Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!
…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.
Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.
Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.
Sju av Luc Bessons filmer har släppts under hösten 2009 i nyutgåva både på DVD och på Blu-ray. Bland de första filmerna han gjorde var den postapokalyptiska Den sista striden (La dernier combat) från 1983. ”Mannen” spelad av Pierre Jolivet, som även var producent, sitter i ett höghus som till hälften är begravd i sand. Hans boning ett tidigare kontor med panoramafönster visar sanddynor och ett öde landskap utanför. I ena hörnet står ett påbörjat miniflygplan och det som saknas för att fullborda skapelsen är ett bilbatteri. Att mannen är ensam råder det ingen tvekan om och att så långt ögat når är det tomt på folk. Han vandrar iväg över sanddynorna och efter ett tag kommer han till ett litet läger. Han gömmer sig bland klipporna med sitt egentillverkade spjut och iakttar lägret som är uppbyggt av tält och bilar. Kanske finns ett batteri där?
Bessons postapokalyptiska film är filmad i svartvitt och dessutom är den i princip helt utan dialog (därav saknas textning). Historien följer mannen som försöker överleva i en våldsam värld. Scenografin är enkel men effektiv nog för handlingen. Det här är Luc Bessons första bekantskap med kompositören Eric Serra som skulle leda till ett långvarigt samarbete dem emellan. I dagens ljus håller inte filmen lika bra som då. Handlingen är tämligen enkel och på sätt och vis utan riktig poäng. Skådespelet är helt ok och berättelsen klarar att drivas framåt utan dialog. Kvinnosynen är grumlig och jag undrar hur Besson tänkte med just den delen. Eric Serras funkiga syntslingor är minst sagt enerverande stundtals och eftersom filmen saknar dialog får soundtracket mer plats än det borde. Det är kul att se Jean Reno som skurken och nemesis till mannen.
Som sci-fi-intresserad är Den sista striden en film som funnits på ”att se”-listan länge. Jag måste erkänna att jag är lite besviken och filmen är inget man behöver gå man ur huse för att få tag på, men den har sin plats i kultfacket. Det är kanske värt att poängtera att filmen är low tech, utan avancerade specialeffekter eller vapen.
Utgåvan är bra när det gäller bild och ljud. Tyvärr är den helt barskrapad på extramaterial. Jag skulle gärna velat höra ett nyinspelat kommentatorspår med Besson.
1997 gjorde Vincenzo Natali (som trots sitt namn är amerikan) en film vid namn Cube. En smart och budgeterad scifi-thriller med en till synes enkel premiss, som blev en kultklassiker. I rollerna ser vi bl.a. David Hewlett (Stargate: Atlantis) och Nicole de Boer (tv-serien Dead Zone).
7 främlingar vaknar upp instängda i ett fyrkantigt rum med sex dörrar, en på varje sida av rummet. Varje dörr leder till ytterligare ett identiskt rum. De måste lura ut vad de gör där, och hur man hittar ut – utan att dö i någon av alla gömda fällor…
2002 kom straight-to-video-uppföljaren Cube 2: Hypercube, som innehåller ungefär samma premiss men ökar på effekterna och krånglar till problemet lite extra. Enligt mig även detta en bra film som lyckas hålla intresset uppe trots att storyn är mer en variant av ettan än nånting annat.
2004 drog man i bästa Ringu-stil till med uppföljaren Cube Zero, men det är inte en vanlig prequel. Istället för att bara slänga in ytterligare ett gäng folk i en labyrint av rum med fällor så får vi istället följa med bakom kulisserna. Det är dessutom mer av en komedi än nånting annat. De flesta recensioner av filmen du kan tänkas ha läst sågar friskt, förmodligen mestadels för att de inte väntat sig detta. Själv tycker jag det är skitkul att man vågar snedstega på det här sättet och göra en kul avslutning på filmserien.
Jag vill rekommendera alla tre dessa filmer till dig egentligen, men jag förstår om du nöjer dig med att se ettan – för det bör du göra.
