|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Nr 14 - Teasern till 2012:
Diskutera listan här
1. Rollsättningen Jag förstår att Richard Kelly ville göra en Tarantino med ovanliga och tidlösa skådespelarval, men hur kan han träffa fel så många gånger? Jon Lovitz är emellertid perfekt som slav till en galen kvinna men annars är det idel fel. Sarah Michelle Gellar kunde ha bytts ut mot en riktig porraktris för realism. Dwayne ’The Rock’ Johnson (han ska få leva med wrestlingnamnet i min bok) skulle fått sparken om det inte vore för att Kelly ville ha en dålig actionskådis som även tar sig orealistiskt igenom sitt verkliga liv. Christopher Lambert spelar Walter Mung som är en om möjligt träigare gubbe än han själv, så det här är inget som vänder hans karriär. Amy Poehler är väldigt rolig med Saturday Night Live-material, men inte när materialet är en lösnäsa. Seann William Scott ser mest ängslig ut i roller där han inte får vara rolig. Kevin Smith är väl inte den första man sminkar till oigenkänning, man tar väl ett mer oväntat namn som Tom Cruise. Och Justin Timberlake som brukar förvåna med att vara bättre än man tror, verkar tro att fulsmink automatiskt är ett steg närmare en Oscar (det fungerar bara för kvinnor). 2. Dramatiken Jag hade förväntat mig att det skulle vara något mer uppskakande när världen går under. Berättarens ”Not with a whimper, but with a bang” stämmer inte riktigt. Jag köper att två stycken Seann William Scott är ett ganska tydligt tecken, men ändå. 3. Potentialen Vi har alla sett Donnie Darko. Nu har många av oss även sett klart sevärda The Box. Varför räddade inte Kelly sin film redan under inspelningen? Han måste väl ha någon känsla för vad som fungerar? 4. General Teena MacArthur Eller avsaknaden av något så exotiskt som en kvinnlig krigspitt. Janeane Garofalos karaktär är nästintill bortklippt i den brett släppta versionen. 5. Dialogen ” I’m a pimp. And pimps don’t commit suicide.” Har ni sett filmen säger den repliken allt. 6. Handlingen Jag köper att Irak, Iran, Afghanistan och Syrien är less på USA och tar Nordkoreas hjälp att släppa en atombomb i Texas och på så sätt starta Tredje världskriget. Jag gillar även hur det tvingar amerikanerna att ta fram alternativt bränsle. Det mesta efter det är antingen förvirrat eller ologiskt. Framförallt är den själva definitionen av vad amerikanen skulle kalla ”over-plotted”. 7. Speltiden Ska man gå över två timmar så bör man ha en ordentlig anledning till det. Den är säkert precis så nedklippt den kan vara i det skick den är nu, men vissa delar/karaktärer borde skrivits ur manus redan i förstaskedet. Då man redan vet hur det slutar känns vägen dit väldigt lång. 8. Referenserna Det blir för mycket meta-moment och kopplingar till verkligheten, framförallt då till modern film, så jag kommer aldrig in i Southland Tales egen värld. Det störigaste är kanske Amy Poehlers replik ”Just because it’s loud doesn’t mean it’s funny.” Det är inte riktigt läge för personlig självkritik i en science fiction-film. 9. Seriealbumet Jag tvingas läsa serier för att få de tre första kapitlen av historien. Jag gillar inte serier. 10. Slutet Jag är säker på att Bibelns Uppenbarelsebok, som Kellys manus är löst baserad på, slutar bättre.  Får stryk av Kevin Costner Vi har redan recenserat den på bio, på Blu-ray och skrivit krönikor om den. Men det är klart att vi även måste ta upp Robin Hood i årets julkalender. Det finns ju få litterära figurer som är så hårt sammanknippade med en svensk jul som den ädle rånaren. Frågan är därför om de dryga 300 000 som såg filmen på bio i Sverige skulle kunnat vara dubbelt så många om den dykt upp på bio nu i juletider. Scott+Crowe är ju numera en duett i klass med Scorsese+De Niro eller Burton+Depp. Fem filmer har Crowe gjort med Scott. Mest framgånsrik är förstås Gladiator. American Gangster och Robin Hood har dragit in ungefär lika mycket pengar på bio världen över. Att politiska thrillers med bakgrund i ”kriget mot terrorismen” inte går bra är Body of Lies beviset för. Trots DiCaprio, Scott och Crowe nådde filmen drygt en tredjedel av vad American Gangster och Robin Hood spelat in. A Good year går egentligen inte att jämföra då filmen är så långt ifrån duons normala tema. Men hur står sig då Robin Hood mot Kevin Costners spektakel från 1991? Ganska slätt. Även om man inte räknar med 19 års inflation har Prince of Thieves spelat in 90 miljoner mer på bio än vad Robin Hood lyckats skrapa ihop. Men med inflationen är skillnaden drygt 300 miljoner. Det är svårare att jämföra kritikernas uppfattning då det Rotten Tomatoes har nästan tio gånger fler recensioner inräknade för Scotts film än för Costners. Men går man på procenten står det 56%-43% till 90-talsversionen. Prince of Persia, Tekken, Resident Evil, Far Cry, Max Payne, DOA, Postal, Aliens vs. Predator etc är alla populära spel som senare blivit filmer. I samtliga fall har resultaten blivit rätt usla filmer, med undantag av möjligtvis DOA och första Resident Evil-filmen. Är det verkligen så att datorspelsidéer inte är tillräckligt bra för att föras över till vita duken? Ser man till recensioner av filmerna verkar det onekligen så. Det är bara Final Fantasy – The Spirits Within som lyckats komma över 40% på Rotten Tomatoes obarmhärtiga men tillförlitliga lista.
