Generellt sätt är det en ganska tunn vecka utgivningsmässigt men lite smått och gott ska det väl gå att hitta.

Huvudrätten får väl sägas vara Monsters, ytterligare en apokalyptisk science fiction skapad av före detta visual-effects hantverkare, denna gång till extremt låg budget. I detta fall handlar det om livet efter rymdvarelsernas invasion och det här [...]]]>

Generellt sätt är det en ganska tunn vecka utgivningsmässigt men lite smått och gott ska det väl gå att hitta.

Huvudrätten får väl sägas vara Monsters, ytterligare en apokalyptisk science fiction skapad av före detta visual-effects hantverkare, denna gång till extremt låg budget. I detta fall handlar det om livet efter rymdvarelsernas invasion och det här är en film jag tänker kolla upp. Den har jämförts med bland annat Stalker och  District 9 och att man i denna film hittat en gemensam nämnare för de filmerna, utöver att det utspelar sig i framtiden, är bara det ett skäl att vara nyfiken.

Rob Reiner, den gamla räven som bland annat regisserat Stand by me, har återigen gett sig på ungdomsfilm i Flipped , om ung spirande kärlek,  vilken fått ganska blandade recensioner internationellt.  Eftersom det inte är en sedvanligt, flåshurtig tonårsbuskis så kan det vara värt att kolla upp även om den enligt rapporter kanske är lite väl söt.

Vad det gäller europeisk film så är franska Trädet veckans stjärna. Charlotte Gainsbourg spelar huvudrollen i ett gripande drama som utspelar sig i Australien och spelas på engelska.  En film om sorg men också om hur man går vidare som kan vara värd att se men man kanske ska förbereda sig mentalt på att det är går lite långsamt här.

Om man vill ha sig lite av besk dokumentär så är Kim Longinottos Pink Saris veckans special. Den handlar om Indiska Sampat Pal Devi och hennes arbete med att stötta utsatta kvinnor i de allra lägsta kasten. Hon verkar vara en ganska komplex karaktär och det gör att den här filmen kan bli lite intressantare än bara en beskrivning av ett socialt och politiskt problem.

I serieväg så släpps första säsongen av White Collar, en kriminalserie om en  superskursk som  samarbetar med en  FBI-agent för att få strafflindring och som kan vara något om man gillar kriminalare. Den har fått bra kritik för sitt underhållningsvärde men det verkar inte vara någon The wire om man säger så.

Några komedier är också på gång.  Life as we know it handlar om ett par singlar som trots ömsesidigt ogillande blir tvungna att dra jämnt för att ta hand om ett barn . Trouble in L.A som handlar om en gravid porrstjärna som vill lägga av och den har en hel del intressanta namn i rolllistan. Kan kanske bli en hyrkväll av dem.

När det gäller återutgivning så handlar den här veckan enbart om en sak,  Jack Sparrow, som dök upp i Pirates of the Caribbean: The Black Pearl med dreadsen fladdrande och blicken fäst vid horisonten, stående i en sjunkande jolle. Filmen återupplivade den dödförklarade piratgenren och den första filmen kom, sågs och segrade och sedan kom det två till i rask takt. Dessa såg ut som ett uppblåst avsnitt av Xena drabbat av elefantiasis med en galopperande budget och förnuftet dingalnde i en snara  i rånocken. Rätt kul, om man gillar sånt men många åskådare verkade drabbas av akut intryckskoma och förbannade att de överhuvudtaget satt sin fot på biografen.

Nåväl, inför premiären av den fjärde filmen Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides, så kommer all tre tidigare filmer i återutgivning både på DVD och BD, separat och i boxar, och vad det gäller DVD så släpps även en 7-disc Collectors DVD set. Det verkar dock som det är samma versioner som varit ute tidigare och vad som verkar tillkommer i Collectorsboxen förutom de tidigare 2-discutgåvorna av filmerna, är The Lost Tale som var en extra skiva med extramaterial som släpptes efter den första filmen. Men det är misstanke från min sida ochinget jag vet med säkerhet så ta det med en nypa salt.

Jag brukar själva ofta kunna säga att jag gillar skräckfilm, gamla filmer och udda filmer i ett ytligt försök att förklara mina preferenser för någon jag träffar. Bara där blandar jag ganska friskt i kategoriseringarna. ”Skräckfilm” åsyftar vilken känsla eller reaktion filmen förväntas förmedla till tittaren medan ”Gamla [...]]]> Genreindelning alltså. Vilket gissel och vilken jävla oordning!