Héctors (Karra Elejalde) dag kunde startat bättre. När han kör upp bilen på husuppfarten flyger bakluckan upp och en stor del av storhandlingen trillar ur. Han ropar på sin fru, men hon hör honom och han plockar ihop sakerna irriterat och går in huset som håller på att renoveras.
Han bestämmer sig för att sova en stund på eftermiddagen men han bara vrider och vänder. Istället går han ut i trädgården med en kikare runt halsen och sätter sig i en solstol på gräsmattan. När han spanar ut över omgivningens grönska tycker han sig se någon bland träden. Personen försvinner för ett ögonblick.
Hector avbryts av sin fru som tänker åka iväg och kompletteringshandla för middagen. Väl hon har åkt återupptar han spaningen mot skogen och ser personen igen. Det är en ung kvinna och hon tar av sig kläderna. Det verkar som hon är ensam och han tycker det hela är en smula underligt och bestämmer sig för att undersöka saken.
Hector finner kvinnan naken till synes medvetslös vid en sten och när han går fram mot henne attackeras han av en man vars huvud är inlindat i ett groteskt rosa bandage. Individen hugger honom i armen med en sax och Héctor flyr i panik genom skogen. Hans kommande handlingar kommer sätta igång en kedjereaktion händelser som han aldrig kunde föreställa sig.
Den spanska Timecrimes (Los Cronocrimenes) som är skriven och regisserad av Nacho Vigalondo är inspirerad av de bästa inom science fiction och crime fiction. Filmen leker med båda genres på ett smart sätt och publiken lämnas i osäkerhet hela tiden. När du tror du vet hur det hela hänger ihop kommer en ny del av pusslet som ändrar din lösning av pusslet. Regissören Vigalondo, som också spelar en av rollerna i filmen, Oscar-nominerades 2003 för sin kortfilm 7:35 de la Mañana (7:35 på morgonen) som handlar om en kvinna som möter en självmordsbombare på ett kafé.
Timecrimes är Vigalondos första långfilm och det är en mycket imponerande debut. Berättelsen blir aldrig tråkig och som åskådare sugs du snabbt in i Héctors minst sagt underliga dag. Filmen har inte ett rafflande tempo vilket gör att det är aldrig några problem att hänga med. Det gör den dock inte enkel på något vis. När slutet väl avslöjas sitter jag med en känsla av förtjusning att Vigalondo lyckats snickra ihop det hela på ett elegant vis.
Skådespelarinsatserna är solida rätt igenom och Karra Elejalde som Héctor är lysande som den lite surmulne medelåldermannen som dras in i en soppa av oanade proportioner. Det är bitvis lite tragikomiskt när han försöker ställa saker till rätta och han blir än mer indragen i historien. Vissa dagar skall man helt enkelt aldrig stiga ur sängen.
För alla oss som gillar mysterier och science fiction kommer Timecrimes värma själen rejält. Jag kan omöjligt göra något annat än varmt rekommendera denna film och jag hoppas vi får se mer från Vigalondo i samma genres.
Fick precis hem säsong två av BBCs science fiction serie serie Torchwood för recension. Igår kollade jag igenom ett par avsnitt av säsong ett för att friska upp minnet och för att ha lite kött på benen innan jag betar av säsong två.
”Torchwood – outside the government, beyond the police”
Premissen bakom serien och första avsnittet påminner mig väldigt mycket om Men in Black, där den ovetande polisen Gwen Cooper bevittnar Torchwoods metoder och blir till sist värvad till organisationen av den odödliga Captain Jack. Till en början är referenserna till Doctor Who ganska subtila och jag anser inte att man behöver se nya Doctor Who för att uppskatta Torchwood även om det hjälper.
Eftersom serien sändes sena kvällar på BBC Three och BBC-HD hade de vissa friheter när det gäller sex och våld. Detta märks i andra avsnittet där Torchwood kör runt i sin van och jagar en alien som genom sex blir starkare och samtidigt dödar sina partners när de når klimax. En story som känns hämtad från en dålig porrfilm. Efter detta avsnittet blev jag minst sagt skeptisk till serien och såg endast två mediokra avsnitt till när jag försökte följa serien för två år sedan. Det sägs att serien blir bättre för varje säsong och att miniserien Children of Earth som sändes för några veckor sedan skall vara riktigt bra. Veckan som följer skall jag se säsong ett och sedan påbörja säsong två.