Jag tycker det är underligt dock. Jag har spelat datorspel sedan början av 80-talet och det finns massor med bra datorspel och konsollspel som fördrivit massvis av min tid. Alla har givetvis inte varit filmmaterial, men det finns utan tvekan titlar som skulle kittla om de gjordes. Tyvärr har redan Alien vs. Predator gjorts och riktigt uselt dessutom. När jag spelade AVP2 (red. anm. Aliens vs Predator 2) för första gången höll jag gång efter annan på att skita knäck. Grym spänning och skräck blandat med fantasi på ett kreativt sätt. Varför kunde inte filmerna gjorts i samma anda? Samma gäller för Resident Evil. Spelet har en grymt bra berättelse och filmerna är minst sagt en besvikelse av rang. Gör om gör rätt! Att vissa filmer redan från start var dömda att misslyckas är inte underligt. Som i fallet Prince of Persia går det inte att basera en film på en gubbe som skall hoppa och klättra. Det är ungefär lika korkat som att göra en film där man staplar tio biljakter efter varandra och i övrigt får vi se när bilarna tankas. Jag undrar om problemet kan vara att man klänger sig fast för mycket i att ge blinkningar åt spelarna och fansen och glömmer bort att filmen måste ha en handling för att fungera. Bara för att man har ”bullet time” och det är coolt, räddar det inte en hel film.  Bioshock Mitt förslag är att basera filmen på berättelsen och karaktärerna och strunta i explosioner och coola vapen. Revolutionerande eller hur? Vilka spel har bra berättelser som skulle kunna bli intressanta filmer som ännu inte spelats in? Half-Life, Bioshock, Monkey Island, S.T.A.L.K.E.R. Shadow of Chernobyl, Beyond Good and Evil och Gears of War är ett litet urval av spel som med rätt hantering skulle kunna bli fantastiska filmer. Beyond Good and Evil Peter Jacksons favoritspel och det skulle inte vara helt ointressant att se vad han kunde åstadkomma med det spelet. Eller varför inte Guillermo Del Toro som regissör till Bioshock? Jag kan bara drömma om att Ridley Scott tar sig an S.T.A.L.K.E.R Shadow of Chernobyl. Så länge regissörer som Paul W.S. Andersson och Uwe Boll håller sig på ljusårs avstånd är jag lycklig.  Beyond Good and Evil
I Cop Out gör han vad han själv kallar för sin första ”riktiga” film, och det är en oreserverad hyllning till barnförbjudna snutfilmer som kommer under 1980-talet som 48 timmar, Spanarna, Snuten i Hollywood och Dödligt Vapen. Det betyder att vi får en historia som bygger på att vi ska lära känna de två huvudkaraktärerna, att vi ska bry oss tillräckligt när de sitter och pratar nonsens, och att den medföljande storyn ska gen en ursäkt att ha en shootout i slutet. Inledningsvis är jag inte riktigt med på tåget. Bruce willis är alltid Bruce Willis, men han verkar liksom gå på halvfart här. Tracy Morgan är ofta vansinningt rolig i 30 Rock, men här är det inledningsvis för tramsigt och gapigt för att jag ska ta det till mig. Efter kanske 10 minuter tar det sig dock, och jag måste säga att många scener i filmen fick mig att vrida mig av skratt. ofta är det inte heller de stora komiska scenerna som funkar bäst, utan de scener där vi ser att personkemin mellan Willis och Morgan verkligen klickar, och när regissören givit dem utrymme att improvisera fram scenerna. Uppbackade av ett skönt galleri av biroller, befolkade av Adam Brody, Kevin Pollack, Seann William Scott, Jason Lee med flera, så är det en film som aldrig blir tråkig, men som trots det aldrig riktigt lyfter. Jag kommer nog att bli djupt impopulär om jag säger att det är Kevin Smiths bästa film, men det känns verkligen som en regissör som tar ett första försiktigt steg utanför pojkrummet (ja, OK, jag såg aldrig Jersey Girl, så jag kan ha fel om det, men jag pratar egentligen mest om hur det känns). Även om vi absolut känner igen hans stil är det en film som siktar lite högre, som vill vara lite mer än en dokumentation av när hans kompisgäng sitter och snackar. Hur som helst är det underhållande, bitvis rasande roligt, och även om A Couple of Dicks är en roligare titel så har jag svårt att se att filmen hade tjänat särskilt mycket på att behålla en titel som hade gett det amerikanska medelklassetablissemanget skrämselhicka. Filmen rekommenderas för fans av Kevin Smith och 80-talets snutfilmer, men även den som inte räknar in sig i någon av dessa gruppper borde kunna