stiliga, Solaris och inte sett Tarkovskijs dito eller läst boken men tänker ändå slänga in att Moon har likheter med den historien. Samtidigt är filmens look lik den i Alien och Sunshine (som även det är en underskattad film). Som ofta i rymdfilmer så blandas det vetenskapliga med konstigheter och oförklarbara element, som om det finns ett naturligt behov av att balansera upp det logiska och rationella med ologiskhet och galenskap. Allt som oftast med ett finfint resultat.
Moon med sina mysterier, uppnystanden och Rockwell-skådespel är bra. Det är en ypperlig film som både är snygg, välspelad och intressant i sin kompakthet. Snygga modellbilder får vi istället för vidriga CGI-vyer och objekt som ofta (Lucas, I’m looking at you…) ser ut som FMV-sekvenser ur ett Westwood-spel från 90-talet. Det tackar jag för.
Det finns faktiskt inte mycket fel med Moon överhuvudtaget, filmen är vad den vill vara och ger oss det den vill ge. Om något måste kritiseras så känns filmens inramning med nyhetsklipp/ljud lite ordinär och även överflödig. Kevin Spaceys röstskådespel kan distrahera också då hans röst är så pass igenkännbar. Det kan kännas lite som Treehouse of Horror avsnittet i The Simpsons där Pierce Brosnan ger röst åt HAL.
Men som sagt, inte mycket är fel med den här filmen och jag rekommenderar den starkt. Nu när Jones arbetar på en uppföljare vid namn Mute och Scott verkar jobba på en ny Alien så ser framtiden ljus ut för den där verkliga rymden som man kan ta på.
Sju av Luc Bessons filmer har släppts under hösten 2009 i nyutgåva både på DVD och på Blu-ray. Bland de första filmerna han gjorde var den postapokalyptiska Den sista striden (La dernier combat) från 1983. ”Mannen” spelad av Pierre Jolivet, som även var producent, sitter i ett höghus som till hälften är begravd i sand. Hans boning ett tidigare kontor med panoramafönster visar sanddynor och ett öde landskap utanför. I ena hörnet står ett påbörjat miniflygplan och det som saknas för att fullborda skapelsen är ett bilbatteri. Att mannen är ensam råder det ingen tvekan om och att så långt ögat når är det tomt på folk. Han vandrar iväg över sanddynorna och efter ett tag kommer han till ett litet läger. Han gömmer sig bland klipporna med sitt egentillverkade spjut och iakttar lägret som är uppbyggt av tält och bilar. Kanske finns ett batteri där?
Bessons postapokalyptiska film är filmad i svartvitt och dessutom är den i princip helt utan dialog (därav saknas textning). Historien följer mannen som försöker överleva i en våldsam värld. Scenografin är enkel men effektiv nog för handlingen. Det här är Luc Bessons första bekantskap med kompositören Eric Serra som skulle leda till ett långvarigt samarbete dem emellan. I dagens ljus håller inte filmen lika bra som då. Handlingen är tämligen enkel och på sätt och vis utan riktig poäng. Skådespelet är helt ok och berättelsen klarar att drivas framåt utan dialog. Kvinnosynen är grumlig och jag undrar hur Besson tänkte med just den delen. Eric Serras funkiga syntslingor är minst sagt enerverande stundtals och eftersom filmen saknar dialog får soundtracket mer plats än det borde. Det är kul att se Jean Reno som skurken och nemesis till mannen.
Som sci-fi-intresserad är Den sista striden en film som funnits på ”att se”-listan länge. Jag måste erkänna att jag är lite besviken och filmen är inget man behöver gå man ur huse för att få tag på, men den har sin plats i kultfacket. Det är kanske värt att poängtera att filmen är low tech, utan avancerade specialeffekter eller vapen.
Utgåvan är bra när det gäller bild och ljud. Tyvärr är den helt barskrapad på extramaterial. Jag skulle gärna velat höra ett nyinspelat kommentatorspår med Besson.
Under min uppväxt minns jag särskilt en sommar då tv-serien Time Trax hade premiär i Sverige. Underbar sci-fi med Dale Midkiff som jagade skurkar genom tid och rymd. Lite hemmafixkänsla och effekter som inte direkt imponerar i en tid då Los Angeles skakas sönder och samman i filmen 2012.