Jag brukar själva ofta kunna säga att jag gillar skräckfilm, gamla filmer och udda filmer i ett ytligt försök att förklara mina preferenser för någon jag träffar. Bara där blandar jag ganska friskt i kategoriseringarna. ”Skräckfilm” åsyftar vilken känsla eller reaktion filmen förväntas förmedla till tittaren medan ”Gamla filmer” talar om var man skulle placera dem på en tidslinje och ”Udda film” utgör någon slags jämförelse med vad som kan anses vara konventionen. Men även bortsett från mina godtyckliga försök att definiera min egen filmsmak, är det där med genrer huvudvärksframkallande. Jag tänkte försöka bringa någon form av ordning i denna oreda och börjar genom att sålla fram fyra stycken huvudgenrer. 

Vi kan väl börja med att kasta fram tre ganska vanliga genrer på prov: Skräck, Action och Drama. Den första har fått sitt namn efter en känsla, antingen den upplevda av karaktärerna i filmen eller så den som den försöker framkalla hos tittaren. Jag väljer att ta fasta på det senare. Den andra återspeglar vad som händer i filmen genom att tala om att det händer ganska mycket, typ. Sista exemplet har fått namnet av att det ska vara dramatiskt, men definieras väl egentligen mest genom att vara icke-skräck, icke-action eller icke-komedi. Inkonsekvens blandas med missvisande namn.

Komedi då? Komik handlar om humor och att få människor att skratta, med andra ord är det på samma villkor denna genre fått sitt namn som Skräck. Gott så. En populär subgenre av denna är ju den Romantiska komedin, som däremot egentligen inte behöver locka till skratt så mycket som att den ska ge tittaren en varm känsla genom ett lyckligt slut. Istället har den ju snarare lånat sitt namn från de gamla grekiska pjäserna, där de två genrer som fanns var Komedi (lyckligt slut) och Tragedi (olyckligt slut). Ett endaste litet steg ner på subgenrenivå och inkonsekvensen breder ut sig direkt. 

Om vi bortser från detta, och håller oss till något slags grovt tillyxade huvudgenrer kan väl säga att den sista kan sägas utgöras av Thriller. Här åsyftas den spänning som tittaren förväntas uppleva, och går därmed hand i hand med definitionerna av Skräck och Komedi. Vi har därmed tre genrer som fått sitt namn efter känslan de avser förmedla till tittaren, och kan sortera in filmer under sina vingar på dessa kriterier. Sedan accepterar vi en slags slask-genre eller icke-genre, kallad Drama, som definieras genom att inte tillhöra någon av dessa tre redan nämnda.

Jag väljer för resonemangets skull nu ganska godtyckligt att eliminera Action, genom att stuva in den under Thriller, då den eftersträvade känslan i denna genre är just att tittaren ska uppleva någon form av spänning.

Summan av detta är alltså att vi får dessa huvudgenrer:

• Skräck
• Komedi
• Thriller
• Drama 

Andra genrer, som exempelvis Western (fått sitt namn efter en epok), Science Fiction (åsyftar en viss tematik) eller Film Noir (tematik samt visuell stil) får sedan helt enkelt sorteras in under någon av ovanstående huvudgrupper beroende på vart en viss specifik film passar in. Även här skulle man ju som synes definitivt kunna göra en rad olika lager av förutsättningar för vidare kategoriseringar. Exempelvis skulle man efter den initiala sorteringen, kunna fortsätta med att dela in efter tematik och sedan efter tidsperiod, för sedan gå in på stil. Men jag nöjer mig med detta första förslag till någorlunda vettig struktur över genrer. Fortsättningsarbetet överlåter jag till någon annan.

Sju av Luc Bessons filmer har släppts under hösten 2009 i nyutgåva både på DVD och på Blu-ray. Bland de första filmerna han gjorde var den postapokalyptiska Den sista striden (La dernier combat) från 1983. ”Mannen” spelad av Pierre Jolivet, som även var producent, sitter i ett höghus som till hälften är begravd i sand. [...]]]>

Sju av Luc Bessons filmer har släppts under hösten 2009 i nyutgåva både på DVD och på Blu-ray. Bland de första filmerna han gjorde var den postapokalyptiska Den sista striden (La dernier combat) från 1983. ”Mannen” spelad av Pierre Jolivet, som även var producent, sitter i ett höghus som till hälften är begravd i sand. Hans boning ett tidigare kontor med panoramafönster visar sanddynor och ett öde landskap utanför. I ena hörnet står ett påbörjat miniflygplan och det som saknas för att fullborda skapelsen är ett bilbatteri. Att mannen är ensam råder det ingen tvekan om och att så långt ögat når är det tomt på folk. Han vandrar iväg över sanddynorna och efter ett tag kommer han till ett litet läger. Han gömmer sig bland klipporna med sitt egentillverkade spjut och iakttar lägret som är uppbyggt av tält och bilar. Kanske finns ett batteri där?