finna en stunds god underhållning i filmen. Jag hade kul. /AKz Ingen som är intresserad av Star Wars har väl missat att det i år är 30 år sedan Rymdimperiet slår tillbaka hade biopremiär. Detta firas med ännu en ”The Making of…”-bok skriven av J. W. Rinzler. Förordet är denna gång skrivet av Ridley Scott. Jag har precis hämtat ut denna tunga pjäs och här är ett litet smakprov. Den förra boken skrev jag en liten artikel om och när jag är färdig med den här lär det bli ännu en. Under vinjetten Tvillingfilmduellen ställer vi tvillingfilmer mot varandra. Filmer om verkar ha samma genetiska grundstruktur men som uppfostrats av två totalt olika föräldrar. Först ut är det kanske mest kända ”konstnärliga sammanträffandet” av dem alla:
 Inte så dålig egentligen. Jag tycker att Ridleys Scotts Robin Hood har fått oförtjänt mycket gnäll. Normalt sett har jag inga problem med att vara ensam om att digga rullar, jag brukar ta det som ett intyg på att jag faktiskt har rätt. Men vad jag inte gillar är när kritiker recenserar en film de inte har sett. Nu påstår jag inte att mina kollegor inte har varit i biosalongerna, det har jag ingen anledning att tvivla på. Problemet är att recensenterna trodde att de skulle se en film om Robin Hood. Det är ju i grunden filmbolagets fel. Från sättet man klippt filmens trailers, de klipp man valt ut för att representerar filmen till hur man utformat posters och det namnet man valt för filmen är ju högst förledande. För Ridley Scott med anhang har ju inte gjort en film om Robin Hood. De har gjort Robin Hood Begins. Med det namnet (eller ett bättre men med samma innebörd) och en mer korrekt marknadsföring tror jag att många av de skribenter som nu slentrianlängtar efter Errol Flynn hade haft sina hjärnor mer korrekt synkade med vad de faktiskt skulle se. Missförstå mig inte nu, jag älskar Errol Flynns väderkvarnsfäktning och färglada långkalsonger. Men att jämföra Russel Crowes skitiga gestalt med den välputsade Flynn (att han inte blivit Pride-ikon med den mustaschen är för mig otroligt) är som att jämföra Peter Habers Sunepappa-Beck med Walter Matthaus butterdeckare. Det är samma grundkaraktär, men helt olika infallsvinklar. Jag skulle placera Scotts Robin Hood ungefär mitt emellan Kingdom of Heaven (den korta bioversionen) och Gladiator på Scottskalan. Inte bland hans fem bästa, men precis under toppen således. För ett antal år sedan producerade BMW ett antal kortfilmer som gick under namnet ”The Hire”, givetvis i reklamsyfte. Kända regissörer och skådespelare användes i film efter film. Några är klassiker som är värda att ses igen. Kan nämnas att dessa gjordes innan Clive Owen blev ett stort namn. Guy Ritchie - Star
Tony Scott - Beat the Devil
John Woo - Hostage
Joe Carnahan - Ticker
Alejandro González Iñárritu - Powder Keg
Med hjälp av kranium-DNA från Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka och en 80 år gammal gipsavgjutning har en kopia av Stockholms grundare blivit till. Ögonfärg och hårlängd har man gissat sig fram till, men resten ska vara vetenskapligt grundat. Intressant då att mannen som kanske inte grundade men i alla fall formade vårt land ser nästan precis ut som Willem Dafoe. Det betyder att Ridley Scott har ett lätt jobb när det gäller att hitta sin huvudrollsinnehavare när han ska filma ”Arvet efter Arn” (eller ”The Arn Heritage” som vi hoppas att den kommer få heta). För nog måste det vara Scott som får ta sig an uppgiften? Sveriges historia är ju trots allt väldigt intressant för övriga världen, eller hur? Inte? Konstigt…  Lika som bär. |
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Copyright © 2012 Blogg :: Filmforum - All Rights Reserved |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kevin Smith är ingen personlig favorit. Att han inte är en traditionellt ”bra” regissör, det vill säga att hans tidigare filmer mer eller mindre bestått i att han pekat kameran mot två personer som diskuterat Star Wars eller oralsex, har ingenting med saken att göra. Jag tycker att han är fyndig, hans stil har passat de historier han velat berätta, och dialogen har ändå alltid varit den verkligt stora behållningen, men hans ofta gränsande till barnsliga grabbighet har gjort att jag har tyckt att hans filmer känns som om de är gjorda för en skara av redan invigda.
Senaste kommentarer