Primeval har samma hemmafixkänsla som Time Trax och efter att ha sett ett avsnitt i den första säsongen är jag nyfiken på vad som komma skall. Serien handlar professor Cutter, en man med über-skottsk accent som upptäcker att förhistoriska djur (läs dinosaurier) helt plötsligt börjar knalla runt i skogen. Tillsammans med sin kollega Stephen, en kvinna från inrikesdepartementet och tjejen Abby som jobbar på ett Zoo, börjar han nysta i gåtan och upptäcka vad som egentligen händer.
Det ödslas ingen tid på tjafs utan det märks tydligt att man vill sälja in det viktiga direkt, nämligen jakten på dinosaurier och det görs med charm och halvbra, men imponerande effekter. För trots att Jurassic Park gjordes för cirka 15 år sedan krossar den Primeval när det gäller just effekter, men då har man å andra sidan ingen mångmiljon budget att leka med och någonstans där har vi också charmen, för hur skulle det vara om ingen vågade göra filmer och serier om katastrofer, dinosaurier, rymden och så vidare om det hela tiden skulle krävas att man alltid nådde upp till högsta klass på effektskalan. Primeval tar ner mig på jorden och vill berätta en historia.
Det första avsnittet är aningen framforcerat och vill väldigt mycket, men jag förstår produktionsgängets iver att få visa mer, mer, mer. Med stor nyfikenhet slår jag mig inom kort ner för det andra avsnittet. Via bloggen får du chansen att hänga med.
Som ni vet är det ibland svårt att hitta filmer inom en viss favoritgenre eftersom man redan sett ”allt” som finns att se. ”Allt” är såklart en grov överdrift men om man begränsar fältet något till engelskspråkiga filmer så har man sett en hel del. För mig är sci-fi en genre som ligger varmt om hjärtat och thrillers som gränsar mot sci-fi. Teknikthrillers kanske man kan kalla det? Som tur är finns många med samma intresse och min polare Jonas och jag brukar tipsa varandra om titlar som kan vara av intresse. Senast tipsade jag honom om den argentiska La Antena av Esteban Sapir. En enastående film som jag varmt rekommenderar. Själv blev jag tipsad om den spanska Time Crimes (Los cronocrímines) och den mexikanska filmen Sleep Dealer. Samtidigt som jag beställde dessa fann jag ytterligare två filmer som verkar intressanta. Den spanska filmen Fermat’s Room (Le habitación de Fermat) som skall vara en blandning av Saw, Cube och Pi enligt beskrivningen. Alla filmer som jag gillade. Jag beställde dessutom Christopher Nolans Following som jag aldrig sett, men som verkar lovande. Dessutom så ”måste” man se den för att täppa till luckan i Nolan-registret.
Övrigt i höst i sci-fi och thriller som man kan se fram emot är såklart mastodonterna Terminator: Salvation och Star Trek-rebooten. Själv är jag betydligt mer nyfiken på Moon och District 9 som jag inte sett av olika anledningar. Mycket att gotta sig åt i filmsoffan med andra ord.
Själv satte jag mig ner ikväll och hade inga direkta förhoppningar på en film som skulle blanda skräck och sci-fi. Man kan ju alltid hoppas på sådana titlar, men hur ofta blir man nöjd? Dock händer det i och för sig sällan att man får chansen eftersom att filmskapare är livrädda att utmana Alien-filmerna. Pandorum är dock mer än bara en kopia av Alien. Med sin blandning av minnesförluster, mörka hemligheter, monster och människor på gränsen mellan liv och död är den en av årets hittills mest spännande titlar. Dennis Quaid gör mig nästan aldrig besviken (undantaget är i skitfilmen Smart People). Ben Foster briljerar och Antje Traue är ett intressant nytt namn.
Det ödslas ingen tid på tjafs utan det märks tydligt att man vill sälja in det viktiga direkt, nämligen jakten på dinosaurier och det görs med charm och halvbra, men imponerande effekter. För trots att 
Som ni vet är det ibland svårt att hitta filmer inom en viss favoritgenre eftersom man redan sett ”allt” som finns att se. ”Allt” är såklart en grov överdrift men om man begränsar fältet något till engelskspråkiga filmer så har man sett en hel del. För mig är sci-fi en genre som ligger varmt om hjärtat och thrillers som gränsar mot sci-fi. Teknikthrillers kanske man kan kalla det? Som tur är finns många med samma intresse och min polare Jonas och jag brukar tipsa varandra om titlar som kan vara av intresse. Senast tipsade jag honom om den argentiska
Senaste kommentarer