Som ni vet är det ibland svårt att hitta filmer inom en viss favoritgenre eftersom man redan sett ”allt” som finns att se. ”Allt” är såklart en grov överdrift men om man begränsar fältet något till engelskspråkiga filmer så har man sett en hel del. För mig är sci-fi en genre som ligger varmt om hjärtat och thrillers som gränsar mot sci-fi. Teknikthrillers kanske man kan kalla det? Som tur är finns många med samma intresse och min polare Jonas och jag brukar tipsa varandra om titlar som kan vara av intresse. Senast tipsade jag honom om den argentiska La Antena av Esteban Sapir. En enastående film som jag varmt rekommenderar. Själv blev jag tipsad om den spanska Time Crimes (Los cronocrímines) och den mexikanska filmen Sleep Dealer. Samtidigt som jag beställde dessa fann jag ytterligare två filmer som verkar intressanta. Den spanska filmen Fermat’s Room (Le habitación de Fermat) som skall vara en blandning av Saw, Cube och Pi enligt beskrivningen. Alla filmer som jag gillade. Jag beställde dessutom Christopher Nolans Following som jag aldrig sett, men som verkar lovande. Dessutom så ”måste” man se den för att täppa till luckan i Nolan-registret.
Övrigt i höst i sci-fi och thriller som man kan se fram emot är såklart mastodonterna Terminator: Salvation och Star Trek-rebooten. Själv är jag betydligt mer nyfiken på Moon och District 9 som jag inte sett av olika anledningar. Mycket att gotta sig åt i filmsoffan med andra ord.
Terminator-sagan borde ha stannat när Sarah och John satt i bilen på motorvägen ut i den okända natten, the Future is not set. Och så såg det länge ut att bli, 29/8 1997 kom och gick och det blev aldrig någon ny film. Men sedan bestämde sig någon att det fanns mer att berätta, det gällde bara att vara lite kreativ med skrivandet. Man lånade lite idéer ifrån Infiltrator, en bok skriven av S. M. Stirling som utspelar sig ett par år efter Terminator 2: Judgment Day.
Terminator 3 Rise of the machines var aldrig någon höjdare men John Mostow skall ha cred för ett par saker, att han faktiskt våga välja en linje utan att fega ur, när bomberna faller i slutet på filmen ryser jag faktiskt. Dock signalerar det en viktig sak, denna film kommer inte bli en sista utan det kommer en fortsättning. Och i år kom Terminator Salvation, en film som faktiskt utspelar sig i framtiden, inte för att det underlättare för alla tidsluckor som redan finns. Och snart kommer T5.
Jag har ännu inte hunnit se Terminator Salvation, men jag vet redan ett par saker om framtiden. 2029 skickas den ursprungliga T800 tillbaka, 2030 skickas T1000, 2032 mördas John Connor av en T-800 som sedan programmeras om av Kate Brewster och skickas tillbaka.Och Salvation utspelar sig 2018! Här snärjer man sig djupare in i ett nät som det inte går att ta sig ur. Visst vi pratar om science-fiction med tidsresor, men efter de två första filmerna fanns en känsla av att det logiskt fungerade ändå, men nu? Något säger mig att de skulle ha slutat efter Terminator 2: Judgement Day.
Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:
1997 gjorde Vincenzo Natali (som trots sitt namn är amerikan) en film vid namn 
Som ni vet är det ibland svårt att hitta filmer inom en viss favoritgenre eftersom man redan sett ”allt” som finns att se. ”Allt” är såklart en grov överdrift men om man begränsar fältet något till engelskspråkiga filmer så har man sett en hel del. För mig är sci-fi en genre som ligger varmt om hjärtat och thrillers som gränsar mot sci-fi. Teknikthrillers kanske man kan kalla det? Som tur är finns många med samma intresse och min polare Jonas och jag brukar tipsa varandra om titlar som kan vara av intresse. Senast tipsade jag honom om den argentiska 
Loading ...
Senaste kommentarer