Bessons postapokalyptiska film är filmad i svartvitt och dessutom är den i princip helt utan dialog (därav saknas textning). Historien följer mannen som försöker överleva i en våldsam värld. Scenografin är enkel men effektiv nog för handlingen. Det här är Luc Bessons första bekantskap med kompositören Eric Serra som skulle leda till ett långvarigt samarbete dem emellan. I dagens ljus håller inte filmen lika bra som då. Handlingen är tämligen enkel och på sätt och vis utan riktig poäng. Skådespelet är helt ok och berättelsen klarar att drivas framåt utan dialog. Kvinnosynen är grumlig och jag undrar hur Besson tänkte med just den delen. Eric Serras funkiga syntslingor är minst sagt enerverande stundtals och eftersom filmen saknar dialog får soundtracket mer plats än det borde. Det är kul att se Jean Reno som skurken och nemesis till mannen.

Som sci-fi-intresserad är Den sista striden en film som funnits på ”att se”-listan länge. Jag måste erkänna att jag är lite besviken och filmen är inget man behöver gå man ur huse för att få tag på, men den har sin plats i kultfacket. Det är kanske värt att poängtera att filmen är low tech, utan avancerade specialeffekter eller vapen.

Utgåvan är bra när det gäller bild och ljud. Tyvärr är den helt barskrapad på extramaterial. Jag skulle gärna velat höra ett nyinspelat kommentatorspår med Besson.

7 främlingar vaknar upp instängda i ett fyrkantigt rum med sex [...]]]> 1997 gjorde Vincenzo Natali (som trots sitt namn är amerikan) en film vid namn Cube. En smart och budgeterad scifi-thriller med en till synes enkel premiss, som blev en kultklassiker. I rollerna ser vi bl.a. David Hewlett (Stargate: Atlantis) och Nicole de Boer (tv-serien Dead Zone).

7 främlingar vaknar upp instängda i ett fyrkantigt rum med sex dörrar, en på varje sida av rummet. Varje dörr leder till ytterligare ett identiskt rum. De måste lura ut vad de gör där, och hur man hittar ut – utan att dö i någon av alla gömda fällor…

2002 kom straight-to-video-uppföljaren Cube 2: Hypercube, som innehåller ungefär samma premiss men ökar på effekterna och krånglar till problemet lite extra. Enligt mig även detta en bra film som lyckas hålla intresset uppe trots att storyn är mer en variant av ettan än nånting annat.

2004 drog man i bästa Ringu-stil till med uppföljaren Cube Zero, men det är inte en vanlig prequel. Istället för att bara slänga in ytterligare ett gäng folk i en labyrint av rum med fällor så får vi istället följa med bakom kulisserna. Det är dessutom mer av en komedi än nånting annat. De flesta recensioner av filmen du kan tänkas ha läst sågar friskt, förmodligen mestadels för att de inte väntat sig detta. Själv tycker jag det är skitkul att man vågar snedstega på det här sättet och göra en kul avslutning på filmserien.

Jag vill rekommendera alla tre dessa filmer till dig egentligen, men jag förstår om du nöjer dig med att se ettan – för det bör du göra.

”Torchwood – outside the government, beyond the police”

Premissen bakom serien och första avsnittet [...]]]> Fick precis hem säsong två av BBCs science fiction serie serie Torchwood för recension. Igår kollade  jag igenom ett par avsnitt av säsong ett för att friska upp minnet och för att ha lite kött på benen innan jag betar av säsong två.

”Torchwood – outside the government, beyond the police”

Premissen bakom serien och första avsnittet påminner mig väldigt mycket om Men in Black, där den ovetande polisen Gwen Cooper bevittnar Torchwoods metoder och blir till sist värvad till organisationen av den odödliga Captain Jack. Till en början är referenserna till Doctor Who ganska subtila och jag anser inte att man behöver se nya Doctor Who för att uppskatta Torchwood även om det hjälper.

Eftersom serien sändes sena kvällar på BBC Three och BBC-HD hade de vissa friheter när det gäller sex och våld. Detta märks i andra avsnittet där Torchwood kör runt i sin van och jagar en alien som genom sex blir starkare och samtidigt dödar sina partners när de når klimax. En story som känns hämtad från en dålig porrfilm. Efter detta avsnittet blev jag minst sagt skeptisk till serien och såg endast två mediokra avsnitt till när jag försökte följa serien för två år sedan. Det sägs att serien blir bättre för varje säsong och att miniserien Children of Earth som sändes för några veckor sedan skall vara riktigt bra. Veckan som följer skall jag se säsong ett och sedan påbörja säsong två.